20. Bukväggsbråcket växer (2006)

Vågen visade alltså en viktminskning med tio kilo efter första halvan av 2006, men midjemåttet minskade inte. Tvärtom. Magen, under naveln, putade bara ut mer och mer. Hur kul är det på en skala? Att gå ner i vikt och få STÖRRE mage! Suck! Men sånt är livet med bukväggsbråck. Bråck har nämligen en tendens att bli större med tiden, allt eftersom tarmarna hänger ut mer och mer... Alltså, så här ser anatomin ut hos en normal människa: Först kommer tarmarna. Sedan kommer bukhinnan. Sedan kommer bukmusklerna och muskelhinnan. Sedan kommer underhudsfettet och huden. Men hos mig såg det ut så här: Först kom tarmarna, sedan kom bukhinnan och sist huden. Bukmusklerna var särade och låg alldeles invid höftkammarna. Underhudsfettet hade inte rämnat riktigt lika mycket, men var ändå liksom delat. Det hängde i två stora säckar typ, en på varsin sida om det utputande bråcket i mitten.

En annan önskedröm som jag hade, förutom drömmarna om viktnedgång, var så klart att få det där stora, fula bråcket lagat med ett bråcknät. Och förutom att det var hiskligt fult så gjorde det också ONT i vissa lägen. Det gjorde jätteont i magen att hosta och nysa. Det gjorde ont att vända sig i sängen. Och varje morgon gick jag dubbelvikt från sovrummet till badrummet. För det tog liksom en stund varje morgon innan jag hade "rätat upp mig".

Annars, i övrigt så hade jag inga direkta smärtor i bråcket. Utan det var mer som att det fanns en känsla av konstant tyngd eller tryck där. Eftersom jag hade haft dubbelsidigt ljumskbråck som liten så kände jag igen upplevelsen – den speciella ”bråckkänslan”. Bråckkänsla påminner lite grand om bajsnödighet faktiskt. Man vill liksom ”lätta sig”, göra något för att känslan ska försvinna. Det gick bra med ljumskbråcket. När ”kölarna” (tarmarna) putade ut så kunde morsan trycka in dem i muskelväggen igen, så att bråckkänslan försvann. Men bukväggsbråcket var alldeles för stort för att kunna tryckas in på det viset. Eller på något vis alls.

Jag hade varit på kirurgmottagningen för en bedömning. Onkinnan hade skrivit remissen. Kirurgläkaren hade sagt att om jag gick ner en del i vikt så skulle de kunna åtgärda bråcket med hjälp av operation och bråcknät. Tills vidare fick jag en remiss till Ortopedtekniska som skulle ordna med en korsett åt mig.

Jag fick korsetten och försökte använda den, men fann att den var totalt omöjlig. För om den satt tillräckligt hårt för att utgöra något som helst stöd för bråcket, då klarade jag inte av att få på mig den! Och om jag å andra sidan klarade av att få på mig den, då satt den inte tillräckligt hårt för att göra någon nytta! Äsch! Slängde in korsetten i garderoben. Jag fick väl helt enkelt gå omkring med min stora, fula, hårda kanonkula till bråckknöl – ända tills jag gått ner tillräckligt mycket i vikt för att de skulle kunna operera mig och laga bråcket. Nästa år kanske?

Det mesta kändes tungt och trögt och svårt att genomföra. Jag kände mig ofta liksom trött och hängig. Men jag såg ändå framtiden an med tillförsikt. Nästa år skulle säkert skulle bli mycket bättre! Jag menar, hur skulle det kunna bli värre? Sabbad sexlust, diabetes typ 2, sjukligt fetma in absurdum och världens största och knöligaste putmage. Det måste vara svårslaget! Eller? (”Bwahahaha!” Så låter det när Mörkrets Furste skrattar så att han nästan får bukväggsbråck.)