35. Avancerad hemsjukvård (hösten 2006)

Det var verkligen jätteskönt att äntligen få komma hem igen! AHS-sköterskor kom hem till mig varje dag och lade om såret på magen och gav mig intravenös antibiotika i venporten. Ibland tog de blodprover, också det genom venporten. Varje eller varannan vecka åkte jag in till infektionsmottagningen för inspektion. De spanade på mina blodprover (främst CRP) och undersökte hur såret utvecklade sig.

Hade ungefär lika mycket krafter som en urkokt gammal skurtrasa. Jag kunde till exempel sitta i soffan och tänka: ”Vad pigg jag är! Jag vill göra något! Vad ska jag hitta på?” Och så reste jag mig upp... ”Pust! Flämt! Hjälp, jag måste vila!” Minsta grej gjorde mig helt slut. Jag blev andfådd bara av att gå några meter över golvet.

Men det berodde i alla fall inte på ökad tyngd, för jag hade blivit 10 kg lättare under sjukhusvistelsen. 13 kg om man räknade från när jag fick feber och började känna mig sjuk. Det tog ett tag att fatta att viktnedgången faktiskt hade ägt rum. Visserligen, sjukhusmaten var ingen höjdare, enligt mitt barnsliga smaksinne. Men att jag hade varit hemskt dålig på att äta av själva MATEN, det betydde absolut inte att jag svalt. Visst inte! För det första så hade jag brukat ladda upp till frukosten med tre eller fyra mackor. Dessutom hade det slunkit ner en hel del onyttigheter. På kirurgen 3 till exempel, där hade personalen bakat kladdkaka till patienterna varje helg. Och DET hade jag minsann ätit – varje lördag och söndag. Ja, när ingen var i närheten så tog jag till och med TVÅ bitar ibland... Och inte heller hade jag tackat nej när det var glass till söndagsefterrätt.

Men ändå, trots alla dessa onyttigheter, trots alla dessa KOLHYDRATER (smörgåsar och fikabröd), så hade jag gått NER i vikt. Och inte så lite heller! Fast kraftlösheten fick mig att undra om det kanske ändå inte är så att kroppen trots allt behöver MAT för att må riktigt bra... Hade fått såna antydningar ibland medan jag fortfarande låg inne på gynavdelningen.
– Ditt albuminvärde är lågt.
– Vad är albumin för något?
– En sorts protein.
– Varför är det lågt?
– För att du äter för dåligt!
– Äter för dåligt? Men jag är ju smällfet!
– ”Äter för dåligt” betyder inte nödvändigtvis samma sak som ”äter för lite”. Kalorier och näring är inte samma sak. Skräpmat och godis till exempel. De ger kalorier, men ändå inte den näring kroppen behöver.

Nå, hemma åt jag i alla fall lite nyttigare än jag hade gjort på sjukhuset. Det vill säga hemma levde jag på mat i stället för på fikabröd. Hemma blev det halvljust fullkornsbröd till frukost. Pålägg: brieost, leverpastej, ägg eller makrill i tomatsås. Lunch och/eller middag blev till exempel leverbiff och stuvade makaroner. Eller makaroner och köttfärssås. Eller köttbullar och makaroner. Eller korv och makaroner med purjolök och tomater. Ja, naturligtvis – pasta, pasta, pasta! Vad annars? Till fika blev det frukt. Inte för att jag försökte vara nyttig, utan för att 6 veckor på sjukhus med tråkiga gamla äpplen hade gjort att jag drabbatas av akut ”fruktgalenskap”. Jordgubbar, vattenmelon, nektariner, kiwi, körsbär – jag kunde knappast få nog! Snask saknade jag inte särdeles.

Länge var jag tvungen att bli skjutsad överallt. Farsan körde mig till affären trots att det bara var fem minuters promenadväg. Men så långt orkade jag inte alls gå i början. Väl inne i affären så hängde jag som en död sill över kundvagnen och när vi kom fram till kassan var jag svimfärdig. Jämt och ständigt behövde jag sätta mig ner och vila.

AHS gav mig en blodtransfusion för att bättra på mitt låga Hb. Jag satt framför datorn (var annars?) med droppställningen intill mig. Sjuksköterskan drack kaffe tillsammans med morsan och farsan. Det tar en stund att få blod och enligt reglementet måste en sjuksköterska finnas till hands om det skulle behövas. (Vad som nu skulle kunna hända? Det vet jag inte.)

Långsamt, långsamt blev jag piggare. Blodproverna visade bättre resultat och jag orkade lite mer. Besöken på infektionsmottagningen glesades ut och jag fick övergå till antibiotika i tablettform. Strax före riksdagsvalet i september packade morsan och farsan ihop sina pinaler och åkte hem till sig. För nu orkade jag själv gå till affären, handla och sedan gå hem igen – utan att stanna och vila på vägen. Jobbigt var det, visserligen, men det var ingen risk för att jag skulle falla avsvimmad till marken.