25. Matförbannelsen (juli 2006)

Jag behövde inte vänta särskilt många dagar innan jag blev skjutsad till op för att få en CVK inmonterad. Visserligen är det alltid svårt med op-tider på somrarna när sjukhusen går för halvfart och avdelningar stänger, men från infektionsklinikens sida låg de som sjutton och tjatade öronen av op-centrum: ”Den här patienten MÅSTE få en CVK! Annars kan vi varken ta blodprover eller ge antibiotika!”

Jag bävade för att det skulle bli lika krångligt som det varit 2004, men så blev det inte alls. Den här gången tog ingreppet bara cirka en kvart, precis som det är meningen. Kanske var den här kirurgen skickligare. Eller så hade han bara större tur. Oavsett vilket: Halleluja! Slut på sticktortyren!

Så fort jag hade fått min CVK så infördes daglig blodprovstagning och intravenös antibiotika flera gånger per dygn i ett visst schema. Jag fick två olika sorters antibiotika, en i injektionsform (sprutor) och en i infusionsform (dropp). I båda fallen användes CVK:n som ingång.

Behandlingen hade effekt. Febern gick ner och även sänkan började sakta att sjunka mot mer rimliga nivåer. När jag blev inlagd hade jag haft 40 graders feber och CRP (”snabbsänkan”) hade legat på 470, där normalt är cirka 3... Men nu hade CRP sjunkit ner mot 220.

Genast började jag må bättre. Förut hade jag legat i halvdvala i sängen mest hela tiden och bara kravlat mig upp ibland för att gå på toa. Nu började jag bli tillräckligt pigg för att ha tråkigt. Jag zappade mellan de få TV-kanaler som fanns och kände att jag var HUNGRIG.

Tyvärr föll maten mig INTE i smaken. Alltså, så här fungerade systemet. Sjukhusets centralkök lagade några olika maträtter varje dag till lunch och middag. En matsedel gavs ut. Men sedan var det upp till varje klinik att själva bestämma vilken av de här maträtterna de skulle ge till sina patienter. Patienterna fick alltså inte välja själva. I mitt fall var det infektionsavdelningen som valde.

Och vad valde de? Jo, konsekvent valde de det sämsta alternativet – VARJE GÅNG. Det var som en förbannelse! När centralköket gjorde makaroner med köttbullar plus fläskkorv med rotmos, då fick jag den äckliga fläskkorven. När centralköket gjorde chili con carne plus kokt torsk med potatis, då fick jag den äckliga torsken. Varenda gång!

Detta irriterande fenomen inspirerade mig till följande kåseri.

Plötsligt har det har gått upp för mig att min smak när det gäller mat måste vara extremt barnslig och outvecklad. För trots att jag närmar mig 40 bast så har jag ännu inte uppnått det där magiska stadiet där man plötsligt börja tycka att Husmanskost är gott.

Enligt mig är Husmanskost något som uppfanns av en sadistisk abbedissa i början 1300-talet. Ett intressant kulinariskt fenomen måhända – intressant ungefär på samma sätt som häxbränning och ålderdomliga tortyrredskap.

Men, vad fan, det är ju ingen som verkligen skulle VILJA bli bränd på bål eller få armar och ben krossade under stora vagnshjul! Samma sak med kalvsylta, rotmos, kålpudding, stekt fläsk och bruna bönor. Hur kan det finnas folk som FRIVILLIGT väljer något av dessa alternativ? När det finns MAT? Mat = korv och makroner, spaghetti och köttfärssås, köttbullar och stuvade makaroner, chili con carne, tacos, hamburgare och pizza.

Man skulle kanske kunna tro att en abbedissa från 1300-talet borde vara död nu. Men icke! Trygg i landstingets hägn smyger den osaliga vålnaden omkring på sjukuhusets slutenvårdsavdelningar och ändrar i alla patientmenyer. ”He, he, he!” hörs hennes elaka häxskratt – när hon för sjuttonde gången i rad byter ut spaghetti med köttfärssås mot palt med skirat smör.

Jag försökte trösta mig med tanken på den viktnedgång som oundvikligen måste bli följden av en långvarig husmanskostdiet. Ja, om jag låg inne mycket länge till på infektionsavdelningen så skulle jag nog blir riktigt smal till slut!