31. Op nr 2 planeras (juli 2006)

Jag flyttades över från kirurgen 3 till gynavdelningen. Fick träffa både en narkosläkare och den gynkirurg som skulle operera mig. Kände igen rutinerna från förra gången.

Narkosläkaren (en kvinna med världens underligaste frisyr – kanske resultatet av någon sorts sjukdom?) försökte sälja in epiduralbedövning som postoperativ smärtlindringsmetod.
– Man mår mycket bättre efteråt och återhämtar sig mycket snabbare!
– Hm. Nåja. Sist hade jag morfinpump och den fick jag ju andningssvårigheter av. Kanske fick jag för hög dos? Typ att de doserade utifrån min vikt, som om jag hade varit stor och stark. Men i själva verket är jag ju liten och fet. Så jag kanske fick för mycket droger.
– Nej, det tror jag inte! Andningen är ALLTID ett problem vid stor övervikt, både under själva narkosen och efteråt. Det hade nog mest med det att göra. Men just därför skulle epiduralbedövning vara det allra bästa för dig!
– Jaja. Okej då! Jag får väl testa epiduralen.

– Är det någonting mer du funderar över?
– Hm... Ja, det är det här med narkosen... Det är ju olika vilka skräckföreställningar man har. Jag vet till exempel många som är rädda för att bli sövda för djupt, så att de aldrig vaknar mer. Men det är inte jag rädd för. För när man är död, då slipper man ju bekymra sig. Så tänker jag. Nej, det JAG är rädd för, det är att bli för YTLIGT sövd. Att jag ska vara vaken under hela operationen och känna precis allting, vart enda knivsnitt. Samtidigt som jag är förlamad på grund av de muskelavslappnande medlen. Så att jag inte kan meddela mig med omvärlden.
– Ja, det fenomenet existerar. Det kallas awareness. Men det är väldigt, väldigt ovanligt! I normala fall, om narkosläkaren gör sitt jobb ordentligt, så ska det inte kunna ske. För även om patienten inte kan prata eller röra armar och ben, så ska en uppmärksam narkosläkare ändå kunna upptäcka om något är fel. Du vet, kroppen har automatiska, icke viljestyrda reaktioner. Dessa kan man se och mäta. Till exempel att man svettas och att pulsen stiger. Om något sådant inträffar så förstår man genast att patienten inte är tillräckligt sövd. Och åtgärdar det direkt. Så du behöver inte oroa dig för awareness!

Gynkirurgen var inte samma som förra gången. Kanske hade den gubben semester? Hur som helst, den nya kirurgen var en lång och smal medelålders kvinna som jag genast fick ett positivt intryck av. Hon var polare med onkinnan också visade det sig. Om hon var skicklig eller inte kunde jag förstås inte veta, men jag bestämde mig snabbt för att lita på hennes yrkesmässiga kompetens. Jag låg på en brits med magen i vädret medan hon inspekterade knölen. Hon kände på den och kommenterade att den var stor, större än hon först hade trott. ”Ja”, sa jag, ”knölen syns bäst när jag ligger på rygg. När jag står upp, då döljs den liksom i bråcket och hängfläsket. För min mage är ju stor annars också. Men när jag ligger ner, då står knölen rakt upp! Det är precis som i visan: mage som en sockertopp!”

När det var dags så kördes jag ner till operationssalen tidigt på morgonen. Tydligen var jag första patienten. Jag fick sätta mig upp och sitta med lätt böjd rygg medan en narkossköterska förde in epiduralslangen i ryggraden på mig. ”Det kan hända att det känns lite grand om slangen tillfälligtvis kommer åt någon av nerverna i ryggraden.”

Lite grand? Tillfälligtvis? Ha! Slangen skrapade mot nerverna precis hela tiden! Det kändes som om någon hade stoppat in ett strömförande kostängsel i ryggraden på mig. Jag skrek i princip oavbrutet, av smärta, obehag och förskräckelse. Och aldrig blev de klara heller, kändes det som! Men till slut, efter en evighet, var epiduralen äntligen på plats. Då fick jag lägga mig ner på operationsbordet.

De grönklädda stökade på runt omkring mig. De pratade och skrattade som om de förberedde en rolig utflykt eller något. Till slut började jag undra om de kanske hade glömt bort att jag skulle sövas ner. Jag sneglade mot klockan på väggen. Tänk om jag fortfarande var vaken när kirurgskan kom in med skalpellen i högsta hugg! Men plötsligt kände jag hur det snurrade till i skallen. Hela kroppen blev skönt avslappnad, som om jag flöt omkring på ett mjukt moln. Alla oro försvann helt tvärt, så att jag inte ens kunde föreställa mig vad oro var. ”Woohoo!” tänkte jag. ”Nu fick jag droger!” Sedan minns jag inget mer.