18. Medborgare i Pleasantville? (2005)

Men om man nu är singel, som jag t.ex, spelar det då någon roll ifall man tappar sexlusten? Borde det inte vara tvärtom snarare? Både praktiskt och vilsamt att slippa tänka på sex titt som tätt! Inget ”ovidkommande” som dyker upp och stör ”peace of mind”, ingen ”djurisk drift” som gör sig påmind när man minst anar det – och när det passar som sämst!

Men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Sexlusten handlar inte alls bara om sex, utan också om livslust och drive och passion på ett mer generellt plan. Det förstod jag inte förut, men när kon en dag helt plötsligt hade lämnat båset och malts ner till hamburgare – då kom jag att se annorlunda på saken.

Det var som om jag hade förvandlats från ett vanligt, tredimensionellt hus till en platt teaterkuliss. Jag kände mig som skogsrået – med en kvinnas framsida men ihålig, utan baksida.

Det var som att plötsligt vakna upp en dag och upptäcka att man har blivit färgblind under natten. Man tittar på himlen och vet att den är blå, men man kan inte SE det längre. Man tittar på gräset och vet att det är grönt, men man kan inte SE det längre. Otäckt! Och framför allt – dötrist!

Det var som i filmen Pleasantville fast tvärtom. I Pleasantville är det fortfarande 50-tal, fast inte det verkliga 50-talet utan en fiktiv och onaturligt ”perfekt” teaterkulissvärld. I Pleasantville skiner alltid solen, killarnas basketlag vinner alla matcher och missar aldrig en passning, brandkåren behöver aldrig göra någonting mer dramatiskt än rädda katter ur träd och alla människor är alltid glada, trevliga och artiga.

Men det är också så här: I Pleasantville finns inga färger utan bara grått, vitt och svart. I Pleasentville finns inga dubbelsängar och ingen har någonsin sex. Till denna absurda och skrämmande löjliga karikatyr av ett samhälle kommer en dag två vanliga tonåringar, från den verkliga världen. De är tvåäggstvillingar, en kille och en tjej.

Killen anstränger sig först för spela med i spelet, eftersom han i början är rädd att störa Pleasantvillebornas världsordning. Tjejen däremot, hon gör uppror från första stund. Hon dejtar en snygg men korkad Pleasantvillekille och demonstrerar för honom vad sex är för något. När han sedan åker hem den kvällen så upptäcker han plötsligt att en av rosorna på en rosenbuske har förvandlats. I stället för grå/låtsasröd så är den... RÖD.

Ryktet om detta märkliga med sex sprider sig snart som en löpeld genom hela samhället. Konsekvenserna blir både goda och mindre goda. Människorna i Pleasantville framstår allt mer som tänkande människor och allt mindre som imbecilla töntar. Böckerna i Pleasantvilles bibliotek fylls plötsligt ut med text – från att förut ha haft bara tomma, vita sidor. Och bit för bit fylls den svartvita/grådaskiga världen av helt nya färger. I stället för låtsasröda rosor, låtsasgrönt gräs och låtsasblå himmel så får de nu ”REAL red”, ”REAL green” och ”REAL blue”.

Men negativa saker händer också. Åtminstone till synes negativa. Det tidigare så TREVLIGA Pleasentville drabbas plötsligt av den ena otrevligheten efter den andra – basketbollaget förlorar för första gången en match, för första gången börjar det brinna (så att brandkåren för första gången måste släcka en eldsvåda), för första gången blir det dåligt väder och börjar regna, för första gången uppstår det bråk och konflikter och äktenskapsproblem.

Att tappa sexlusten är som att mot sin vilja förvandlas från en normal människa till en tvådimensionell och färgblind Pleasantvillebo! Fast helt och hållet genom-PLEASANT kan man nog aldrig bli så länge man har ett klimakteriehäxhumör... Tur det kanske! Dessutom finns det förstås ingen cancer i Pleasantville. För kan man tänka sig någonting mer UNPLEASANT än sjukdom och död?