1. Kattbegravning (maj 2004)

Fredag Valborgsmässoafton 2004 blev jag tvungen att ta ledigt från jobbet och åka akut till veterinären med Antonia, en av mina kattflickor. Jag hade två kattflickor, enäggstvillingar tror jag - Antonia & Octavia, födda 1996.

Tyvärr var Antonia inte bara sjuk utan dödssjuk. Ingen räddning fanns. Veterinären rekommenderade omedelbar avlivning! :-( Sagt och gjort. Antonia fick en spruta sömnmedel i magen (i levern). Sedan släckte veterinären lyset i taket och gick ut och stängde dörren efter sig. Jag satt kvar i undersökningsrummet med min älskade lilla "favoritbebis" i famnen. Veterinären hade gett mig en rejäl bit hushållspapper också, men den räckte inte långt! Efter fem minuter var hela jag alldeles plaskblöt och kladdig av tårar och snor...

När jag kom hem ställde jag ner kattburen, med Antonia inuti, på hallgolvet. Jag lät burdörren stå öppen. Tanken var förstås att hennes syster skulle få hälsa på henne en sista gång. Det gjorde hon också. Octavia gick in i kattburen och sniffade nyfiket på den döda Antonia.

Dagen efter, på morgonen den 1:a maj, var det dags för begravning. Antonia var alldeles likstel nu, så det var lätt att svepa henne. Jag lindade in henne i min favoritpyjamaströja och en blommig sjal som jag fått av morsan. Antonia fick en sista puss på sina sammetsmjuka öron innan jag lät även hennes ansikte täckas av svepningen. Det syntes tydligt att hon var död, men hon såg ändå inte otäck ut. Tvärtom. Hon var min älskade kattflicka, min lilla "favoritbebis" - och så såg hon också ut! Även i döden.

Jag lade Antonia i en plastkasse tillsammans med en liten trädgårdsspade, några värmeljus och en trästatyett som föreställer en sittande svart katt. Sedan gav jag mig i väg till begravningen. Det var tidigt på morgonen och solen steg precis ovanför trädtopparna när jag ordnade med graven. Jag grävde graven så att Antonia kom att ligga med huvudet i riktning mot den uppgående solen. Det sista jag gjorde var att lägga några stenar över jordhögen och arrangera en liten ceremoni.

Jag satte träkatten på den största av stenarna och tände några värmeljus runt omkring. Antonia, min älskade kattflicka - nu fanns hon inte hos mig längre! Nu var hon hemma hos den egyptiska kattgudinnan Bast, i katternas eget dödsrike. Jag satt gråtande på marken och fantiserade om katternas dödsrike och tillvaron hos kattgudinnan Bast, allt medan värmeljusen brann. Sedan samlade jag ihop mina pinaler och gick hem.

Tjälen hade inte gått ur jorden riktigt. Dessutom fanns det många stenar och sega rötter och skit i marken. Därför hade jag inte klarat av att gräva särdeles djupt med min lilla trädgårdsspade. Tänk om någon räv eller lösspringande hund kände lukten av Antonia, sprang dit och grävde upp henne! Jag bestämde mig för att på måndag skulle jag besöka graven och se om den var skändad eller om den hade fått vara i fred.

Men på måndag morgon så kände jag direkt att det var något på tok med mitt vänstra ben...