30. Närhet, väntan, längtan (juli 2006)

Förra gången jag blev sjuk och inlagd så hade prognosen varit bättre. Så vitt man visste fanns det ingen spridning och det mesta såg ljust ut. Nu var prognosen genast sämre i och med att ett ÅTERFALL hade dykt upp. (Alla som någon gång har haft cancer är rädda för ÅTERFALL.) Men ändå mådde jag bättre psykiskt den här gången – tack vare att den sociala biten fungerade bättre.

Förra gången hade min älsklingskatt nyss dött, min kompis L var utomlands och mina föräldrar kunde inte komma och hälsa på mig. De bodde nämligen 120 mil bort och kunde inte ta ledigt från sina jobb. Men den här gången funkade allt sånt mycket bättre. Morsan och farsan bodde betydligt närmare (nu var avståndet bara 40 mil) och dessutom hade de blivit folkpensionärer. Så nu hade de tid att komma. Och det gjorde de också. De kom upp till mig och bodde i min lägenhet och passade katterna medan jag låg inne på sjukhus.

Ja, jag hade två katter nu igen. Ungefär samtidigt som jag gick på strålbehandling, alltså hösten 2004, hade jag skaffat en ny liten kompis till Octavia. Olivia hette det lilla busfröet. Gamla Octavia hade INTE blivit glad till att börja med. Tvärtom faktiskt – hon var direkt HATISK och MORDISK mot den lilla kattbebisflickan, hur denna än pep och ”kvittrade” och försökte ställa sig in. Men, men, redan efter ett par veckor så hade lillan blivit nödtorftigt accepterad. Och efter ytterligare ett par veckor så var Octavia mer intim med Olivia än hon hade varit med sin egen tvillingsyster! Antonia hade nämligen inte varit direkt överförtjust i oändligt långa tvättceremonier. Men Olivia, hon var en riktig ”tvättmoster”, precis som Octavia. De nästan tävlade om vem som kunde tvätta den andra mest, längst och ihärdigast!

Jag ringde många telefonsamtal under sjukhusvistelsen och fick ganska många besök också. Plus att morsan och farsan kom varje dag en stund på eftermiddagen eller kvällen. Och allt det behövdes verkligen – för herregud vad det är TRÅKIGT att ligga på sjukhus! Man typ ligger på rygg i sängen och väntar på att dagarna ska gå! Jaja, klart man försöker vara uppe lite också, men man blir liksom apatisk efter ett tag. Mer och mer ju längre tiden går. En fortlöpande institutionalisering. En gradvis passivisering.

Den mesta tiden ägnar man åt att VÄNTA. Man väntar på frukost. Man väntar på ronden. Man väntar på antibiotikan. Man väntar på lunch och middag. Man väntar på besök. Man väntar på att CRP ska sjunka och Hb ska stiga. Man väntar på olika undersökningar – och sedan väntar man på provsvaren!

Och så LÄNGTAR man också. Man längtar efter sina bebisar (åh, att få pussa deras kalla, fuktiga nosar och deras varma, sammetsmjuka öron!). Man längtar efter att få ligga i sin egen säng och sitta på sina egna stolar. Man längtar efter riktigt stark pizza och färska jordgubbar och iskall vattenmelon, i stället för den evinnerliga kokta fisken och de träiga äpplena och de torra skorporna. Man längtar efter kabel-TV-kanaler. Man längtar efter musik. Man längtar efter sina böcker. Man längtar efter sin dator. Man längtar efter Internet. Och framför allt så längtar man efter att bli frisk nån jävla gång och äntligen få komma HEEEEEEEM…