16. Torrlagd klimakteriehäxa (2005)

Efter operationen så förväntade jag mig att få genast få en massa klimakteriebesvär, typ ständiga värmevallningar och svettningar och torra slemhinnor i underlivet. Men icke!

Så småningom fick jag en del värmevallningar. De dök upp ibland, men de var så sporadiska och snabbt övergående att jag kanske inte ens skulle ha fattat att de VAR värmevallningar om jag inte hade vetat om att jag var i klimakteriet och BORDE få värmevallningar. Ibland när jag satt framför datorn (gör ju inte så mycket annat, haha!) så kände jag mig plötsligt uppvärmd inifrån, som om jag hade kroppsarbetat/ansträngt mig fysiskt. Värmekänslan dök upp helt plötsligt, från den ena sekunden till den andra, och försvann sedan lika abrupt – efter att ha pågått ganska intensivt i alltifrån några sekunder till någon minut. Några gånger har jag haft värmepåslag som har hållit i sig i mer än fem minuter, men det är INTE ofta.

Värmevallningarna kom ungefär en gång varannan vecka. Eller ibland, när det var som värst, kanske 2-3 gånger på en vecka. Men, alltså, det är ju INGENTING! Många andra ”klimakteriehäxor” har tusen gånger värre besvär!

Torrlagd blev jag också. ”Torr som en öken!” brukar jag alltid svara när onkinnan vid kontrollbesöken frågar om jag haft några mystiska flytningar på sistone. Men i själva verket har jag aldrig varit torr EGENTLIGEN, utan bara relativt sett. Förut, innan äggstockarna togs bort, så var jag Sveriges i särklass främsta producent – inte bara när det gäller blod från underlivet utan också när det gäller slem och flytningar. Men efter att äggstockarna hade tagits bort så blev det andra bullar. Tji flytningar. Trosorna höll sig helt rena ett dygn i sträck. Och när jag torkade mig efter att ha kissat så behövdes det inte längre metervis med toalettpapper. Just eftersom allt det slemmiga hade försvunnit. Billigare blev det i sanning. Inga trosskydd, inga bindor, inga tamponger – och dessutom mindre toalettpapper!

Och förklaringen? Varför hade just jag så pass milda klimakteriebesvär? Hur kunde mina slemhinnor vara rätt okej även utan östrogenproducerande äggstockar? Svaret är: Tack vare den östrogenproducerande fettväven! För så är det. Fettväven fungerar som en östrogenfabrik. Det står till och med i Apotekets broschyr om klimakteriet att överviktiga kvinnor har mindre övergångsbesvär än sina smalare medsystrar.

Man kan också tänka på anorektiker (och vissa idrottskvinnor med superlåg kroppsfettprocent). De tappar mensen – eftersom det behövs en visst fettlager för att kvinnans kropp ska kunna bilda den mängd östrogen som behövs för att bibehålla fruktsamheten. LAGOM är nyckelordet. När man blir för smal eller jättetjock så rubbas hormonnivåerna och kroppens inre kemi ballar ur. Stephan Rössner uttrycker det bra när han påpekar att fettväven är ett hormonellt aktivt organ och inte bara en avstjälpningsplats för överblivna kalorier.

Humörmässigt har det inte heller varit mycket till klimakteriehäxerier. Fast lite grand. Jag HAR fått kortare stubin. Förut var ilska mer en gradvis process. Först blev jag irriterad och på dåligt humör. SEDAN kunde jag få ett raseriutbrott. Nu kan jag gå från en fromt leende Fröken Förståndig till ett illvrålande honmonster med reptilhjärna och stora huggtänder – på mindre än en sekund. Ofta för rena bagatellerna.

Tur att jag var singel redan från början! Annars hade jag kanske blivit det genom att döda min familj... Katter är inga problem dock. De är små och snabba och har vett att gömma sig under soffan när matte är på krigsstigen och klampar fram och tillbaka i lägenheten som en Tyrannosaurus Rex.

Hm... Vid närmare eftertanke... Jag är kanske en klimakteriehäxa trots allt! O_O Eller bara crazy i största allmänhet. ”Obalanserad, ditt namn är Tintomara”, så var det ju.