28. Ultraljud & biopsi (juli 2006)

CT- och MR-undersökningarna visade tydligt att min uppsvällda mage inte berodde bara på vanligt fläsk eller vätska utan att det faktiskt fanns en stor knöl där inne. Ett av röntgensvaren beskrev knölen som en ”solid pjäs”. Men vad bestod den ”solida pjäsen” av? Det gav röntgenundersökningarna inget besked om.

Därför skulle jag nu få göra en biopsi. Det vill säga man skulle ta ett vävnadsprov från knölen. Detta skulle göras under ultraljud, så att de skulle kunna se ordentligt var de stack och inte skadade tarmslingan som gick igenom knölen. För så var det. Knölen omslöt tydligen en bit av tunntarmen.

Sagt och gjort! Åter till röntgen, den här gången för ultraljud och biopsi. Jag låg på en brits med magen i vädret. Läkaren gav mig lokalbedövning. Det sved som sjutton, precis som hos tandläkaren. Sedan fick jag ligga ensam och vänta en stund, medan bedövningsmedlet verkade.

Därefter kom doktorn tillbaka, nu med en lång, grov nål. Och ett annat spetsigt verktyg. ”Jag börjar med att göra ett litet hål i huden först”, sa han. ”Huden är seg nämligen. Om man inte gör hål först så måste man HUGGA in biopsinålen. Och det vore kanske lite onödigt!”

Håltagningen kändes bara som om han ritade en prick på min mage med en kulspetspenna. Sedan körde han den långa, grova biopsinålen djupt in i knölen. Nålen satt fästad vid en ultraljudsmojäng. Doktorn tittade på en bildskärm samtidigt som han grejade med nålen. Under tiden konverserade han den sjuksköterska som assisterade honom. Både läkaren och sköterskan såg ut att vara 60+ år gamla. De hade säkert jobbat här i decennier! Det kändes tryggt, tyckte jag. Då visste de nog vad de sysslade med.

Efteråt, när jag hade befriats från alla gröna skynken, så höll sköterskan upp ett mätglas framför mig. Mätglaset var fyllt med en genomskinlig vätska och i den vätskan flöt det omkring små, smala, vita korvar. Korvarna var de provbitar som hade tagits ut ur knölen. Såg ut som vitt späck tyckte jag!

Sedan följde en lång tid av väntan. Nå, SÅ lång var väl inte tiden, objektivt sett. Men det känns ju alltid så. Tre dagar känns som tre veckor! Avdelningssköterskan sa hela tiden: ”Vi vet inget ännu, men så fort vi får höra så kommer doktorn in och berättar för dig!”

Och en dag hände det. Det var inte tiden för rond eller någonting. Ändå kom det plötsligt in en läkare på rummet. Han tog en stol, gick fram till min säng och satte sig ganska nära. Då förstod jag. Det var säkert som jag hade trott hela tiden. Yep. Kaosklotet var en cancertumör! Frågan var bara vilken sort. Jag tänkte på morsan som hade haft två olika sorters cancer ganska tätt inpå varandra. Så vad var det jag hade fått? Någon sorts tarmcancer kanske? Knölen satt ju inne bland tarmarna.