27. Kirurgen 3, CT & MRT (juli 2006)

En positiv sak med sommarstängningarna var att jag hamnade på kirurgen 3. I vanliga fall är kirurgen 3 bara öppen för patienter som ska genomgå kärlkirurgi, medan övriga kirurgfall hamnar på kirurgen 1 eller 2. Och saken är den att kirurgen 1 och 2 är gammalmodiga avdelningar, precis som den där medicinavdelningen jag legat på tidigare. Det vill säga långa, raka, tråkiga sjukhuskorridorer och inga egna toaletter till varje patientrum.

Men kirurgen 3 var en ny och jättefin avdelning med en helt annorlunda design. Kirurgen 3 var inte smal och korridorlik utan liksom bred och öppen, som ett kontorslandskap ungefär. Här och där fanns det små ”myshörnor” med soffor och fåtöljer för patienter och besökare. Det fanns också en balkong med utsikt över den gamla sjukhusparken och dammen. Och ovanför varje säng fanns det en liten TV med hörlurar – så att även på en flersal kunde varje patient själv välja vilket TV-program han/hon ville se, utan att störa någon annan. Dessutom fanns det här alltid två olika maträtter att välja på vid lunchtid. Hurra!

Jag liksom piggnade till på kirurgavdelningen. Jag gick omkring i det ”öppna landskapet” och betraktade nyfiket allt som försiggick. Jag provsatt sofforna i alla myshörnor. Jag tittade på TV. Jag läste böcker. Jag åt mer mat, åtminstone när det serverades pasta. Jag pratade också lite grand med de andra patienterna. Och då visade det sig att en hel del av dem hade opererats för olika former av cancer. Levercancer, magsäckscancer, bröstcancer... Usch, otäckt!

Inom en vecka hade jag fått tid för både CT och MRT. CT:n var ju inget nytt. MRT-undersökningen gick ut på att man skulle ligga på en smal brits som skjutsades in i en trång cylinder. Tja, cellskräck hade jag inte. Men jag var FET... Dock hade jag gått ner sju kilo sedan jag blev sjuk. Och det var tydligen tillräckligt för att jag PRECIS skulle kunna komma in i den där cylindern. Egentligen skulle jag ha haft någon sorts ”spole” fäst på kroppen också, för att göra magnetbilderna tydligare, men det gick inte. När jag hade spolen på mig så blev min omkrets för stor för cylindern. De blev tvungna att köra utan spole.

Det var en väldigt långdragen och ganska plågsam undersökning. Plågan bestod dels i att jag skulle ligga obekvämt stilla på rygg på en hård brits med armarna uppsträckta över huvudet – i cirka en timme. Dels var det himla varmt. Svetten rann om mig. Och ännu varmare blev det när apparaten jobbade. Den smällde, dundrade och knackade. Och då blev jag blev liksom upphettad inifrån – som om jag låg i en mikrovågsugn! Fast inte lika dramatiskt förstås. Det gjorde inte direkt ont. Men varmt blev det.

Dessutom var det omöjligt för mig att göra metallrösten helt till viljes. Precis som under CT:n så var budskapet att man skulle "Ta ett djupt andetag! Håll andan!... Och andas igen!" Men den här gången skulle man hålla andan jättelänge! Längre än jag klarade av. Jag blev helt enkelt TVUNGEN att börja andas tidigare än vad som var meningen. Som kompensation försökte jag andas så långsamt och försiktigt som möjligt.

Mitt emellan två sessioner så passade jag på att fråga en av röntgengubbarna om det märkliga värmefenomenet, varför man värmdes upp inifrån. Och han förklarade.
– Det blir varmt för att protonerna i kroppen rör sig snabbare. Ungefär som vattenmolekylerna i kastrullen när du kokar te!
– Tack för informationen! Tror jag...