33. Besked om operationen (juli 2006)

Jag visste att gynkirurgskan skulle gå på semester så när hon inte dök på hela dagen, då tänkte jag att ”hon har förstås haft jättemycket att göra och hann inte komma hit”. Men fram emot kvällen dök hon plötsligt upp vid min sängkant. Hon log brett och förklarade att operationen varit lyckad.

Att ingreppet hade tagit så himla lång tid berodde på många väntetider. För så fort de fick syn på något misstänkt i bukhålan på mig, då tog de prov på detta och skickade i väg för analys. Sedan var de tvungna att vänta på svaret innan de fortsatte operera. Och i min bukhåla hade det funnits en hel del saker här och där som såg skumma ut. Men som tur var så visade alla analyser bara ”inflammatorisk reaktion” och inte ”maligna celler”. Den enda cancer som hade hittats var den som fanns i själva den stora cancertumören.

Att halva tjocktarmen tagits bort berodde INTE på massiva cancerangrepp. Tvärtom, tumören hade bara suttit lite, lite grand i tjocktarmen. I mitten liksom. Gynkirurgskan skissade i luften hur tjocktarmen och ändtarmen sitter inuti en människa. Sedan förklarade hon att tjocktarmen alltid tar skada av strålbehandling mot bäckenet. Den blir liksom ömtåligare och går lättare sönder. Det var därför hon inte hade vågat göra ”en vanlig anastomos, som med tunntarmen”. I stället gjorde hon en hemicolektomi, det vill säga hon tog bort halva tjocktarmen – den del som suttit mellan tumören och tunntarmen. Angående eventuell konstant skitränna till följd av detta så sa hon att så skulle det INTE bli. Gynkirurgskan sa att hon hade kollat upp saken. Man KAN klara sig lika bra med en halv tjocktarm som med en hel.

Cancertumören hade varit stor, men den hade inte innehållit enbart cancerceller utan också närmare en halvliter var. Äckligt, men så var det. Tumören hade omslutit delar av tarmarna och dessa delar var trasiga, så att tarminnehållet hade kommit ut i tumören. Så tumören hade börjat som cancertumör och sedan utvecklats till att bli en varböld också. Det var det jag hade blivit sjuk av. Och tur var det! Att jag blivit sjuk I TID alltså. För om tarminnehållet och varet hade forsat ut i bukhålan, då skulle läget snabbt ha blivit kritiskt (akut bukhåleinflammation).

En bra sak var också att jag hade fått en port-a-cath inmonterad (de passade på när jag ändå låg på operationsbordet). En port-a-cath är en liten dosa som sitter inopererad under huden någonstans på bröstkorgen, ofta i närheten av nyckelbenet. Från dosan går det en ledning till ett lite större blodkärl. När porten ska användas (till exempel för att ta blodprov eller ge cellgifter) då sätter sjuksköterskan in en speciell L-formad nål i dosan. Nålen sticks igenom huden och igenom dosans membran – och på så sätt når man blodomloppet. I andra änden av port-a-cath-nålen sitter en kort slang med en kran.

Om porten ska användas ofta, typ varje dag, då får nålen (med slang och kran) sitta kvar fem dagar i taget. Var femte dag byts ut den ut av hygieniska skäl. En genomskinlig plastklisterlapp skyddar nålen och håller den på plats. Om porten däremot ska användas bara en gång i veckan eller ännu mer sällan, då tar man bort nålen direkt efter att den använts.

En port-a-cath håller inte för evigt, förstås, men ganska länge ändå. Min morsa, som fått cellgifter, hade till exempel sin port-a-cath i fem år. Om JAG skulle få cellgifter eller inte hade de ingen aning om vid tiden för operationen. Men de satte in porten ändå, för säkerhets skull. Och himla glad för det blev den svårstuckna Tintomara... Hipp, hipp, hurra! Ja må han leva i hundrade år! (Port-a-cathen alltså.)

Senare kom också avdelningsläkaren och pratade med mig om operationen.
– Man hittade inga cancerceller, förutom de som fanns i själva tumören. Till allas förvåning, för när man öppnade dig så såg läget betydligt mer alarmerande ut. Men så var det alltså INTE. Fattar du hur BRA det beskedet är?
– Jodå, nog förstår jag alltid. Ni trodde att det var fritt fall i bukhålan. Och i så fall hade det varit kört tämligen genast. I stället hade jag EN metastas. Vilket är bättre. Inte bra, långt därifrån. Men bättre.