36. Hormonbehandling (hösten 2006)

Under tiden jag låg inne så hade onkinnan ju haft semester, men en av överläkarna från gynonkologen kom förbi som hastigast och hälsade på mig på gynavdelningen. Det var samma kvinna som kommit och känt på knölen tidigare, när jag hade varit inlagd på infektionsavdelningen.
– Jag kommer bara för att säga att du inte är bortglömd!
– Det låter bra! Vad händer sedan då? Cellgifter? Strålning?
– Strålning är uteslutet eftersom du redan är fulldosstrålad mot bäckenområdet. Det blir antingen cellgifter eller hormoner. Förmodligen hormoner eftersom tumören är radikalt avlägsnad.

Sedan, när jag var utskriven, kom så kom kallelsen till onkologmottagningen. Jag hade börjat återhämta mig efter operationen och infektionen och tyckte att det skulle bli ganska roligt att träffa onkinnan igen. Onkinnan var ”min” doktor, som representerade kontinuitet – medan alla andra läkare kom och gick snabbare än jag hann räkna dem eller ens uppfatta vad de hette eller inom vilken specialitet de hörde hemma. Dessutom kände jag mig ganska lugn eftersom hela tumören var bortopererad och ingenting annat skumt hade hittats i bukhålan.

Onkinnans inledningsfras var (jag minns det ordagrant): ”En sak ska du ha klart för dig! Nu har du den här skiten i dig och den kommer att spöka till det för dig fler gånger!”

FLER gånger? O_O Jubel! >_<

Hon började prata om cellgifter som om det redan var bestämt att jag skulle få cytostatika. Det förvånade mig.

– Ska jag få cellgifter? Men när jag låg inne så sa de ju, både avdelningsläkaren och en överläkare härifrån, att det sannolikt skulle bli frågan om hormoner. Var det fel?

– Nej, i och för sig inte. Du kan få hormoner i stället om du hellre vill det. På det här stadiet finns det ingenting som talar mer för det enda än för det andra. Ska vi titta på biverkningarna?

Onkinnan slog upp biverkningsavsnittet för hormonmedicinen i FASS och började läsa högt för mig. Biverkningarna som hörde till lät förvisso inte roliga. Viktökning, akne och ökad risk för blodproppar. Vätskeretention och uppsvullnad var vanligt, ibland till och med i form av något som kallades ”månansikte” (precis som vid medicinering med kortison). Men speciellt reagerade jag på att det stod att medicinen måste ges med försiktighet till patienter med fetma och diabetes. Hm...! Men när jag sedan fick höra vad man kunde vänta sig som en följd av cellgifterna så var valet inte ett dugg svårt. Som att välja mellan snuva och digerdöden ungefär.

– Hormoner, tack!

Tabletterna hette Provera. Det var samma preparat som jag hade fått tidigare, mot blödningsrubbningarna när jag hade PCO. Men de här tabletterna var mycket, mycket starkare. Högdos-Provera. Och hur länge skulle jag käka högdos-Provera? Onkinnan log.

– Det fina med de här tabletterna är att du kan äta dem resten av livet!

– Resten av livet? (Jag log inte tillbaka.)

– Eller så länge de fungerar.

– ”Fungerar” lika med inga fler återfall?

– Just det! Så länge hormonerna fungerar så får du fortsätta med dem.

– Och om de inte fungerar?

– Då blir det cytostatika.