21. Kontrollbesök (midsommar 2006)

Alldeles strax före midsommar 2006 var jag på kontrollbesiktning hos onkinnan. Jag var en av de sista patienterna hon skulle träffa innan hon gick på sommarsemester. Hon hade tidig semester det här året.

Kontrollbesöken på Onkologen var planerade att äga rum en gång i kvartalet under de första två åren och därefter glesas ut till en gång i halvåret under följande tre år. Det är en vanlig standard vid cancer. Man följs upp i fem år efter avslutad cancerbehandling, först tätare och sedan glesare. Risken för återfall är nämligen som allra störst i början, sedan minskar risken för varje år som cancern håller sig borta. Fast risken blir aldrig noll förstås! Det är den ju inte för någon.

Jag påpekade att detta kontrollbesök borde vara sista kvartalskontrollen, eftersom jag hade fått cancerdiagnosen sommaren 2004. Men onkinnan sa då att man inte räknade från diagnosdatum utan från avslutad strålbehandling. Så en ytterligare kvartalskontroll skulle det bli.

Undersökningen följde det vanliga mönstret. Först brösten och lymfkörtlarna i armhålor och ljumskar. Sedan slidan och ändtarmen. Och så klämde hon som vanligt på min stora putmage också. Vilket som vanligt gjorde ont i bråcket. Fetmagen var mjuk och pösig på sidorna men stenhård i mitten, i själva det utputande bråcket.

Onkinnan lade märke till att det kom lite rödgulbrun gegga ur naveln.
– Men vad i allsin dar är det här? Sköter du inte om din navel?
– Jodå! Det gör jag visst! Men det kommer bara nytt sånt där äckligt hela tiden! Som du ser har bråcket vuxit och blivit större. Det putar ut mer liksom. Jag tror det är därför. Alltså att bråcket liksom klämmer ihop naveln underifrån. Så att den inte får tillräcklig vädring utan blir så där äcklig inuti. Typ. Eller vad tror du?
– Hm...*Mutter, mutter*...

När gynundersökningen var avklarad så klädde jag på mig, samtidigt som onkinnan gick in i ett angränsande rum och dikterade lite. Sedan pratade vi. Jag fick de sedvanliga frågorna om blod i avföringen (vilket skulle kunna tyda på spridning till tjocktarmen) och mystiska flytningar från slidan (vilket skulle kunna tyda på återfall i slidtoppen). Nekade till alltihop. ”Min avföring har inget blod i sig. För då skulle den vara svart, eller hur? Mitt bajs har samma färg som ärtsoppa! Och några flytningar har jag inte haft sedan 2004. Jag är torr som fnöske!” Onkinnan skrattade.

Vi pratade också en del om hur jag mådde i övrigt. Ja, att gå på Onkologen är något helt annat än att gå på Vårdcentralen eller Ortopeden (bara för att ta ett par exempel). Hos många läkare får besöken ta högst en kvart. Det är in med patienten, ut med patienten, nästa patient. Men onkar och onkinnor brukar ta lite längre tid på sig. Typ 45 minuter i stället för 15 minuter. Eller så lång tid det behövs. Och de bryr sig om HELA patienten också, i stället för bara en viss avgränsad kroppsdel.

I alla fall gör min onkinna det. Den här gången påpekade hon till exempel att jag såg lite hängig ut. Jag medgav att det var så jag kände mig. Orsak? ”Jag vet inte varför”, sa jag. ”Det är väl ingenting särskilt. Jag känner mig inte deppig direkt. Är inte så pigg bara.”