37. Tilltagande tunnhårig (hösten 2006)

Under ett återbesök på infektionsmottagningen så satt jag och plockade automatiskt med håret samtidigt som pratade med infektionsläkaren. Långa, mörka hårstrån från huvudet hade ramlat ner på axlarna, armarna och magen och lite överallt. Jag tog dem med pincettgrepp och slängde dem i infektionsläkarens papperskorg som stod bredvid. Doktorn stirrade på mig.
– Tappar du håret?
– Ja, tyvärr! Det är precis som när jag åt Waran! Eller rättare sagt, inte riktigt likadant för med Waran så fick håret en äckligt konsistens också. Det blev liksom strävt och kladdigt. Så är det inte nu. Men det ramlar av. Ja, du ser ju själv!
– Du får väl inte cytostatika?
– Nej, jag käkar bara högdos-Provera. Kan det vara den som ligger bakom? Jag minns inte att jag har hört något om håravfall som biverkning. Men Provera är den enda medicin jag äter förutom antibiotikan och diabetestabletterna.
– Jag ska titta i FASS nu med det samma!... Nej, jag kan inte se någonting om just det... Jo, förresten! Här står det ju: ”Håravfall”.

Toppen! Jag skulle bli flintskallig! För hur länge då? För resten av livet? Eller ”bara” ända tills nästa metastas dök upp? *Mutter, mutter!* Så fort jag kommit hem så ringde jag till onkinnan. Jag berättade att högdoshormonerna fick mig att tappa håret på och att jag därför inte ville äta dem i all evighet. ”Det går väl bra att vara skallig under en begränsad period, som man blir medan man får cellgifter till exempel, men jag vill inte se ut så FÖR ALLTID...”

Vi diskuterade hit och dit en stund. Till slut kom vi överens om att jag skulle fortsätta med högdos-Provera i två år till. För det är ju under de två närmaste åren efter en cancer som återfallsrisken är som allra störst. Sedan, om jag fortfarande var återfallsfri efter två år, då skulle jag få sätta ut Provera och låta håret växa igen.

Onkinnan undrade om jag ville att hon skulle skriva en remiss för peruk. Peruk? Jag föreställde mig att peruk måste vara som att gå omkring med pälsmössa på sig inomhus. Men, men, varför inte? Även om jag inte kunde föreställa mig att jag skulle använda peruk varje dag eller ens för det mesta så kunde det kanske ändå vara roligt att ha möjligheten, om man ville. Ibland, vid lite festligare tillfällen, så var det kanske trevligt att se någorlunda normal ut... Onkinnan sa att hon skulle fixa en remiss.

När jag hade håret utsläppt så såg det helt sjukt ut bakifrån/uppifrån. Min hjässa liksom tittade upp ur håret som en vit champinjon som växer i mörkbrunt gräs. Men tunnhårigheten syntes inte lika mycket när jag hade håret uppsatt som jag brukade – i en tofts mitt uppe på huvudet. Tofsen krympte visserligen. Gradvis blev den allt smalare och smalare. Från tjock boaorm till anorektisk daggmask.

När jag såg mig själv i spegeln framifrån (med uppsatt hår) så upptäckte jag att hårfästet inte längre var en skarp skiljelinje. Förut hade hårfästet varit vattendelaren mellan å ena sidan pannan/huden och å andra sidan håret. Håret hade legat som en tät mössa över skallen/hjässan och täckt den helt och hållet. Men nu syntes det hur pannan liksom övergick i den kupiga skallen. Håret dolde inte längre hjässan. Det syntes att jag hade ett KRANIUM. Läskigt!

Jag förstod att jag skulle bli tvungen att snagga mig förr eller senare. Men jag sköt upp det hela tiden. Den dagen jag skulle börja jobba efter sjukskrivningen så satte jag upp håret som vanligt. Tittade på det framifrån och tänkte att ”Äsch, det får duga än så länge!” Men sedan vred jag lite huvudet och tittade liksom från sidan...

Hjälp! Tinningarna lyste ju rakt igenom håret! Vit hårbotten mot mörkbrunt hår. Inte vidare snyggt. Otäcka gamla kranium som tittade fram som en dödskalle! Men nu var det för sent att göra någonting annat än att rusa till bussen och åka till jobbet.