15. Diabetes typ 2 (hösten 2004, 2005)

Efter strålningen så var det så småningom meningen att jag skulle börja jobba igen. Och jag kände mig inte direkt sjuk. Men heller inte sprudlande frisk. Lite hängig liksom. En tanke slog mig: "Det fattas ju bara att jag har fått diabetes typ 2 också! Både cancer och diabetes vid 35 års ålder, det vore väl en fullträff i hälsans tecken!" Visserligen hade ingen diabetes upptäckts när jag låg inne i juni, men det var ju då det. Nu hade det gått några månader sedan dess...

Jag började leta efter en gammal blodsockermätare som jag hade rekvirerat gratis en gång för några år sedan. Med mätaren hade det följt en burk med 10 provstickor. Kanske hade jag ett par stickor kvar? För gamla för att man skulle kunna lita på deras värden förstås, men kanske ändå att de kunde ge en liten fingervisning. Efter ett par timmars sökande hittade jag blodsockermätaren, instruktionsboken och burken med provstickor.

Nästa morgon kollade jag fasteblodsockret... Shit! Jag låg ju över diabetesgränsen! Ja, faktiskt låg jag närmare 8! Nu gällde det att ta det lugnt. "Andas djupt!" sa jag till mig själv. Sedan kastade jag mig över telefonen och ringde till en av distriktssköterskorna på vårdcentralen. Hon hann knappt svara "Vårdcentralen" innan jag började babbla hysteriskt.
- Bla, bla, bla blodsocker! Bla, bla, bla diabetes! Bla, bla, bla PCO! Bla, bla, bla livmodercancer!
- Stopp, stopp, lugn i stormen! Vad är det du vill ha sagt? Menar du att du misstänker att du kan ha fått diabetes?
- Ja! Fast provstickorna är inte precis färska så de KAN ju vara urballade. Men annars har jag fått diabetes. Går det att kolla det hos er på något SÄKERT vis?
- Jadå. Kom hit så ska vi kolla! Du behöver ingen ordination från någon läkare bara för att göra en enkel blodsockerkoll. Men OM det sedan visar sig att du har fått diabetes, DÅ får du förstås en läkartid.
- När kan jag komma? Nu?
- Har du ätit frukost än?
- Nej.
- Då passar det bra att du kommer nu. Ät inget före!

Vårcentralens blodsockermätare visade till och med en aning högre än min mätare hemma. Den sjuksköterska som hade tagit provet tittade på mig.
- Hm... Har du diabetes?
- Tja! Vad ser det ut som? Det är ett diabetiskt värde, eller hur?
- Mm. Det är det faktiskt. Inte jättehögt på något sätt. Men högre än det borde vara.
- Så vad händer nu då?
- I dag är det fredag. Kom tillbaka på måndag morgon. Och ät inget före. Då ska vi ta om provet och se. Man kan inte ställa diagnos bara på ett enda prov.

Jag tog om provet både på måndagen och tisdagen. Samma resultat varje gång. Då anmäldes saken till en läkare som sedan i sin tur ordinerade en massa andra ytterligare prover, både blod och urin. "Rutinprover vid diabetesmisstanke", sa sköterskan.

Ett par veckor senare fick jag träffa doktorn. Han sa att både fasteblodsockret och de övriga proverna bekräftade att jag led av det metabola syndromet som hade utvecklats till diabetes typ 2. Jag tyckte själv att jag hade ett perfekt pokeransikte men tydligen inte, för han skyndade sig att tillägga: "Men det finns ingen anledning att förtvivla! Det går att leva ett bra liv med diabetes också!"

Ärligt talat var jag ganska chockad. Genast började jag läsa en massa på nätet och stå i. För nu ville jag förstås lära mig ALLT om metabola syndromet och diabetes typ 2! Alltså, min diabetessköterska fick nog ett ganska skruvat intryck av mig är jag rädd... Minns t.ex att jag vid en av våra träffar började prata om olika matematiska formler som jag hade hittat på nätet. Med formlernas hjälp var det meningen att man skulle kunna beräkna sin egen insulinkänslighet. Men vilken av formlerna var bäst? Egentligen?

Diabetessköterskan suckade djupt. Sedan dunkade hon sig själv i pannan med båda handflatorna och mässade: "Glöm, glöm, glöm!" Jag skrattade. Hon sa: "Du behöver inga matematiska formler! Varken för det ena eller för det andra. Vad du behöver är mera motion och mindre stillasittande framför datorn! Mera grönsaker och mindre godis! Svårare än så är det inte. Eller rättare sagt: Precis så svårt är det!"

Och inte var det lätt direkt! Obalanserad, ditt namn är Tintomara...

I början, under chockfasen, var jag nästan manisk. Vid närmare eftertanke: stryk "nästan"! Om diabetessköterskan sa "ät grönsaker" så undrade jag genast "VILKA grönsaker?" Och sedan grubblade jag i flera veckor på om morötter kanske innehöll för mycket kolhydrater. Förresten, vilken var egentligen den OPTIMALA grönsaken ur diabetessynvinkel? Ja, jösses amalia! Jag var så ångestdriven under den här perioden så det var inte sant. Listan över "förbjudna livsmedel" växte för varje dag, tills den räckte fyra varv runt jorden. Dessutom hade jag börjat dra ner galet mycket på kalorierna. Jag startade helt okej med att äta 1500 kcal/dag. Men sedan blev det 1200. Sedan 1000. Sedan 800. Sedan 700. Sedan 500-600. Sedan...

Ja, sedan kollapsade allting förstås! Pendeln svängde över åt andra hållet. Jag blev deppig igen, precis som jag hade varit strax innan jag fick diabetesdiagnosen. Och nu gav jag blanka tusan i allt som hade med livsstil, kost och diabetes att göra. "Oh la la la la bingo!" typ. I stället för att gå ner i vikt så gick jag UPP. Så till den milda grad att jag till slut slog mitt gamla viktrekord med exakt tio kilo. Och det vill inte säga lite. I slutet av 2005 nådde jag den svindlande höjden av BMI 58. BMI 58! Fatta hur MYCKET det är. Jag vängde nästan TRE gånger så mycket som jag egentligen borde med tanke på min längd och benstomme.

Och hur gick det då med diabetesen? Well... HbA1C steg. Förstås. Jag fick börja med Metformin - en diabetesmedicin som dels ökar insulinkänsligheten, dels minskar leverns sockerproduktion.