24. Kaosklotet (juni 2006)

Som tur var så behövde jag bara ligga ett enda dygn på medicinkliniken innan jag hämtades ”hem” till infektionskliniken. Sjuksköterskan som hämtade mig sa att de hade gjort ett byte och kvittat mig mot en patient som legat på infektion men som egentligen passade bättre på medicin. Så nu hamnade jag äntligen på infektionskliniken.

Det var sant som jag hade hört att avdelningen var jättefin. Enkelrum (så klart, på en infektionsklinik där det ibland finns farliga smittor) med egen toalett, egen stor TV på väggen och egen ingång direkt utifrån. Fin utsikt också, över ett litet grönområde. Och bortom grönområdet syntes den byggnad där jag själv jobbade. Så vid niotiden varje morgon, plus vid lunchtid och vid tvåtiden på eftermiddagen, det vill säga vid tiderna för rast, kunde jag se mina arbetskamrater där borta. Där satt de och solade, pratade och drack kaffe. Och det var nära för mina kollegor att hälsa på. Och praktiskt med min egna ingång. De som ville besöka mig kunde gå direkt in på mitt rum utan att behöva gå igenom hela infektionsklinken. För det var ingen smittsam åkomma jag hade. Jag fick ta emot besök.

Det kom och gick en massa läkare. Jag uppfattade att de var från lite olika ställen. En del var infektionsläkare. En del var kirurger. Till och med en överläkare från gynonkologen dök upp! Jag hade inte varit hennes patient visserligen, men jag kände igen att jag hade sett henne förut. Alla doktorerna gjorde samma sak: klämde på min stora, hårda bråckknöl och rynkade pannan i varierande grad.

Gynonkologen sa att hon så klart inte kunde veta säkert men att hon TRODDE att det hårda som kändes i min mage var bukfett som blivit hårt på grund av strålningen. Jag svarade att jag hoppades att det skulle gå att operera ändå på något vis. För det var verkligen opraktiskt med denna stora, hårda ”fotboll” som var i vägen överallt och till exempel hindrade mig från att ligga på magen. Min favoritsovställning var nämligen annars att ligga på magen. Men det gick ju inte nu.

En av de andra läkarna (jag var inte säker på om han var infektionsläkare eller kirurg men jag trodde infektionsläkare) klämde till bråckknölen riktigt rejält. Så att jag såg både stjärnor och solar.
– Arrrgh....
– Har du ont här i magen?
– Vad fan...! Det är väl klart att det gör ont när du trycker mitt på bråcket! Jag har ju ingen skyddande muskelvägg där!
– Ähum! Nu undrar jag: Vad menar du egentligen när du säger bråcket?
– Vaddå egentligen? Med bråcket menar jag bråcket! Det där som putar ut och är alldeles hårt och dant!
– Knölen?
– Ja!
– I så fall har du nog missförstått det här...
– Hur så? Vaddå?
– Knölen ÄR inte bråcket. Knölen sitter INUTI bråcket.
– Va! Men... vad ÄR knölen för något då?
– Det är det vi ska ta reda på.

Det svirrade till i skallen på mig, som när de färggranna bitarna i ett kalejdoskop snurrar runt och byter plats med varandra. För att plötsligt bilda ett helt nytt mönster.

När doktorn hade gått skrev jag en dikt:

KAOSKLOTET

Jag kan inte bli gravid
eftersom jag inte har
någon livmoder.
Men ändå ÄR jag gravid:
Ett mörkt kaosklot,
hårt som en kanonkula,
har kommit från ingenstans
och tagit sin boning
i min mage.

Den onda klumpen
sväller och jäser
och bidar sin tid.
– En mörk planet
från ett annat universum.