3. På medicinavdelningen (juni 2004)

Efter ultraljudsundersökningen tog de blodprov på mig (inte det lättaste minst sagt - är svårstucken som fan!) och satte på mig ett blått plastarmband märkt med namn, personnummer och klinik/avdelning. Sedan kördes jag upp till en av medicinavdelningarna. Det hade hunnit bli tämligen sent på kvällen och jag började oroa mig för Octavia. Hon hade ju inte fått någon mat sedan frukosten i morse! Jag sa åt en av sköterskorna att jag behövde åka hem en sväng för att ge katten mat.
- Absolut inte! Du får inte gå omkring förrän du har fått Heparinbehandling! Då finns det risk för att proppen lossnar och åker i väg och sätter sig på ett farligare ställe än i benet. Finns det ingen som kan hjälpa dig med katten?
- Nej, inte just nu tyvärr! Min kompis L har precis åkt utomlands. Jag ska fråga M sedan om hon kan hjälpa mig, men M har ingen bil och kan inte göra någonting NU. Men katten behöver mat! Innan hon svälter ihjäl!
- Hon klarar väl sig till i morgon? I morgon på ronden så ska vi höra vad doktorn säger, om du kan få åka hem på en snabbvisit. Det ska nog gå bra.

Nåja. Det var väl bara att ge sig till tåls till nästa dag då! Jag låg på en tresal. De andra två kvinnorna var 80+ år gamla men verkade trevliga. När jag precis skulle till att somna dök det upp en karl i vit rock vid min säng. Han presenterade sig som jourläkare och sa att det var konstigt att jag hade fått en propp i benet men att de skulle undersöka saken vidare. Jag blev förvånad.
- Hur så konstigt? Det är väl inget konstigt att en tjockis får en blodpropp! Eller?
- Jo, i ditt fall är det konstigt. Du är alldeles för ung! Övervikten räcker inte som förklaring. Man brukar INTE få proppar före 50 års ålder. Och du är ju inte 40 ens! Så NÅGOT måste det vara...

Nästa morgon kom det in en sköterska och sa att nu skulle de koppla in ett Heparindropp på mig. Droppet skulle styras av en elektronisk pump som satt med sladd i väggen. Men pumpen skulle ha tillräcklig laddningsförmåga för att jag skulle kunna ta loss kontakten ur väggen när jag behövde gå på toaletten.
- Ska Heparindroppet kopplas in NU?
- Ja, så fort som möjligt. Det är farligt att gå omkring med en propp! Vi måste sätta i gång behandlingen.
- I så fall måste jag åka hem och ge katten mat först! Hon har inte fått någonting på ett helt dygn nu...
- Öh... Du kan tyvärr inte åka någonstans alls! Jag pratade med doktorn i morse och han sa att du absolut inte får lämna avdelningen.
- VA! Men Octavia har ju inte fått mat på ett helt dygn nu! Jag kan väl inte låta henne svälta ihjäl bara för att jag själv har blivit sjuk? Så ansvarslöst kan man ju inte bete sig! Har man djur så måste man ju för sjutton ta hand om dem NO MATTER WHAT.
- Tyvärr! Doktorn säger att du inte får lämna avdelningen!
- Tillämpar ni tvångsvård eller? Octavia MÅSTE få mat! Det är väl illa nog att hennes tvillingsyster nyss har dött! Ska Octavia OCKSÅ dö, bara för att ingen ids ge henne mat och vatten? Sanslöst! Det går jag inte med på! Ring efter en taxi åt mig! NU! Annars tar jag bussen! *Buhu, buhu, buhu!* (Bölade så att det stänkte om det, till mitt eget stora förtret. Tycker inte om att gråta när främlingar ser på.)
- Okej, okej! Lugna dig nu! Vänta här! Jag går och pratar med överläkaren, nu på direkten.

När skjuksköterskan hade gått ut ur rummet så klädde jag på mig. Tog även på mig skorna. Sedan satte jag mig ner i en fåtölj och väntade. Efter ett tag dök det upp en lång, mager, skallig karl i övre medelåldern. Han hade vit rock på sig och presenterade sig som överläkare. Han började med att förklara hur allvarligt de ser på en djup ventrombos i benet, hur viktigt det är att man snabbt får behandling och att man inte innan dess springer omkring, så att proppen lossnar och far i väg till lungorna eller hjärnan...

Jag stirrade stelt på doktorn - stirrade med fientliga, rödkantade, små grisögon. (Jag hade inte sett mig i spegeln, men det KÄNDES som att mina ögon såg ut just så.)

Läkaren fortsatte prata.
- Du har visst en katt där hemma som behöver få mat?
- Ja, jag vill ju inte att hon ska svälta ihjäl!
- JAG vill inte att du ska lämna avdelningen. Det är absolut olämpligt att du gör det. Men jag kan inte hindra dig heller. Du åker dock på egen risk. Och du måste skynda dig tillbaka. Vi behöver köra i gång med Heparin så fort som möjligt. Sjuksköterskan ringer efter en taxi åt dig...
- Va? FÅR jag åka? Hurra, hurra! Tack, tack! Jag sticker direkt! Är tillbaka inom en timme senast!