22. Febrig & förvirrad (midsommar 2006)

Ett par dagar efter onkologbesöket var det dagen före midsommarhelgen. ”Jag måste gå till Konsum!" tänkte jag. "Nej, orkar inte just nu... Går i morgon i stället. Om det är öppet.” Men dagen efter började jag frysa. Trots att det var mitt i sommaren och trots att jag i vanliga fall inte kan överleva en endaste sommardag utan både bordsfläktar och golvfläktar på högvarv. Men nu låg jag i sängen under dubbla täcken och frös så jag skakade. Trött var jag också. Sov praktiskt taget dygnet runt hela helgen. Vaknade bara då och då för att gå upp och dricka vatten och kissa. Äta gick inte. Allting jag försökte med smakade jättekonstigt och jätteäckligt.

På söndag eftermiddag kollade jag tempen. 39,9 grader! Och på måndag var det meningen att jag skulle vara ersättare för två av mina kollegor som gått på semester… ”Jag MÅSTE gå till jobbet i morgon!” tänkte jag. ”Om jag har mindre än 39 grader så går jag till jobbet!” Men på måndag morgon jag hade 40,3 grader. Då sjukanmälde jag mig. ”Det är kanske bättre på tisdag”, tänkte jag. Men, men… 40,4 grader hade jag på tisdag morgon! Då ringde jag till vårdcentralen:
– Hej! Jag är inte ett dugg förkyld, men jag har ändå 40 graders feber. Har haft det hela helgen typ. Och det verkar inte gå över heller. Tvärtom, tendensen är stigande. Vad ska jag göra?
– Det finns en ledig akuttid 13.00 i dag. Kom hit då!

12.40 tog jag min ”dramaten” (en sån där kappsäck med två hjul nertill och handtag upptill, en sån där som 80-åriga tanter brukar ha när de går och handlar – jag har också en sån). Tänkte: ”Jag kan handla på Konsum på vägen hem! Praktiskt!” Och så gick jag ut genom dörren…

Hjälp! +_+

Benen skakade, jag hade svårt att hålla balansen och trots att jag gick jättejättesakta så blev jag lika andfådd och slutkörd som om jag skulle ha sprungit ett maratonlopp! Men nu var det för sent att ringa efter taxi. Jag vinglade fram längs trottoaren, lutade mig mot bilar, murar och staket. Folk som såg mig måste ha trott att jag var stupfull!

Till och med att gå den korta sträckan från väntrummet till läkarexpeditionen gjorde mig helt knäckt.
– Hur är det med dig? frågade doktorn.
Jag orkade inte ens lyfta blicken utan satt och hängde med huvudet och stirrade tomt ner i golvet. Och pustade som en blåsbälg. Till slut fick jag fram:
– Jag mår inte så bra tror jag...

Jag fick lägga mig på en brits och en massa blodprover togs (kapillärt tack och lov). Sedan måste jag ha somnat, för nästa grej jag minns är att doktorn kom in och sa att jag hade hög feber och jättehög sänka. Blodsockret var också högt. Det låg på 10 mmol/l trots att jag knappt hade ätit någonting alls på tre dagar. Doktorn sa:
– Jag har pratat med infektionskliniken på sjukhuset. Du ska dit nu med det samma!
– Nu? Men jag orkar nog inte ta bussen i dag...
– Det blir sjuktransport direkt till infektionsavdelningen! Sköterskan har redan ringt.
– Avdelningen? Blir jag inlagd?
– I princip ÄR du redan inlagd. De bara väntar på att du ska komma dit!