Onkinnan hade två tråkiga nyheter att komma med:
1. Taxotere hade inte fungerat ett endaste dugg. Cancertumören hade VUXIT under de tre senaste cellgiftsbehandlingarna! (Lillasyster Golfboll hade avancerat till Lillasyster Tennisboll.)
2. Från tumören så hade det utgått en massa "trådar" som liksom förankrade tumören i bukhålan. Dessa trådar hade varit alldeles för många för att man skulle kunna ta bort allihop. Men man hade tagit bort EN av dem och skickat för analys. Och OM den tråden visade sig innehålla cancerceller, då betydde det naturligtvis att jag hade cancern kvar i magen...
Jag blev tämligen chockad över dessa besked. Särskilt det sistnämnda. Metastaser och återfall begrep jag ju att jag kunde få. Men att tumören kanske inte hade gått att avlägsna helt och hållet, att jag kanske hade cancern kvar i magen redan från början... Det hade inte ens fallit mig in att någonting sånt skulle kunna hända! I min värld var tumörer någonting som man opererade bort och sedan var de väck.
Och varför hade inte cellgifterna fungerat? Onkinnan förklarade att det inte var riktigt så enkelt som man kanske skulle kunna tro.
– Till att börja med så är livmodercancer och cellgifter över huvud taget ett outforskat område.
– Är det? Varför det?
– För att strålning brukar räcka.
Hm... Kul att vara unik! +_+ För det första var livmodercancer över huvud taget ovanligt före menopausen. Och före 40 års ålder var det VÄLDIGT ovanligt. Men JAG hade varit 35 när jag fick det. Och nu var det tydligen även ovanligt att man behövde någonting mer än strålning. Men JAG hade fått återfall i alla fall, trots strålning och trots att modertumören bara hade varit i stadium 1!
På Sjukvårdsrådgivningens hemsida, i avsnittet om livmodercancer, står det att ”cirka fyra av fem kvinnor blir friska efter behandling”. Plötsligt var den upplysningen ingen tröst alls längre. ”Fyra av fem kvinnor blir friska.” Men tänk om jag var den femte! Som i romanen av Henning Mankell: ”Den femte kvinnan”. Det såg ju inte ljust ut direkt...
Onkinnan pratade om ett cellgift som hette Caelyx. Jag lyssnade inte så noga ärligt talat. Förrän hon nämnde något om att Caelyx kanske skulle kombineras med Taxol. DÅ vaknade jag till ur mina drömmerier. TAXOL? Hjälp!
Onkinnan sa att det inte gick att komma ifrån att Taxol trots allt hade fungerat lite bättre än Taxotere, som ju inte hade fungerat alls. Med Taxol hade tumören stannat i växten. Med Taxotere hade den frodats. Jag slokade som en vissen krukväxt, men det gick ju inte att säga emot den logiken.
Nu var det bara att vänta på provsvaret. Var de mystiska trådarna cancer eller inte? OM de var cancer, då blev det cellgifter – sannolikt Caelyx och Taxol. I alla fall helt säkert INTE Taxotere.
När provsvaret till slut kom, precis innan onkinnan skulle gå på semester, så fick jag glädjebeskedet. Svaret var inte ”maligna celler” utan ”bindväv”. Onkinnan sa att hon var väldigt glad för det och att jag nu skulle få slippa ytterligare cellgifter tills vidare. ”Än är inte allt hopp ute!” sa hon optimistiskt. ”Cancern KAN vara borta för gott...”
Hm... Nåja. I varje fall så blev jag väldigt lättad över att slippa mer gifter för tillfället. Jag log och sa till onkinnan: ”Då får vi BÅDA TVÅ semester från cancer ett tag!” Tre månader senare, i slutet av augusti, så skulle vi ses igen för en ny kvartalskontroll. CT buk och bröstkorg och så vidare.
Jag räknade med att få fler återfall, men jag hoppades ändå att det skulle dröja ett rejält tag tills nästa gång. Jag ville så gärna få uppleva hur det var att känna sig riktigt pigg igen. Jag längtade efter det jag kallade en ”friskhetspaus”. Mycket hemskheter kan man orka med i sjukdomsväg – om man bara får återhämta sig lite mellan varven. Jag önskedrömde om att få vara återfallsfri i minst 6 månader, helst ett helt år... Kanske till och med i TVÅ år... Tänk så härligt det skulle vara!
