5. Blodbad (juni 2004)

Det andra stora problemet för mig på avdelningen, förutom sticktortyren, var de SYNNERLIGEN rikliga underlivsblödningarna.

Jag hade haft oregelbundna och konstiga menstruationer i många år och 1998 sökte jag kvinnokliniken akut pga störtblödningar. Blev då undersökt och fick diagnosen PCO, dvs polycystiska ovarier = "mångblåsiga" äggstockar. Den som har PCO har menrubbning och ägglossningsrubbning, ofta ingen ägglossning alls. Äggstockarna får liksom ett hårt, tjockt skal runt omkring sig. En PCO-kvinna har vajsing på sina könshormoner. Hon får både för mycket östrogen och för mycket testosteron. (Ja, kvinnor har också testosteron, men i betydligt mindre mängd än männen. På samma sätt har männen östrogen, men i betydligt mindre mängd än vad kvinnorna har.) Överskottet av manligt könshormon ger PCO-kvinnorna "manliga" egenskaper som t.ex en annorlunda fettfördelning med "äppelfetma" (stor mage men relativt sett smala höfter och lår) i stället för "päronfetma" (smal midja men breda höfter och tjocka lår). En PCO-kvinna får även hårväxt på "okvinnliga" ställen, t.ex på hakan och på magen. Och naturligtvis har en PCO-kvinna ruskigt svårt att bli gravid. Inte lätt att bli gravid utan ägglossning!

De sakerna hade dock aldrig bekymrat aningslösa lilla mig. Skägg går ju att raka bort! Och vem vill ha barn? Ja, det finns många som vill ha barn förstås, men JAG hade inga planer på att försöka bli gravid inom den närmaste tiden. Glesa menstruationer störde mig inte heller. Bara praktiskt att inte ha mens oftare än 3-4 gånger om året, tyckte jag. Men sedan började jag blöda allt mer och mer. Till slut blev det ohållbart och jag sökte kvinnokliniken, där jag undersöktes och fick diagnos och behandling. Behandlingen bestod av Provera (ett hormonpreparat innehållande så kallat gulkroppshormon). Det tog ett tag innan Provera började verka, men till slut hjälpte tabletterna bra. Jag slutade tokblöda och fick regelbundna, till synes normala menstruationer.

Två år senare, år 2000, blev jag kallad till återbesök på kvinnokliniken. Man gjorde samma sak som man hade gjort 1998, dvs ultraljudsundersökning av äggstockarna och provtagning från livmoderslemhinnan. Ultraljudet och provtagningarna visade samma sak båda gångerna: Ja, äggstockarna är polycystiska och, nej, det är inget fel på livmoderslemhinnan. Jag fortsatte hela tiden med Provera.

Något/några år senare skickade de ytterligare en kallelse till mig. Där stod det typ att "Vi har MÅNGA som väntar på att få komma till oss just nu. Hör av dig om du ABSOLUT vill få en tid!" Jaså? Ja, inte är jag den som tränger mig på i onödan! SÅ roligt är det inte med gynundersökningar... Jag slängde lappen i soporna.

Gradvis märkte jag att blödningarna började bli större igen. Det var som om Provera inte hjälpte lika bra längre. Jag funderade på att ringa till kvinnokliniken, men drog mig för att ringa i "onödan". Så länge blödningarna var liksom ett stilla sipprande brydde jag mig inte. Men under 2003 och 2004 började blodet flöda ordentligt. Jag blev storkonsument av tamponger och bindor. Körde ofta dubbelt - både tampong och binda!

I april 2004 började jag blöda igenom även på nätterna. Då tänkte jag att "Nej, det här GÅR ju inte längre! Nu MÅSTE jag söka gyn!" Men sedan dog Antonia och jag fick proppen i benet osv, osv. Så jag hann aldrig träffa någon gynekolog. Men NU skulle det äntligen bli av! Läkaren på medicinavdelningen skrev en akutremiss till kvinnokliniken för undersökning och eventuell skrapning. Jag frågade om det inte var lika bra att ta bort livmodern helt och hållet, så att man slapp alla problem för gott. Men medicinläkaren sa att man tar förstås inte bort livmodern på en kvinna i fertil ålder.

En gynundersökning var sannerligen befogad. Jag blödde nu så mycket att jag var tvungen att gå på toa minst en gång i timmen, dygnet runt! Jag förbrukade medicinavdelningens inkontinensblöjor (som jag hade till mensbindor) i snabb takt - så att det knappt blev några blöjor över till de stackars gamla tanterna! Jag blödde så mycket så att de var tvungna att tanka mig med två påsar blod varannan dag! Och ändå sjönk Hb som en sten hela tiden.

Blodet formligen forsade ur mig. Varje morgon när jag vaknade låg jag i en liten pöl av blod... Hur äckligt är det på en skala? Sköterskorna var tvungna att byta mina sängkläder MINST en gång om dagen, trots att de lade fler och fler plastskynken i sängen. Ibland lämnade jag till och med blodspår efter mig i korridoren! Medicinavdelningen är nämligen så uråldrig att den inte ens har en toalett till varje sal. Nej, alla patienter som behöver gå på toa måste skutta ut i korridoren varje gång, med droppställning och allt. Bekvämt så det förslår! *Mutter, mutter*