32. Skräckuppvaknande (juli 2006)

När jag vaknade låg jag på operationsbordet. Rummet var tomt på folk, sånär som på en grönklädd man som höll på och grejade med någonting lite längre bort. Jag försökte röra på mig. Då upptäckte jag tre hemska saker. För det första att jag var förlamad i höger kroppshalva, höger arm och ben. För det andra kände jag att min vänstra knäskål (den jag brukar ha problem med) var ur led. För det tredje kände jag att jag hade en slang i halsen som brände som eld och hindrade mig från att svälja ordentligt. Jag kraxade för att påkalla den grönkläddes uppmärksamhet.

– Jaså du är vaken! Ja, vad är det?
Nu kunde jag redan höja högerarmen lite grand, även röra på höger ben. Förlamningen släppte tydligen i rask takt. Jag försökte samla saliv i munnen för att kunna prata tillräckligt högt och tydligt.
– Min vänstra knäskål är ur led!
– Nej då, det är den inte!
– Jo! Det är den visst!

Flera personer kom plötsligt fram till mig. De tog tag i lakanen som jag låg på och lyfte över mig från operationsbordet till sjukhussängen. Jag vrålade rakt ut som en stucken gris när det vänstra benet rördes i knäleden. Helvetes jävlars vad ont det gjorde! Men sedan släppte den värsta smärtan ganska snabbt. Knäskålen hade tydligen åkt på plats igen. Den grönklädde mannen stirrade förvånat på mitt ben.
– Oj då! Den var visst ur led ändå, för nyss hade du liksom en bulle på ena sidan av knäet och nu har du inte det längre...
– Grrr!
– Vad konstigt. Luxerar du så där lätt?
– Grrr!

Jag skjutsades i väg till IVA. Kände igen mig från förra gången. Tittade på klockan på väggen... Men vad i fridens dar! Det var ju kväll! Alltså hade jag legat på operationsbordet HELA DAGEN LÅNG! Jag hade varit sövd i tio timmar! Varför då? Hade något gått på tok under operationen? Vad hade de gjort med mig egentligen? Jag kraxade för att påkalla uppmärksamhet. (På IVA är det alltid fullt med folk runt omkring en.)

– Ja, vad är det?
– Slangen i halsen! Den gör jätteont! Svider som eld! Kan ni ta bort den?
– Nej, den måste du ha i tre dagar enligt din kirurg! Det är en sond förstår du. Den behövs ifall tarminnehållet skulle börja gå baklänges. Då kommer det upp i sonden i stället för att hamna i dina lungor.
– *Suck!* Vad hände under operationen då? Vad gjorde de? Var det något som gick fel?
– Få se här vad det står... Nej då, inga fel alls! Allt gick precis som planerat! Hela tumören togs bort, plus halva tjocktarmen och en bit av tunntarmen. Inga problem alls så vitt jag kan se!

Jaså? Halva tjocktarmen! Skulle det bli sprutlackering på dass hädanefter? Jaja, den dagen den sorgen. Jag var hemskt trött efter narkosen och försökte förtvivlat att sova, men den hemska, hemska slangen väckte mig hela tiden. Den satt som en stoppkloss i halsen på mig och sved som eld varje gång jag svalde. När jag över huvud taget kunde svälja! Ibland tog det stopp helt och hållet när jag försökte och då fick jag panik. Vilket genast fick IVA-apparaten att börja illfänas, den skvallerbyttan! Pip-pip! Tut-tut! Blink och blösk!

Jag blundade hårt och började skissa på en desperat överlevnadsplan. Så fort jag kom upp till avdelningen så skulle jag liksom ”råka” dra bort den där sonden... Om jag måste välja mellan att kvävas nu eller sedan så valde jag sedan! Och för att inte tala om SMÄRTAN! Jag kände att jag höll på att bli absolut GALEN på denna brännande eld! Tre dagar med sonden? Tre dagar? Om jag överlevde i tre timmar så var det sensation!

Nästa morgon, när jag äntligen blev hämtad tillbaka på avdelningen, så kom en av gynsköterskorna in till mig. Jag blängde dolskt på henne, men hon log bara glatt tillbaka.
– Nu ska vi dra den där sonden! Doktorn sa direkt att den skulle bort, så fort hon fick höra vilket elände du hade med den. Blir det bra?