19. Åter till livet? Försöka duger! (2006)

Hur det än är... Livet går vidare. Man kan ju inte lägga sig ner och dö bara för att man har motgångar i livet! Även om motgångarna i och för sig är avsevärda. Ingen har det lätt. En del blir rånade och misshandlade, en del blir våldtagna, en del får näthinneavlossning och blir blinda, en del blir förlamade eller måste amputera benen, en del förlorar sitt nyfödda barn – eller sin tioåring som springer rakt ut i gatan framför en bil. Men vad ska man göra åt det? Det är som Anita Lindblom sjunger: Sånt är livet! Den som har förlorat något måste leva vidare utan. (Ja, man kan förstås ta livet av sig – men då gör man ju en ytterligare förlust! Och orsakar dessutom stort lidande för andra.)

Under våren 2006 kände jag att det var på tiden att återvända till livet igen. Eller att åtminstone FÖRBEREDA mig för att återvända till livet. En förberedelse som jag redan hade gjort under 2005 var att skriva till ”Fråga specialisten” på Alltomklimakteriet.se och fråga om livmodercancer, sjunkande testosteronnivåer och bristande sexlust. Nu skrev jag dit igen och ville ha vetenskapliga referenser gällande samma frågeställning, så klart för att delge onkinnan. Det fick jag också.

Så gällde det vikten. BMI 58... Så kan man bara inte gå omkring hur länge som helst! Dels är det otroligt tungt och besvärligt och faktiskt rörelsehandikappande att vara dunderfet. Vissa människor som aldrig har varit feta själva verkar ibland tro att tjocka människor är ihåliga som ballonger. De kan till exempel föreslå att man ska gå i trappor eller jogga... Fakta: Om man väger nästan tre gånger så mycket som man egentligen borde – då är man väldigt TUNG. Man blir andfådd bara av att resa sig upp från en stol. Man KAN gå, men det kräver stor ansträngning. Och varje steg gör ONT – ont i fötterna, ont i knäna, ont i höfterna, ont i ryggen. Gå i trappor? Jogga? Tillåt mig småle! Eller skratta mig harmynt.

Kraftig övervikt och stor bukfetma är dock inte bara plågsamt och opraktiskt, utan så klart också förödande för hälsan. Det ökar risken för att man ska få diabetes, eller, om man redan har det, så höjer det ens blodsockervärden genom att sabotera ens insulinkänslighet. Visserligen hade jag börjat medicinera med Metformin, vars funktion är att öka insulinkänsligheten. Men att ta Metformin och samtidigt bibehålla BMI 58, det är faktiskt att sila mygg och svälja kameler. Visst fungerar Metformin, men någon veritabel undermedicin är det inte. Om man har BMI 58 och vill göra någonting substantiellt åt sin diabetes typ 2 – då är det viktnedgång som gäller.

Mina allra mest storstilade bantningsplaner misslyckades (som vanligt!) men jag klarade i alla fall av att gå ner tio kilo under första halvan av 2006. BMI 58 blev BMI 54. Extrem fetma det också, men ändå en VISS förbättring.

Jag önskedrömde och planerade lite smått inför framtiden. Jag tyckte inte att jag hade direkt bråttom, men jag ville ändå komma någon vart innan jag blev 50-60 år gammal och dog av en hjärtattack.

Till att börja med så ville jag gå ner cirka 60 kg till så att jag landade på BMI 30-35. BMI 30-35 är INTE smalt, men jag tänkte att det var en realistisk siffra som fick duga. Jag ville ju inte bli skrynklig som ett russin heller! Jag ville inte behöva köra omkring överflödshud i en skottkärra! Dessutom behövde jag lite extra fettlager för hålla östrogenproduktionen uppe... Jag hade ju inte haft några extrema klimakteriebesvär hittills – och så ville jag att det skulle fortsätta.