11. Patient på onkologen (september 2004)

Onkologavdelningen visade sig vara en ganska trevlig avdelning. Roligare än medicinavdelningen i alla fall. Finare miljö. Ganska ljust och rymligt. En stor altan där man kunde sitta ute om vädret tillät. Och sist men inte minst: handikappvänliga toaletter i anslutning till varje patientrum.

Jag fick också ett positivt intryck av min gynonkolog. Hon var glad och trevlig, såg snäll ut och verkade engagerad. Jag tänkte att jag säkert skulle kunna komma bra överens med henne. För övrigt liknade vi faktiskt varandra rent fysiskt. Båda två var vi korta och tjocka och hade halvlångt uppsatt hår. Jag tänkte att det var bra att hon också var överviktig, för då skulle hon säkert förstå själva överviktsproblematiken och inte komma dragandes med en massa självklarheter av typen "man går upp i vikt om man äter för mycket" ("Nä, säger du det? Och jag som trodde att man blev smal av att sätta i sig dubbla portioner!") eller "morötter innehåller färre kalorier än chokladkakor" ("Va, menar du det? Då måste jag ha hållit kaloritabellerna upp-och-ner när jag läste dem!") Ja, att vara fet är ibland att vara tvungen att stå ut med att en del människor (även läkare och vårdpersonal) betraktar en som... tja, dum i huvudet helt enkelt! Och vissa läkare och vårdgivare TÅL inte feta patienter. Fast det är verkligen inte ofta jag har träffat på såna läkare, måste jag i ärlighetens namn säga. Eller så har de varit ovanligt bra på att förställa sig, haha!

Den kvinnliga onkologläkaren, eller "onkinnan" som jag har lärt mig av Cancertjejerna att det heter, ställde en lång rad frågor till mig. Anamnestagning uppfattade jag det som. Sedan ställde jag en fråga till henne, den där om vilket stadium min cancer hade befunnit sig i. Onkinnan tittade genast intresserat i mina papper och pekade. "Där! Stadium 1C - tumören hade gått igenom mer än halva livmoderväggen men inte spridit sig till cervix eller till utanför livmodern."

Hon sa också att cancercellerna i min tumör varit av en aggressiv sort. Det var någonting med att cellerna var "lågt differentierade". Men det var jag inte kapabel att ta in ordentligt då. Jag hade tonvis med information i mina papper och förstod inte ens hälften. Det jag hade "snöat in på" för tillfället var just det här med de olika stadierna. För det stod i mina papper att livmodercancer oftast har en god prognos just eftersom den oftast upptäcks i ett tidigt stadium.

Så jag trodde att självklart måste min cancer ha en god prognos eftersom den upptäcktes i stadium 1 och inte hade hunnit sprida sig. Jag föreställde mig att tumören hade varit innesluten i livmodern ungefär som... som fyllningen i en inbakad pizza! Om man avlägsnar hela livmodern så avslägsnar man också all cancer, med god marginal. Så trodde jag att det automatiskt fungerade. Jag visste naturligtvis att det alltid finns en viss teoretisk risk för att man ska drabbas av återfall, men det kändes ändå himla avlägset just i mitt fall. Skillnad för den som befann sig i stadium 3 eller 4... Då gällde nog: Ring Fonus! Men jag, som bara varit i stadium 1, jag skulle så klart bli helt friskförklarad så småningom. Något annat fanns inte i min föreställningsvärld.