34. Friskare – och sjukare (augusti 2006)

Till en början återhämtade jag mig snabbt från operationen. På dag tre drogs alla slangar bort. Vätskedroppet, kisskatetern och epiduralbedövningen. Jag fick duscha och ta på mig riktiga kläder. Och nu blev jag inte heller längre serverad måltider på rummet. Framåtböjd över mitt stora bråck (som ju inte hade åtgärdats), gick jag ut till matsalen varje gång det var dags att äta.

Ett par dagar därefter så började jag känna mig sjuk. Inte på något specifikt vis utan mer som en allmän sjukdomskänsla i hela kroppen. Blodprover visade att CRP raskt höll på att stiga igen. Fler prover togs. Blododling. Odling från operationssåret. Urinprov och bajsprov.

Yep, infektion på gång igen. Tydligen hade jag resistenta enterokocker. Det var inte farligt för vanliga, friska människor, men det var inte bra för till exempel nyförlösta mammor och deras nyfödda bebisar. Och grejen var att gynavdelningen satt ihop med BB-avdelningen. I ena halvan av korridoren fanns nyblivna mammor med skrikande bebisar. I andra halvan av korridoren av fanns kvinnor som fått livmodern bortopererad. Vad sägs om den fiffiga planeringen?

Matsalen var gemensam och låg på BB-sidan. Det betydde en extra lång korridorpromenad för nyopererade Tintomara. Men det är förvisso meningen att man ska röra på sig efter en operation. Så att man inte får blodproppar. Och så att kroppen över huvud taget kommer igång igen och börjar fungera som den ska. Vi är ju inte gjorda för att ligga stilla på rygg i en säng hela dagarna i ända!

Men nu, på grund av de resistenta enterokockerna, så blev jag plötsligt isolerad i ett enkelrum. Ett rum med trasig radio och obefintlig TV. Det hade funnits en TV förut, men den hade visst exploderat förra sommaren. Antennsladden hängde nu från antennuttaget, utan vidhängande apparat i andra änden. Roligt värre! Jag frågade om jag inte kunde få lämna avdelningen ibland och besöka den så kallade centralhallen, där det fanns till exempel affär och restaurang. Nej, det fick jag inte, för det skulle ju innebära att jag kom ut i avdelningskorridoren och vidrörde dörrhandtagen och så vidare. *Suck!*

Jag fick farsan att ta med sig en massa grejer till min lilla fängelsecell: CD-spelare och drösvis med skivor, flera böcker och några studsbollar. Och så min kära lilla bordsfläkt. Bra att ha vid plötsliga värmeattacker – oavsett om dessa beror på feber, sommarväder eller klimakteriet!

Men alltså... Isoleringen höll på att ta knäcken på mig. Jag blev mer och mer nedstämd och apatisk för varje dag och vecka som gick. Till slut låg jag bara i sängen dygnet runt. Sov ibland, stirrade i taket ibland. Rummet hade fönster visserligen, men den utsikten tröttnade man hemskt fort på. Det enda som syntes var andra höga sjukhusbyggnader. Vita väggar med fönster där ljuset speglades. Ingen himmel, ingen grönska, inga människor.

Jag började tjata om att jag ville flyttas över till infektionskliniken. Jag tyckte att jag borde vara deras patient nu – nu när kirurgin var avklarad och det var bakterierna som var problemet. Dessutom: på infektionsavdelningen skulle jag kunna gå ut, eftersom varje patientrum hade en egen utgång. Men mina bakterier var inte tillräckligt intressanta för att jag skulle hävda mig i konkurrensen med de andra infektionspatienterna. CRP hölls någorlunda i schack med hjälp av den antibiotikaregim som infektionsläkarna hade bestämt. Jag var för frisk för att skrivas in på infektionskliniken, men samtidigt för sjuk för att få skrivas ut och åka hem.

En dag, när jag hade legat inne på sjukhus 6 veckor i sträck, kom det en infektionsläkare på besök. Genast kvicknade jag till ur mitt vegetativa tillstånd.
– Kan jag inte få flytta över till er på infektion?
– Nej, tyvärr, det kan vi inte motivera. Dels har vi har fullbelagt. Dels är din infektion inte riskabel för andra människor generellt sett. Du behöver bara undvika kontakt med nyopererade patienter, sjuka åldringar och nyfödda bebisar.
– Jamen just här finns det ju både nyopererade och nyfödda! Därför får jag inte lämna rummet ens! Och dessutom håller mina lårmuskler på att förtvina! Det känns tydligt! När jag reser mig upp från toaletten så darrar benen som om jag skulle ha vägt 300 kilo! Om jag ligger här mycket längre till så får jag bäras ut på bår!

Infektionsläkaren log mot mig.
– Är du trött på att ligga på sjukhus?
– Ja. Ja! JA!
– Då har jag kanske en lösning. Du är cancerpatient, eller hur? Det innebär att du har rätt till något som heter Avancerad hemsjukvård. AHS. Har du hört talas om det?
– Nej, vad är det?
– AHS är en egen liten klinik. De består av både läkare och sjuksköterskor som vid behov åker hem till patienter och ger dem sjukvård i hemmet. Sköter om venportar. Ger intravenös antibiotika. Ger blodtransfusioner. Tar blodprover. Lägger om infekterade sår...
– Då vill jag ha AHS! Så fort som möjligt! Kan jag få det?
– Tja. Har du någon där hemma som kan hjälpa dig med allt annat som behövs då? Matlagning och inköp till exempel? Du är ju fortfarande sjuk. Skuttar inte fram direkt...
– Morsan och farsan bor hos mig just nu! DE kan hjälpa mig! Ja, om jag får komma hem så slipper de ju åka hit och hälsa på också! Och så får jag träffa mina katter! Och så kan jag gå ut på nätet igen! Och även ut i naturen! Hurra, hurra!

Infektionsläkaren skrattade.
– Jag ska prata med AHS. Och med avdelningsläkaren här också förstås. För det är ju trots allt hans patient du är, ända tills han bestämmer annorlunda!