Efter strålningen så var det så småningom meningen att jag skulle börja jobba igen. Och jag kände mig inte direkt sjuk. Men heller inte sprudlande frisk. Lite hängig liksom. En tanke slog mig: "Det fattas ju bara att jag har fått diabetes typ 2 också! Både cancer och diabetes vid 35 års ålder, det vore väl en fullträff i hälsans tecken!" Visserligen hade ingen diabetes upptäckts när jag låg inne i juni, men det var ju då det. Nu hade det gått några månader sedan dess...
Jag började leta efter en gammal blodsockermätare som jag hade rekvirerat gratis en gång för några år sedan. Med mätaren hade det följt en burk med 10 provstickor. Kanske hade jag ett par stickor kvar? För gamla för att man skulle kunna lita på deras värden förstås, men kanske ändå att de kunde ge en liten fingervisning. Efter ett par timmars sökande hittade jag blodsockermätaren, instruktionsboken och burken med provstickor.
Nästa morgon kollade jag fasteblodsockret... Shit! Jag låg ju över diabetesgränsen! Ja, faktiskt låg jag närmare 8! Nu gällde det att ta det lugnt. "Andas djupt!" sa jag till mig själv. Sedan kastade jag mig över telefonen och ringde till en av distriktssköterskorna på vårdcentralen. Hon hann knappt svara "Vårdcentralen" innan jag började babbla hysteriskt.
- Bla, bla, bla blodsocker! Bla, bla, bla diabetes! Bla, bla, bla PCO! Bla, bla, bla livmodercancer!
- Stopp, stopp, lugn i stormen! Vad är det du vill ha sagt? Menar du att du misstänker att du kan ha fått diabetes?
- Ja! Fast provstickorna är inte precis färska så de KAN ju vara urballade. Men annars har jag fått diabetes. Går det att kolla det hos er på något SÄKERT vis?
- Jadå. Kom hit så ska vi kolla! Du behöver ingen ordination från någon läkare bara för att göra en enkel blodsockerkoll. Men OM det sedan visar sig att du har fått diabetes, DÅ får du förstås en läkartid.
- När kan jag komma? Nu?
- Har du ätit frukost än?
- Nej.
- Då passar det bra att du kommer nu. Ät inget före!
Vårcentralens blodsockermätare visade till och med en aning högre än min mätare hemma. Den sjuksköterska som hade tagit provet tittade på mig.
- Hm... Har du diabetes?
- Tja! Vad ser det ut som? Det är ett diabetiskt värde, eller hur?
- Mm. Det är det faktiskt. Inte jättehögt på något sätt. Men högre än det borde vara.
- Så vad händer nu då?
- I dag är det fredag. Kom tillbaka på måndag morgon. Och ät inget före. Då ska vi ta om provet och se. Man kan inte ställa diagnos bara på ett enda prov.
Jag tog om provet både på måndagen och tisdagen. Samma resultat varje gång. Då anmäldes saken till en läkare som sedan i sin tur ordinerade en massa andra ytterligare prover, både blod och urin. "Rutinprover vid diabetesmisstanke", sa sköterskan.
Ett par veckor senare fick jag träffa doktorn. Han sa att både fasteblodsockret och de övriga proverna bekräftade att jag led av det metabola syndromet som hade utvecklats till diabetes typ 2. Jag tyckte själv att jag hade ett perfekt pokeransikte men tydligen inte, för han skyndade sig att tillägga: "Men det finns ingen anledning att förtvivla! Det går att leva ett bra liv med diabetes också!"
Ärligt talat var jag ganska chockad. Genast började jag läsa en massa på nätet och stå i. För nu ville jag förstås lära mig ALLT om metabola syndromet och diabetes typ 2! Alltså, min diabetessköterska fick nog ett ganska skruvat intryck av mig är jag rädd... Minns t.ex att jag vid en av våra träffar började prata om olika matematiska formler som jag hade hittat på nätet. Med formlernas hjälp var det meningen att man skulle kunna beräkna sin egen insulinkänslighet. Men vilken av formlerna var bäst? Egentligen?
Diabetessköterskan suckade djupt. Sedan dunkade hon sig själv i pannan med båda handflatorna och mässade: "Glöm, glöm, glöm!" Jag skrattade. Hon sa: "Du behöver inga matematiska formler! Varken för det ena eller för det andra. Vad du behöver är mera motion och mindre stillasittande framför datorn! Mera grönsaker och mindre godis! Svårare än så är det inte. Eller rättare sagt: Precis så svårt är det!"
Och inte var det lätt direkt! Obalanserad, ditt namn är Tintomara...
I början, under chockfasen, var jag nästan manisk. Vid närmare eftertanke: stryk "nästan"! Om diabetessköterskan sa "ät grönsaker" så undrade jag genast "VILKA grönsaker?" Och sedan grubblade jag i flera veckor på om morötter kanske innehöll för mycket kolhydrater. Förresten, vilken var egentligen den OPTIMALA grönsaken ur diabetessynvinkel? Ja, jösses amalia! Jag var så ångestdriven under den här perioden så det var inte sant. Listan över "förbjudna livsmedel" växte för varje dag, tills den räckte fyra varv runt jorden. Dessutom hade jag börjat dra ner galet mycket på kalorierna. Jag startade helt okej med att äta 1500 kcal/dag. Men sedan blev det 1200. Sedan 1000. Sedan 800. Sedan 700. Sedan 500-600. Sedan...
Ja, sedan kollapsade allting förstås! Pendeln svängde över åt andra hållet. Jag blev deppig igen, precis som jag hade varit strax innan jag fick diabetesdiagnosen. Och nu gav jag blanka tusan i allt som hade med livsstil, kost och diabetes att göra. "Oh la la la la bingo!" typ. I stället för att gå ner i vikt så gick jag UPP. Så till den milda grad att jag till slut slog mitt gamla viktrekord med exakt tio kilo. Och det vill inte säga lite. I slutet av 2005 nådde jag den svindlande höjden av BMI 58. BMI 58! Fatta hur MYCKET det är. Jag vängde nästan TRE gånger så mycket som jag egentligen borde med tanke på min längd och benstomme.
Och hur gick det då med diabetesen? Well... HbA1C steg. Förstås. Jag fick börja med Metformin - en diabetesmedicin som dels ökar insulinkänsligheten, dels minskar leverns sockerproduktion.
2007-09-30
14. Deppigt (hösten 2004, 2005)
Under cancertiden och cancerbehandlingen hade jag onekligen varit med om en del ganska jobbiga problem - med blodbad, sticktortyr, bukväggsbråck, galopperande sårinfektion osv, osv. Men jag hade aldrig varit nedstämd eller deprimerad. För det fanns liksom ingen tid över till det. Det enda som gällde var det ena symptomet efter det andra, den ena behandlingen efter den andra.
Men i slutet av strålbehandlingen så började jag känna mig låg på ett helt nytt vis. Liksom dyster och tungsint. Jag försökte förklara det för onkinnan med hjälp av en liknelse om en lång korridor med en massa stängda dörrar med jämna mellanrum. Att få cancer och påbörja behandling, det är som att långsamt ta sig fram i en sådan korridor.
Man öppnar den ena dörren efter den andra och går sakta vidare. Det är tungt med de där stora, tröga järndörrarna så man ser verkligen fram emot den dagen då man har kommit till den sista dörren och all behandling är avklarad. "Det ska bli skönt", tänker man, "för då slipper jag alla de där stängda dörrarna som måste öppnas hela tiden."
Men så kommer man till den sista dörren. Bakom den finns det ingen ytterligare dörr - utan bara en vägg. Och plötsligt inser man vad det faktiskt betyder att det inte finns någon mer dörr att öppna. Det betyder inte alls friheten! Tvärtom, det betyder att man står i en återvändsgränd och inte kan komma vidare! Ingen dörr = ingenstans att ta vägen, ingenstans att gå.
Jag kände mig inte deppig i betydelsen "hjälp jag vill ta livet av mig". Känslan var mer som att hänga i luften, att befinna sig i ett vakuum, att vara delvis avskuren från omvärlden. Mina arbetskamrater engagerade sig precis som vanligt i de vanliga intrigerna på arbetsplatsen. Och de intrigerna engagerade också mig, delvis, men inte helt och fullt. Inte på samma sätt som förr. Hälften av mig kände tvärtom ett stort avstånd till allt detta, som om jag bodde på en annan planet eller något.
Jag var mig själv, men ändå inte riktigt. Ungefär som i skräckfilmer och TV-spel, där det ibland finns "mörkervärldar" - dimensioner som är parallella med vår egen och liknar den ytligt sett, men där det också finns en massa otäcka övernaturliga inslag typ zombies och mordiska monster. Någonting liknande hade hänt med mig kändes det som. Folk tittade på mig, konstaterade att jag såg ut ungefär som innan och tog för givet att jag var den gamla vanliga Tintomara. Men i själva verket hade jag förvandlats till min egen parallella skuggsyster.
Jag var övertygad om att jag var fri från cancern, men jag förstod ändå inte hur jag skulle hitta tillbaka till livet sådant det var förut, sådant det var innan jag blev sjuk. Jag irrade omkring i en underjordisk labyrint kändes det som. Jordytan finns, solskenet finns - men hur hittar man dit? Var är dörren?
Dessutom hade det inträffat en sak som kom mig att misstänka att den där dörren, även om jag skulle lyckas hitta den, antagligen skulle vara låst för evigt och omöjlig för mig att forcera. Det som hade hänt var att jag hade tappat sexlusten.
Och så hade jag fått diabetes typ 2 mitt upp i alltihop! Fast i början blev diabetesen ett lyft faktiskt, hur konstigt det än kan verka.
Men i slutet av strålbehandlingen så började jag känna mig låg på ett helt nytt vis. Liksom dyster och tungsint. Jag försökte förklara det för onkinnan med hjälp av en liknelse om en lång korridor med en massa stängda dörrar med jämna mellanrum. Att få cancer och påbörja behandling, det är som att långsamt ta sig fram i en sådan korridor.
Man öppnar den ena dörren efter den andra och går sakta vidare. Det är tungt med de där stora, tröga järndörrarna så man ser verkligen fram emot den dagen då man har kommit till den sista dörren och all behandling är avklarad. "Det ska bli skönt", tänker man, "för då slipper jag alla de där stängda dörrarna som måste öppnas hela tiden."
Men så kommer man till den sista dörren. Bakom den finns det ingen ytterligare dörr - utan bara en vägg. Och plötsligt inser man vad det faktiskt betyder att det inte finns någon mer dörr att öppna. Det betyder inte alls friheten! Tvärtom, det betyder att man står i en återvändsgränd och inte kan komma vidare! Ingen dörr = ingenstans att ta vägen, ingenstans att gå.
Jag kände mig inte deppig i betydelsen "hjälp jag vill ta livet av mig". Känslan var mer som att hänga i luften, att befinna sig i ett vakuum, att vara delvis avskuren från omvärlden. Mina arbetskamrater engagerade sig precis som vanligt i de vanliga intrigerna på arbetsplatsen. Och de intrigerna engagerade också mig, delvis, men inte helt och fullt. Inte på samma sätt som förr. Hälften av mig kände tvärtom ett stort avstånd till allt detta, som om jag bodde på en annan planet eller något.
Jag var mig själv, men ändå inte riktigt. Ungefär som i skräckfilmer och TV-spel, där det ibland finns "mörkervärldar" - dimensioner som är parallella med vår egen och liknar den ytligt sett, men där det också finns en massa otäcka övernaturliga inslag typ zombies och mordiska monster. Någonting liknande hade hänt med mig kändes det som. Folk tittade på mig, konstaterade att jag såg ut ungefär som innan och tog för givet att jag var den gamla vanliga Tintomara. Men i själva verket hade jag förvandlats till min egen parallella skuggsyster.
Jag var övertygad om att jag var fri från cancern, men jag förstod ändå inte hur jag skulle hitta tillbaka till livet sådant det var förut, sådant det var innan jag blev sjuk. Jag irrade omkring i en underjordisk labyrint kändes det som. Jordytan finns, solskenet finns - men hur hittar man dit? Var är dörren?
Dessutom hade det inträffat en sak som kom mig att misstänka att den där dörren, även om jag skulle lyckas hitta den, antagligen skulle vara låst för evigt och omöjlig för mig att forcera. Det som hade hänt var att jag hade tappat sexlusten.
Och så hade jag fått diabetes typ 2 mitt upp i alltihop! Fast i början blev diabetesen ett lyft faktiskt, hur konstigt det än kan verka.
13. Håravfall (oktober 2004)
Under hösten 2004 märkte jag att jag höll på att tappa håret. Jag hade halvlångt hår, alltid uppsatt, och i vanliga fall fungerade det så här: När jag skulle tvätta håret så borstade och kammade jag det först, för att reda ut tovorna. Sedan tvättade jag det (schampo + balsam), torkade det med två handdukar, kammade och borstade igen och satte upp det. Och alltid var det på samma sätt. Håret var tovigt och dant vid första kamningen och då tappade jag också en hel del hår, men sedan var håret utrett och inte många ytterligare strån föll av.
Men nu var håret som förbytt! För det första hade mitt en gång så mjuka, släta och glansiga hår blivit matt, strävt och liksom kladdigt i konsistensen. Uräckligt! Som ett skatbo fullt med klister! Det var jättetovigt jämt, hur mycket jag än kammade - och det lossnade i stora mängder precis hela tiden. När jag stod framåtböjd i duschen och tvättade håret så kändes skillnaden tydligt. Förut hade jag haft en tjock kvast av hår i händerna. Nu var det världens ynkligaste lilla slana! Och när jag tittade mig i spegeln blev jag förskräckt. Jag hade börjat likna en zombie i en skräckfilm! Eller flickan i "The Ring", japanska versionen, när den kvinnliga huvudpersonen har hamnat i brunnen och hittar flickans kvarlevor nere i vattnet. Långt, svart, stripigt hår som sitter nödtorftigt fast på en vit dödskalle... Huga!
Jag berättade om hårproblemen för morsan när jag pratade med henne i telefon. Hon upplevde samma sak visade det sig då.
- Jag tappar också håret! Det har hållit på länge nu. Lossnar i drivor. Och jag som var tunnhårig redan från början... Vojne, vojne! Snart är jag väl flintskallig! Men det var likadant förra gången jag åt Waran också...
- VA! Står du OCKSÅ på Waran?
- Ja, naturligtvis! Visste du inte det? Och det värsta är att den här gången får jag kanske inte sluta med det heller. Jag måste nog äta de här hemska tabletterna resten av livet.
- Hummelihum... Vänta så ska jag kolla i FASS... Aha! Hör här, morsan: "Håravfall" står upptaget under biverkningar! Vad sägs om det? Det är alltså pga WARAN som vi tappar håret! Både du och jag på samma vis, eftersom vi är nära släkt.
- I så fall vägrar jag att fortsätta med Waran! Jag får väl riskera nya blodproppar då. Men jag vill INTE bli flintskallig och se ut sån resten av livet!
- Nej men vänta nu ska du få höra! Det står i mitt informationsmaterial, som jag har fått från Waranmottagningen, att det FINNS ett ersättningspreparat som man kan ta i stället, om man inte tål Waran. Så vi ska inte sluta med blodförtunnande, utan bara sluta med just Waran. Vi måste kräva att få prova den där andra medicinen i stället!
- Ja, genast!
Sagt och gjort. Jag ringde direkt till Waranmottagningen och sa att Waran fick mig att tappa håret och att jag därför ville byta preparat så fort som möjligt. Sköterskan protesterade först och kom med en massa invändningar.
- Varför Waran? Det är säkert strålningbehandlingen som har orsakat håravfallet!
- Nej, det är det inte! För jag strålades mot bäckenet, inte mot huvudet. KÖNSHÅRET tappade jag, eftersom det kom i vägen för strålkanonerna, men inget annat hår någonstans ifrån. Så går det inte till! Strålning påverkar bara den del av kroppen som strålas.
- Men det kan ändå bero på cancern! Eller rättare sagt cancerdiagnosen. För att få ett sånt besked är ju stressande och stress kan leda till håravfall. Det är välkänt.
- Alltså, hör här: Min morsa har inte cancer. Ändå tappar hon håret i drivor! Precis som jag. Och vet du vad hon och jag har gemensamt, förutom vissa arvsanlag? Jo, vi äter båda Waran!
- Men du har ju bara några månader kvar med Waran...
- Några månader? Med den här håravfallstakten ser jag ut som Lennart Hyland redan inom några veckor! Jag vill byta preparat NU.
Riktigt så snabbt gick det inte, men jag fick byta - från Waran till Marcoumar, som är ett licenspreparat som inte står med i FASS. Och så fort jag slutade med Waran så slutade jag tappa håret. Förändringen var i princip ögonblicklig, som att trycka på en strömbrytare. Morsan upplevde precis samma sak. Hon var dock tvungen att argumentera ännu mer än jag hade behövt göra, för hennes läkare visste inte ens om att det fanns något alternativ till Waran. Och när han letade i FASS efter Marcoumar så hittade han det förstås inte... Men morsan stod på sig ("Marcoumar finns visst för det äter min dotter och det vill jag också ha!") och till slut redde det upp sig.
Sedan tog det förstås en evinnerlig tid (kändes det som) innan håret hade blivit lika tjockt som det var förut, men det gick åt rätt håll i alla fall.
I december 2004, när jag stått på blodförtunnande i 6 månader, blev jag kallad till medicinmottagningen och fick träffa en av läkarna som jag kände igen från när jag låg inne på avdelningen pga proppen. Det bestämdes att eftersom blodproppen hade orsakats av tumören och eftersom jag nu var cancerfri så behövde jag inte ta blodförtunnande längre. Det gladde mig. För även om man inte har några biverkningar av den blodförtunnande medicinen, och jag var ju biverkningsfri med Marcoumar, så är det ändå inte riskfritt att stå på blodförtunnande. Om man t.ex ramlar och slår i huvudet så kan man få en hjärnblödning. Och hur skulle det bli om jag behövde akut kirurgi? T.ex om bukväggsbråcket skulle orsaka tramvred (vilket alltid är en risk med bukväggsbråck). Nej, det bästa är att INTE behöva Waran/Marcoumar. Men det är så klart bra att det finns när det behövs. Och ibland måste man tyvärr ha det som livslång behandling, som morsan.
Men nu var håret som förbytt! För det första hade mitt en gång så mjuka, släta och glansiga hår blivit matt, strävt och liksom kladdigt i konsistensen. Uräckligt! Som ett skatbo fullt med klister! Det var jättetovigt jämt, hur mycket jag än kammade - och det lossnade i stora mängder precis hela tiden. När jag stod framåtböjd i duschen och tvättade håret så kändes skillnaden tydligt. Förut hade jag haft en tjock kvast av hår i händerna. Nu var det världens ynkligaste lilla slana! Och när jag tittade mig i spegeln blev jag förskräckt. Jag hade börjat likna en zombie i en skräckfilm! Eller flickan i "The Ring", japanska versionen, när den kvinnliga huvudpersonen har hamnat i brunnen och hittar flickans kvarlevor nere i vattnet. Långt, svart, stripigt hår som sitter nödtorftigt fast på en vit dödskalle... Huga!
Jag berättade om hårproblemen för morsan när jag pratade med henne i telefon. Hon upplevde samma sak visade det sig då.
- Jag tappar också håret! Det har hållit på länge nu. Lossnar i drivor. Och jag som var tunnhårig redan från början... Vojne, vojne! Snart är jag väl flintskallig! Men det var likadant förra gången jag åt Waran också...
- VA! Står du OCKSÅ på Waran?
- Ja, naturligtvis! Visste du inte det? Och det värsta är att den här gången får jag kanske inte sluta med det heller. Jag måste nog äta de här hemska tabletterna resten av livet.
- Hummelihum... Vänta så ska jag kolla i FASS... Aha! Hör här, morsan: "Håravfall" står upptaget under biverkningar! Vad sägs om det? Det är alltså pga WARAN som vi tappar håret! Både du och jag på samma vis, eftersom vi är nära släkt.
- I så fall vägrar jag att fortsätta med Waran! Jag får väl riskera nya blodproppar då. Men jag vill INTE bli flintskallig och se ut sån resten av livet!
- Nej men vänta nu ska du få höra! Det står i mitt informationsmaterial, som jag har fått från Waranmottagningen, att det FINNS ett ersättningspreparat som man kan ta i stället, om man inte tål Waran. Så vi ska inte sluta med blodförtunnande, utan bara sluta med just Waran. Vi måste kräva att få prova den där andra medicinen i stället!
- Ja, genast!
Sagt och gjort. Jag ringde direkt till Waranmottagningen och sa att Waran fick mig att tappa håret och att jag därför ville byta preparat så fort som möjligt. Sköterskan protesterade först och kom med en massa invändningar.
- Varför Waran? Det är säkert strålningbehandlingen som har orsakat håravfallet!
- Nej, det är det inte! För jag strålades mot bäckenet, inte mot huvudet. KÖNSHÅRET tappade jag, eftersom det kom i vägen för strålkanonerna, men inget annat hår någonstans ifrån. Så går det inte till! Strålning påverkar bara den del av kroppen som strålas.
- Men det kan ändå bero på cancern! Eller rättare sagt cancerdiagnosen. För att få ett sånt besked är ju stressande och stress kan leda till håravfall. Det är välkänt.
- Alltså, hör här: Min morsa har inte cancer. Ändå tappar hon håret i drivor! Precis som jag. Och vet du vad hon och jag har gemensamt, förutom vissa arvsanlag? Jo, vi äter båda Waran!
- Men du har ju bara några månader kvar med Waran...
- Några månader? Med den här håravfallstakten ser jag ut som Lennart Hyland redan inom några veckor! Jag vill byta preparat NU.
Riktigt så snabbt gick det inte, men jag fick byta - från Waran till Marcoumar, som är ett licenspreparat som inte står med i FASS. Och så fort jag slutade med Waran så slutade jag tappa håret. Förändringen var i princip ögonblicklig, som att trycka på en strömbrytare. Morsan upplevde precis samma sak. Hon var dock tvungen att argumentera ännu mer än jag hade behövt göra, för hennes läkare visste inte ens om att det fanns något alternativ till Waran. Och när han letade i FASS efter Marcoumar så hittade han det förstås inte... Men morsan stod på sig ("Marcoumar finns visst för det äter min dotter och det vill jag också ha!") och till slut redde det upp sig.
Sedan tog det förstås en evinnerlig tid (kändes det som) innan håret hade blivit lika tjockt som det var förut, men det gick åt rätt håll i alla fall.
I december 2004, när jag stått på blodförtunnande i 6 månader, blev jag kallad till medicinmottagningen och fick träffa en av läkarna som jag kände igen från när jag låg inne på avdelningen pga proppen. Det bestämdes att eftersom blodproppen hade orsakats av tumören och eftersom jag nu var cancerfri så behövde jag inte ta blodförtunnande längre. Det gladde mig. För även om man inte har några biverkningar av den blodförtunnande medicinen, och jag var ju biverkningsfri med Marcoumar, så är det ändå inte riskfritt att stå på blodförtunnande. Om man t.ex ramlar och slår i huvudet så kan man få en hjärnblödning. Och hur skulle det bli om jag behövde akut kirurgi? T.ex om bukväggsbråcket skulle orsaka tramvred (vilket alltid är en risk med bukväggsbråck). Nej, det bästa är att INTE behöva Waran/Marcoumar. Men det är så klart bra att det finns när det behövs. Och ibland måste man tyvärr ha det som livslång behandling, som morsan.
2007-09-29
12. Strålbehandling (september 2004)
Jag skulle få strålbehandling mot bäckenområdet för att minska risken för återfall. Det var standard för livmodercancer i stadium 1b och 1c. De med stadium 1a, där tumören enbart fanns i livmoderslemhinnan och inte hade hunnit växa in i livmoderväggen, de fick däremot klara sig med enbart operation. Men jag skulle strålas. Det som gällde var standarddosen 2 Gray om dagen måndag till fredag i fem veckor, dvs 50 Gray totalt.
Jag fick lära mig att principen med strålning var ungefär den samma som den med cytostatika, med det undantaget att strålning är mer lokalt verkande medan cellgifter verkar i hela kroppen. Principen är att strålning och cellgifter skadar cellerna, både cancerceller och friska celler, men sedan har de friska cellerna förmågan att återhämta sig igen. Medan cancerceller inte alls är lika bra på det utan dör i stället. Det är i alla fall tanken.
Exakt vilka biverkningar man får av strålning beror först och främst på vilket område av kroppen som strålas. Om man t.ex strålas mot huvudet så tappar man håret på den fläcken och man kanske får svamp i munnen också, om munhålans slemhinnor kommer i vägen för strålningen. För det är just slemhinneceller och hårceller och andra såna snabbväxande celler som tar mest skada av strålning och cellgifter.
För mig som skulle stråla bäckenområdet så var det maghuden, tjocktarmen och urinblåsan som var de utsatta delarna. Jag utlovades apelsinhud, diarré och urineringssmärta som vid urinvägsinfektion. Yep, så blev det.
Att jag hade ett ännu oläkt sår på magen, just i det område som skulle strålas, var förstås inte bra. Strålningen skulle attackera nybildningen av celler och därmed sabba läkningsprocessen. Jag frågade om strålningen inte kunde vänta tills såret var läkt, men det kunde den inte. Budskapet var: "Antingen så strålar vi nu - eller så är det ingen idé att vi gör det över huvud taget!"
Kisseriproblemen kom efter drygt en vecka. Det sved när jag kissade och jag kände mig ofta kissnödig fast jag egentligen inte var det. Odling togs för urinvägsinfektion, men ingen infektion förelåg. Det var bara urinröret som irriterades av strålningen.
Diarréerna startade ännu tidigare, nämligen redan på dag tre, och sedan höll de i sig konstant i fem veckor. Magen lät precis som en gammal tvättmaskin, typ "Rummel, rummel - wooosch! Rummel, rummel - wooosch!" Där "wooosch" står för sköljningen där allt skitvatten spolas ut. Jag blev bajsnödig väldigt ofta, och när det hände så hade jag ungefär tre sekunder på mig att hinna in på toa och dra ner byxorna. Och så gällde det förstås att komma ihåg att slänga upp toalettlocket också, haha! Ibland blev det obehagliga missar...
Jag fick recept på Immodium men tordes inte ta tabletterna pga rädsla för förstoppning. Troligen en helt obefogad rädsla förstår jag nu. Antagligen hade jag kunnat käka de där pillren som cornflakes utan att de hade gjort mig det minsta förstoppad! Men i alla fall, det var så jag tänkte då. (Har en del tråkiga barndomsminnen på temat förstoppning och hemorrojder.)
Själva strålningen gick jättebra. Allt var ju över på några minuter bara och kändes inte ett dugg. Det enda som var lite krångligt var min stora feta hängmage. För det är nämligen så att om huden ligger i veck när den strålas så är det extra stor risk för sår och skador sa röntgenpersonalen. Men de löste problemet på ett ganska fiffigt sätt - de tejpade helt enkelt upp magen på mig. När jag låg på rygg på strålningsbordet så drog de upp min hängmage och tog långa tejpremsor och fäste dem vid magfläsket. Sedan drog de tejpremsorna i kors över bröstet på mig och fäste de fria ändarna i strålningsbordet ovanför mina axlar! Varje dag blev jag "korsfäst" på detta sätt. Men det hjälpte nog, för jag slapp såriga brännskador.
Vissa partier av huden, de delar som fick mest strålning, blev lite grövre och tjockare. "Apelsinhud" eller "elefanthud". Och de gamla hudbristningarna på magen liksom vakade till liv igen och "gick i barndom". När bristningar kommer så är de ju först röda, för att sedan vitna med åren. Nu, i strålkanonernas sken, blev bristningarna åter röda. Och de svullnade upp också. Som feta röda daggmaskar på min mage. Men det var inget som gjorde ont.
Jag var lite orolig för att tarmfunktionen kanske aldrig skulle bli sig lik igen. Hade hört en del skräckhistorier från folk med permanent strålskadade tarmar. Men det var en obefogad rädsla i just mitt fall som tur var. Redan en vecka efter avslutad strålbehandling hade avföringen normaliserats. Skönt!
Jag hade också varit lite orolig för att könshåret inte skulle komma tillbaka. För så var det. Strålningen fick könshåret att ramla av. Pga att min mage var så stor så kunde jag visserligen inte se mitt eget venusberg, men jag kunde ju känna det. Och en dag upptäckte jag plötsligt att musen hade blivit alldeles skallig. Jag ringde genast till onkinnan och frågade om håret skulle växa ut igen. Svaret jag fick var att det beror på. Om hårsäckarna träffas av tillräckligt mycket strålning så återhämtar de sig aldrig utan hårlösheten blir permanent. Men annars så växer håret ut igen. Och det gjorde det på mig. Skönt det också! (Har aldrig varit någon anhängare av den prepubertala looken!)
Jag fick lära mig att principen med strålning var ungefär den samma som den med cytostatika, med det undantaget att strålning är mer lokalt verkande medan cellgifter verkar i hela kroppen. Principen är att strålning och cellgifter skadar cellerna, både cancerceller och friska celler, men sedan har de friska cellerna förmågan att återhämta sig igen. Medan cancerceller inte alls är lika bra på det utan dör i stället. Det är i alla fall tanken.
Exakt vilka biverkningar man får av strålning beror först och främst på vilket område av kroppen som strålas. Om man t.ex strålas mot huvudet så tappar man håret på den fläcken och man kanske får svamp i munnen också, om munhålans slemhinnor kommer i vägen för strålningen. För det är just slemhinneceller och hårceller och andra såna snabbväxande celler som tar mest skada av strålning och cellgifter.
För mig som skulle stråla bäckenområdet så var det maghuden, tjocktarmen och urinblåsan som var de utsatta delarna. Jag utlovades apelsinhud, diarré och urineringssmärta som vid urinvägsinfektion. Yep, så blev det.
Att jag hade ett ännu oläkt sår på magen, just i det område som skulle strålas, var förstås inte bra. Strålningen skulle attackera nybildningen av celler och därmed sabba läkningsprocessen. Jag frågade om strålningen inte kunde vänta tills såret var läkt, men det kunde den inte. Budskapet var: "Antingen så strålar vi nu - eller så är det ingen idé att vi gör det över huvud taget!"
Kisseriproblemen kom efter drygt en vecka. Det sved när jag kissade och jag kände mig ofta kissnödig fast jag egentligen inte var det. Odling togs för urinvägsinfektion, men ingen infektion förelåg. Det var bara urinröret som irriterades av strålningen.
Diarréerna startade ännu tidigare, nämligen redan på dag tre, och sedan höll de i sig konstant i fem veckor. Magen lät precis som en gammal tvättmaskin, typ "Rummel, rummel - wooosch! Rummel, rummel - wooosch!" Där "wooosch" står för sköljningen där allt skitvatten spolas ut. Jag blev bajsnödig väldigt ofta, och när det hände så hade jag ungefär tre sekunder på mig att hinna in på toa och dra ner byxorna. Och så gällde det förstås att komma ihåg att slänga upp toalettlocket också, haha! Ibland blev det obehagliga missar...
Jag fick recept på Immodium men tordes inte ta tabletterna pga rädsla för förstoppning. Troligen en helt obefogad rädsla förstår jag nu. Antagligen hade jag kunnat käka de där pillren som cornflakes utan att de hade gjort mig det minsta förstoppad! Men i alla fall, det var så jag tänkte då. (Har en del tråkiga barndomsminnen på temat förstoppning och hemorrojder.)
Själva strålningen gick jättebra. Allt var ju över på några minuter bara och kändes inte ett dugg. Det enda som var lite krångligt var min stora feta hängmage. För det är nämligen så att om huden ligger i veck när den strålas så är det extra stor risk för sår och skador sa röntgenpersonalen. Men de löste problemet på ett ganska fiffigt sätt - de tejpade helt enkelt upp magen på mig. När jag låg på rygg på strålningsbordet så drog de upp min hängmage och tog långa tejpremsor och fäste dem vid magfläsket. Sedan drog de tejpremsorna i kors över bröstet på mig och fäste de fria ändarna i strålningsbordet ovanför mina axlar! Varje dag blev jag "korsfäst" på detta sätt. Men det hjälpte nog, för jag slapp såriga brännskador.
Vissa partier av huden, de delar som fick mest strålning, blev lite grövre och tjockare. "Apelsinhud" eller "elefanthud". Och de gamla hudbristningarna på magen liksom vakade till liv igen och "gick i barndom". När bristningar kommer så är de ju först röda, för att sedan vitna med åren. Nu, i strålkanonernas sken, blev bristningarna åter röda. Och de svullnade upp också. Som feta röda daggmaskar på min mage. Men det var inget som gjorde ont.
Jag var lite orolig för att tarmfunktionen kanske aldrig skulle bli sig lik igen. Hade hört en del skräckhistorier från folk med permanent strålskadade tarmar. Men det var en obefogad rädsla i just mitt fall som tur var. Redan en vecka efter avslutad strålbehandling hade avföringen normaliserats. Skönt!
Jag hade också varit lite orolig för att könshåret inte skulle komma tillbaka. För så var det. Strålningen fick könshåret att ramla av. Pga att min mage var så stor så kunde jag visserligen inte se mitt eget venusberg, men jag kunde ju känna det. Och en dag upptäckte jag plötsligt att musen hade blivit alldeles skallig. Jag ringde genast till onkinnan och frågade om håret skulle växa ut igen. Svaret jag fick var att det beror på. Om hårsäckarna träffas av tillräckligt mycket strålning så återhämtar de sig aldrig utan hårlösheten blir permanent. Men annars så växer håret ut igen. Och det gjorde det på mig. Skönt det också! (Har aldrig varit någon anhängare av den prepubertala looken!)
11. Patient på onkologen (september 2004)
Onkologavdelningen visade sig vara en ganska trevlig avdelning. Roligare än medicinavdelningen i alla fall. Finare miljö. Ganska ljust och rymligt. En stor altan där man kunde sitta ute om vädret tillät. Och sist men inte minst: handikappvänliga toaletter i anslutning till varje patientrum.
Jag fick också ett positivt intryck av min gynonkolog. Hon var glad och trevlig, såg snäll ut och verkade engagerad. Jag tänkte att jag säkert skulle kunna komma bra överens med henne. För övrigt liknade vi faktiskt varandra rent fysiskt. Båda två var vi korta och tjocka och hade halvlångt uppsatt hår. Jag tänkte att det var bra att hon också var överviktig, för då skulle hon säkert förstå själva överviktsproblematiken och inte komma dragandes med en massa självklarheter av typen "man går upp i vikt om man äter för mycket" ("Nä, säger du det? Och jag som trodde att man blev smal av att sätta i sig dubbla portioner!") eller "morötter innehåller färre kalorier än chokladkakor" ("Va, menar du det? Då måste jag ha hållit kaloritabellerna upp-och-ner när jag läste dem!") Ja, att vara fet är ibland att vara tvungen att stå ut med att en del människor (även läkare och vårdpersonal) betraktar en som... tja, dum i huvudet helt enkelt! Och vissa läkare och vårdgivare TÅL inte feta patienter. Fast det är verkligen inte ofta jag har träffat på såna läkare, måste jag i ärlighetens namn säga. Eller så har de varit ovanligt bra på att förställa sig, haha!
Den kvinnliga onkologläkaren, eller "onkinnan" som jag har lärt mig av Cancertjejerna att det heter, ställde en lång rad frågor till mig. Anamnestagning uppfattade jag det som. Sedan ställde jag en fråga till henne, den där om vilket stadium min cancer hade befunnit sig i. Onkinnan tittade genast intresserat i mina papper och pekade. "Där! Stadium 1C - tumören hade gått igenom mer än halva livmoderväggen men inte spridit sig till cervix eller till utanför livmodern."
Hon sa också att cancercellerna i min tumör varit av en aggressiv sort. Det var någonting med att cellerna var "lågt differentierade". Men det var jag inte kapabel att ta in ordentligt då. Jag hade tonvis med information i mina papper och förstod inte ens hälften. Det jag hade "snöat in på" för tillfället var just det här med de olika stadierna. För det stod i mina papper att livmodercancer oftast har en god prognos just eftersom den oftast upptäcks i ett tidigt stadium.
Så jag trodde att självklart måste min cancer ha en god prognos eftersom den upptäcktes i stadium 1 och inte hade hunnit sprida sig. Jag föreställde mig att tumören hade varit innesluten i livmodern ungefär som... som fyllningen i en inbakad pizza! Om man avlägsnar hela livmodern så avslägsnar man också all cancer, med god marginal. Så trodde jag att det automatiskt fungerade. Jag visste naturligtvis att det alltid finns en viss teoretisk risk för att man ska drabbas av återfall, men det kändes ändå himla avlägset just i mitt fall. Skillnad för den som befann sig i stadium 3 eller 4... Då gällde nog: Ring Fonus! Men jag, som bara varit i stadium 1, jag skulle så klart bli helt friskförklarad så småningom. Något annat fanns inte i min föreställningsvärld.
Jag fick också ett positivt intryck av min gynonkolog. Hon var glad och trevlig, såg snäll ut och verkade engagerad. Jag tänkte att jag säkert skulle kunna komma bra överens med henne. För övrigt liknade vi faktiskt varandra rent fysiskt. Båda två var vi korta och tjocka och hade halvlångt uppsatt hår. Jag tänkte att det var bra att hon också var överviktig, för då skulle hon säkert förstå själva överviktsproblematiken och inte komma dragandes med en massa självklarheter av typen "man går upp i vikt om man äter för mycket" ("Nä, säger du det? Och jag som trodde att man blev smal av att sätta i sig dubbla portioner!") eller "morötter innehåller färre kalorier än chokladkakor" ("Va, menar du det? Då måste jag ha hållit kaloritabellerna upp-och-ner när jag läste dem!") Ja, att vara fet är ibland att vara tvungen att stå ut med att en del människor (även läkare och vårdpersonal) betraktar en som... tja, dum i huvudet helt enkelt! Och vissa läkare och vårdgivare TÅL inte feta patienter. Fast det är verkligen inte ofta jag har träffat på såna läkare, måste jag i ärlighetens namn säga. Eller så har de varit ovanligt bra på att förställa sig, haha!
Den kvinnliga onkologläkaren, eller "onkinnan" som jag har lärt mig av Cancertjejerna att det heter, ställde en lång rad frågor till mig. Anamnestagning uppfattade jag det som. Sedan ställde jag en fråga till henne, den där om vilket stadium min cancer hade befunnit sig i. Onkinnan tittade genast intresserat i mina papper och pekade. "Där! Stadium 1C - tumören hade gått igenom mer än halva livmoderväggen men inte spridit sig till cervix eller till utanför livmodern."
Hon sa också att cancercellerna i min tumör varit av en aggressiv sort. Det var någonting med att cellerna var "lågt differentierade". Men det var jag inte kapabel att ta in ordentligt då. Jag hade tonvis med information i mina papper och förstod inte ens hälften. Det jag hade "snöat in på" för tillfället var just det här med de olika stadierna. För det stod i mina papper att livmodercancer oftast har en god prognos just eftersom den oftast upptäcks i ett tidigt stadium.
Så jag trodde att självklart måste min cancer ha en god prognos eftersom den upptäcktes i stadium 1 och inte hade hunnit sprida sig. Jag föreställde mig att tumören hade varit innesluten i livmodern ungefär som... som fyllningen i en inbakad pizza! Om man avlägsnar hela livmodern så avslägsnar man också all cancer, med god marginal. Så trodde jag att det automatiskt fungerade. Jag visste naturligtvis att det alltid finns en viss teoretisk risk för att man ska drabbas av återfall, men det kändes ändå himla avlägset just i mitt fall. Skillnad för den som befann sig i stadium 3 eller 4... Då gällde nog: Ring Fonus! Men jag, som bara varit i stadium 1, jag skulle så klart bli helt friskförklarad så småningom. Något annat fanns inte i min föreställningsvärld.
10. Kallelse till onkologen (augusti 2004)
I samband med att jag fick cancerbeskedet av gynjouren så förklarade han att kvinnokliniken skulle göra själva det kirurgiska ingreppet och operera bort livmodern och äggstockarna, men sedan skulle onkologkliniken ta över och sköta själva cancerbehandlingen. Gynjouren sa att det troligen skulle bli frågan om strålbehandling.
Jag väntade på att någon från onkologkliniken skulle höra av sig. Jag visste inte alls hur sådant gick till, men jag trodde att eftersom jag var "nybörjare" så kanske jag skulle få något sorts allmänt introduktionsbrev där det stod någonting i stil med: "Hej och välkommen till oss på onkologiska kliniken! Som du vet har du fått diagnosen cancer och det betyder att du har blivit patient hos oss. Du är välkommen hit på ett första besök...bla, bla, bla..."
Men icke. Det som hände var i stället att jag en dag fick en kallelse som skrämde slag på mig. Jag fick nämligen ett brev där det stod att jag skulle komma för INLÄGGNING. Och till detta hade man bifogat något som jag kände igen: en PREOP-BEDÖMNING som jag förväntades fylla i.
Jag trodde jag skulle svimma. Hjälp, hjälp - vad i hela friden var detta? Skulle jag opereras EN GÅNG TILL? Varför då? Hade den första operationen blivit misslyckad på något vis? Hade jag mer cancer kvar i magen? Jag slängde mig på telefonen, upprörd som tusan, och ringde till onkologkliniken.
Då visade det sig att det inte alls handlade om någon operation. Det som var planerat, helt enligt alla vanliga rutiner, var att jag skulle besöka onkologavdelningen och där få träffa den läkare som skulle bli "min" gynonkolog. Denna gynonkolog skulle prata med mig och informera mig, men också göra en grundlig gynundersökning av mig. Och vid såna undersökningar brukar patienterna sövas med en lätt narkos. De som kommer långt ifrån brukar bo på avdelningen under de få dagar det handlar om, men jag som bodde nära kunde förstås sova hemma på natten. No problem! Men besöket skulle ändå räknas som en inläggning och jag skulle få den vanliga sjukhusräkningen efteråt. I gengäld hade jag rätt att äta med patienterna på avdelningen och jag behövde inte betala för något mottagningsbesök.
Jaså var det inte värre än så! Med spänning såg jag fram emot att få träffa min gynonkolog. Jag hade letat fram och skrivit ut en massa information om livmodercancer som jag hade hittat på nätet. Seriösa grejer var det, vårdprogram och sånt, inga privata hemsidor. Men det gjorde också att texterna i många stycken var obegripliga för mig. Så jag hade en del frågor.
Åtminstone ville jag veta vilket stadium min cancer hade befunnit sig i. För jag hade läst att det fanns fyra stadier, där stadium 1 innebär att cancern är begränsad till själva livmoderkroppen och där stadium 4 (sista stadiet) innebär fjärrmetastasering.
Jag väntade på att någon från onkologkliniken skulle höra av sig. Jag visste inte alls hur sådant gick till, men jag trodde att eftersom jag var "nybörjare" så kanske jag skulle få något sorts allmänt introduktionsbrev där det stod någonting i stil med: "Hej och välkommen till oss på onkologiska kliniken! Som du vet har du fått diagnosen cancer och det betyder att du har blivit patient hos oss. Du är välkommen hit på ett första besök...bla, bla, bla..."
Men icke. Det som hände var i stället att jag en dag fick en kallelse som skrämde slag på mig. Jag fick nämligen ett brev där det stod att jag skulle komma för INLÄGGNING. Och till detta hade man bifogat något som jag kände igen: en PREOP-BEDÖMNING som jag förväntades fylla i.
Jag trodde jag skulle svimma. Hjälp, hjälp - vad i hela friden var detta? Skulle jag opereras EN GÅNG TILL? Varför då? Hade den första operationen blivit misslyckad på något vis? Hade jag mer cancer kvar i magen? Jag slängde mig på telefonen, upprörd som tusan, och ringde till onkologkliniken.
Då visade det sig att det inte alls handlade om någon operation. Det som var planerat, helt enligt alla vanliga rutiner, var att jag skulle besöka onkologavdelningen och där få träffa den läkare som skulle bli "min" gynonkolog. Denna gynonkolog skulle prata med mig och informera mig, men också göra en grundlig gynundersökning av mig. Och vid såna undersökningar brukar patienterna sövas med en lätt narkos. De som kommer långt ifrån brukar bo på avdelningen under de få dagar det handlar om, men jag som bodde nära kunde förstås sova hemma på natten. No problem! Men besöket skulle ändå räknas som en inläggning och jag skulle få den vanliga sjukhusräkningen efteråt. I gengäld hade jag rätt att äta med patienterna på avdelningen och jag behövde inte betala för något mottagningsbesök.
Jaså var det inte värre än så! Med spänning såg jag fram emot att få träffa min gynonkolog. Jag hade letat fram och skrivit ut en massa information om livmodercancer som jag hade hittat på nätet. Seriösa grejer var det, vårdprogram och sånt, inga privata hemsidor. Men det gjorde också att texterna i många stycken var obegripliga för mig. Så jag hade en del frågor.
Åtminstone ville jag veta vilket stadium min cancer hade befunnit sig i. För jag hade läst att det fanns fyra stadier, där stadium 1 innebär att cancern är begränsad till själva livmoderkroppen och där stadium 4 (sista stadiet) innebär fjärrmetastasering.
9. Sårinfektion (juli, aug 2004)
Ett par dagar efter operationen lade jag märke till att såret inte såg riktigt friskt ut när sköterskorna bytte förband. Såret var liksom rött i kanterna på ett ställe. Och så rann det ut en gul vätska mellan sårkanterna. Det gula var naturligtvis VAR. Och problemet var förstås att jag hade drabbats av en postoperativ sårinfektion.
Men dum som jag var så tänkte jag så här: "Eftersom skjuksköterskorna inte reagerar på att såret är rött och på att det läcker ut var, så är det väl så här det ska vara. OM det hade varit något fel, då skulle de väl ha reagerat? Varskott en läkare och gett mig antibiotika. Eller något sånt. Men de reagerar ju inte alls på såret - bara plåstrar om mig och byter förband som om ingenting alls är på tok. Så då är väl allt okej!"
Så fort jag hämtat mig hjälpligt efter operationen och kunde gå upprätt (någorlunda upprätt), då skickades jag från kvinnokliniken tillbaka till medicinavdelningen. Jag tänkte: "Få se nu hur medicinavdelningens sköterskor reagerar på mitt sår...." Det rann nämligen bara mer och mer gult från såret. Och det röda området hade vuxit i omfång.
Men medicinavdelningens sjuksköterskor brydde sig inte heller om allt var som kom från såret. De bara plåstrade om mig med tjockare och tjockare förband. "Jaha", tänkte aningslösa jag, "då är det väl så här ett operationssår ska se ut då - eftersom de inte gör någonting åt det. Det är tydligen helt i sin ordning med lite infektioner! Antar att det går över av sig själv så småningom..."
Heparindroppet slapp jag i alla fall. Nu var det Fragminsprutor och Warantabletter som gällde, för mig precis som för alla andra "propptanter".
CVK:n hade nu suttit så pass länge att den hade beckat ihop och inte gick att ta prover ur längre. Men den skulle ändå ha tagits bort, för jag var på väg att skrivas ut och man får inte ha en CVK när man lämnar sjukhuset. CVK är bara för inneliggande.
När man käkar blodförtunnande medel, som t.ex Waran, då måste ta regelbundna blodprover - för att kontrollera att blodet håller sig LAGOM tunt. Om det är för tjockt så riskerar man proppar. Och om det är för tunt så riskerar man att hux flux få en hjärnblödning. Eller att förblöda om man råkar skada sig.
På vårdcentralerna så tas dessa Waranprover, sk PK-prov, alltid venöst, dvs de sticker en i armen eller handen eller något. Men som tur är, tur för mig och alla andra svårstuckna individer, så går det även att ta PK-prov kapillärt, dvs med stick i fingret. På vårdcentralerna kan de inte göra det, men det kan de på sjukhusets stora labb.
Så jag blev förstås stamkund på Kemlab. En eller ett par gånger i veckan var jag där för provtagning. Sedan blev jag uppringd av någon Waranmottagningens sköterskor som sa hur jag skulle dosera tabletterna.
Jag fick dock allt svårare och svårare att ta mig in till Kemlab. Det berodde på att jag fick mer och mer ont i magen. Dessutom kände jag mig allt sjukare för varje dag som gick. Det blev värre och värre. Jag hade feber och till slut gick jag dubbelvikt av smärta och var tvungen att stödja mig mot väggarna för att inte ramla omkull! Då kapitulerade jag och tog en taxi till akuten.
Där höll doktorn på att få spader när han fick syn på mitt uppluckrade, köttiga operationssår som formligen spydde ur sig var. Hans upprördhet blev inte mindre när jag försökte förklara att jag hade trott att allting var okej eftersom varken kvinnokliniken eller medicinkliniken hade brytt sig om att såret varade.
- Det är INTE okej med ett sår som varar! Är de inte riktigt kloka i huvudet eller vad är det frågan om! Du ska till gynmottagningen så fort som möjligt! Den här skiten är det deras ansvar att reda ut! Men jag skriver ut antibiotika nu, som du ska ta med början OMEDELBART.
- Men jag var ju medicincinklinikens patient? Det var där jag låg inne EGENTLIGEN liksom. Blev bara tillfälligt överflyttad till kvinnokliniken för själva operationen.
- Eftersom det är en gynkirurg som har opererat dig... Förresten, vem ÄR det som har opererat dig? Hur som helst så är det kvinnoklinikens ansvar att föja upp sina egna ingrepp! Så här ska det INTE gå till!
Ett par dagar senare var jag på gynmottagningen och träffade en av läkarna där. Jag låg på rygg på en brits och doktorn lösgjorde de stora sjoken av variga förband och dynor som jag hade tejpat över hela magen. Sedan höll han upp de begagnade förbanden mot sitt eget ansikte och andades in med djupa andetag. Typ som tjuren Ferdinand luktar på blommor. Med hela den slemmiga, gulaktiga sörjan bara några millimeter från näsan! "Ahhh...", sa han, "luktar som ganska snälla bakterier det här! De riktiga elakingarna stinker mycket värre!"
Sedan sa han: "Nu ska vi se ur djupt infektionen har gått..." Och så tog han ett långt metallinstrumet och körde in det rakt in i buken på mig! Jag trodde inte mina ögon när metallpinnen försvann djupt in i magen, utan att det gjorde det minsta ont. Läskigt!
Därefter började en lång, lång följetång med hembesök av vårdcentralens disktriktssköterskor för såromläggning. Länge var de tvungna att komma varje dag och spola och tvätta och härja. De sprutade in koksaltlösning i ett av hålen i magen - och då bubblade det upp i ett annat hål! De sa att jag hade så kallade fistelgångar. Men efter hand kunde besöken och omläggningarna glesas ut till ett par gånger i veckan.
Såret började faktiskt läka ihop till slut, fast det tog flera månader innan allt var HELT klart. Strålningen bromsade läkningsprocessen också, men stoppade den i alla fall inte.
Men dum som jag var så tänkte jag så här: "Eftersom skjuksköterskorna inte reagerar på att såret är rött och på att det läcker ut var, så är det väl så här det ska vara. OM det hade varit något fel, då skulle de väl ha reagerat? Varskott en läkare och gett mig antibiotika. Eller något sånt. Men de reagerar ju inte alls på såret - bara plåstrar om mig och byter förband som om ingenting alls är på tok. Så då är väl allt okej!"
Så fort jag hämtat mig hjälpligt efter operationen och kunde gå upprätt (någorlunda upprätt), då skickades jag från kvinnokliniken tillbaka till medicinavdelningen. Jag tänkte: "Få se nu hur medicinavdelningens sköterskor reagerar på mitt sår...." Det rann nämligen bara mer och mer gult från såret. Och det röda området hade vuxit i omfång.
Men medicinavdelningens sjuksköterskor brydde sig inte heller om allt var som kom från såret. De bara plåstrade om mig med tjockare och tjockare förband. "Jaha", tänkte aningslösa jag, "då är det väl så här ett operationssår ska se ut då - eftersom de inte gör någonting åt det. Det är tydligen helt i sin ordning med lite infektioner! Antar att det går över av sig själv så småningom..."
Heparindroppet slapp jag i alla fall. Nu var det Fragminsprutor och Warantabletter som gällde, för mig precis som för alla andra "propptanter".
CVK:n hade nu suttit så pass länge att den hade beckat ihop och inte gick att ta prover ur längre. Men den skulle ändå ha tagits bort, för jag var på väg att skrivas ut och man får inte ha en CVK när man lämnar sjukhuset. CVK är bara för inneliggande.
När man käkar blodförtunnande medel, som t.ex Waran, då måste ta regelbundna blodprover - för att kontrollera att blodet håller sig LAGOM tunt. Om det är för tjockt så riskerar man proppar. Och om det är för tunt så riskerar man att hux flux få en hjärnblödning. Eller att förblöda om man råkar skada sig.
På vårdcentralerna så tas dessa Waranprover, sk PK-prov, alltid venöst, dvs de sticker en i armen eller handen eller något. Men som tur är, tur för mig och alla andra svårstuckna individer, så går det även att ta PK-prov kapillärt, dvs med stick i fingret. På vårdcentralerna kan de inte göra det, men det kan de på sjukhusets stora labb.
Så jag blev förstås stamkund på Kemlab. En eller ett par gånger i veckan var jag där för provtagning. Sedan blev jag uppringd av någon Waranmottagningens sköterskor som sa hur jag skulle dosera tabletterna.
Jag fick dock allt svårare och svårare att ta mig in till Kemlab. Det berodde på att jag fick mer och mer ont i magen. Dessutom kände jag mig allt sjukare för varje dag som gick. Det blev värre och värre. Jag hade feber och till slut gick jag dubbelvikt av smärta och var tvungen att stödja mig mot väggarna för att inte ramla omkull! Då kapitulerade jag och tog en taxi till akuten.
Där höll doktorn på att få spader när han fick syn på mitt uppluckrade, köttiga operationssår som formligen spydde ur sig var. Hans upprördhet blev inte mindre när jag försökte förklara att jag hade trott att allting var okej eftersom varken kvinnokliniken eller medicinkliniken hade brytt sig om att såret varade.
- Det är INTE okej med ett sår som varar! Är de inte riktigt kloka i huvudet eller vad är det frågan om! Du ska till gynmottagningen så fort som möjligt! Den här skiten är det deras ansvar att reda ut! Men jag skriver ut antibiotika nu, som du ska ta med början OMEDELBART.
- Men jag var ju medicincinklinikens patient? Det var där jag låg inne EGENTLIGEN liksom. Blev bara tillfälligt överflyttad till kvinnokliniken för själva operationen.
- Eftersom det är en gynkirurg som har opererat dig... Förresten, vem ÄR det som har opererat dig? Hur som helst så är det kvinnoklinikens ansvar att föja upp sina egna ingrepp! Så här ska det INTE gå till!
Ett par dagar senare var jag på gynmottagningen och träffade en av läkarna där. Jag låg på rygg på en brits och doktorn lösgjorde de stora sjoken av variga förband och dynor som jag hade tejpat över hela magen. Sedan höll han upp de begagnade förbanden mot sitt eget ansikte och andades in med djupa andetag. Typ som tjuren Ferdinand luktar på blommor. Med hela den slemmiga, gulaktiga sörjan bara några millimeter från näsan! "Ahhh...", sa han, "luktar som ganska snälla bakterier det här! De riktiga elakingarna stinker mycket värre!"
Sedan sa han: "Nu ska vi se ur djupt infektionen har gått..." Och så tog han ett långt metallinstrumet och körde in det rakt in i buken på mig! Jag trodde inte mina ögon när metallpinnen försvann djupt in i magen, utan att det gjorde det minsta ont. Läskigt!
Därefter började en lång, lång följetång med hembesök av vårdcentralens disktriktssköterskor för såromläggning. Länge var de tvungna att komma varje dag och spola och tvätta och härja. De sprutade in koksaltlösning i ett av hålen i magen - och då bubblade det upp i ett annat hål! De sa att jag hade så kallade fistelgångar. Men efter hand kunde besöken och omläggningarna glesas ut till ett par gånger i veckan.
Såret började faktiskt läka ihop till slut, fast det tog flera månader innan allt var HELT klart. Strålningen bromsade läkningsprocessen också, men stoppade den i alla fall inte.
8. Bukväggsbråck (juli 2004)
Efter operationen så var jag då och då tvungen att ägna mig åt att blåsa i en grov plastslang som var nedstucken i en stor flaska med vatten. Det hade något med lungorna och andningen att göra antar jag. Kanske handlar det om att man måste vädra lungorna ordentligt, och att det är svårt att göra det naturligt när man ligger stilla på rygg i en säng dygnet runt. Vet inte riktigt, men något sånt är det nog.
Hur som helst, när man blåser så där med motstånd så kommer det ibland upp slem i luftrören. Och då är förstås ens naturliga instinkt att HOSTA. Problemet är bara att när man är nyopererad i magen så tål man inte sådana våldsamma krafter som hostning och nysning innebär. JAG tålde det i alla fall inte!
Egentligen hade jag naturligtvis INTE tänkt släppa fram en hostning. Men reflexen kom så plötsligt och var så stark. Jag kunde inte hejda hostningen. Hann inte hejda hostningen. Utan plötsligt, på dag två efter operationen, hostade jag till - en riktigt djup och rejäl hostning.
Smärtan var omedelbar, skarp och överväldigande. Det kändes som om någon huggit ett svärd rakt in i magen på mig. "Nu sprack jag!" tänkte jag. "Nu dör jag knall och fall pga av världens största inre blödning. Gud så idiotiskt!"
Nå, jag överlevde. Men förmodligen var det då som jag fick mitt stora bukväggsbråck. Dvs förmodligen var det då som bukmuskelväggen sprack hela vägen längs med operationssnittet, ända uppifrån och ner. Såna där ärrbråck inträffar ibland efter stora bukoperationer, men feta, stormagade patienter (som jag t.ex) är särskilt riskbenägna. Så klart.
Efteråt var jag hemskt arg på mig själv för att jag inte hade sagt till i förväg om att jag ville få ett stödjande bråcknät inlagt i magen. Morsan, som också är tjock och har genomgått flera stora bukoperationer, har nämligen också haft problem med bukväggsbråck. Och efteråt blivit reparerad och återställd med hjälp av bråcknät. Så det var ju inte det att jag inte visste om att bråckrisken fanns och hur den kunde åtgärdas. Jag var bara tanklös. Och straffades omdelbart för detta.
Förresten är muskelsvagheten kanske genetiskt betingad också. Jag är nämligen född med dubbelsidigt ljumskbråck ("hålen" syddes ihop under narkos när jag var 8 år). Och farsan har också haft ljumskbråck. Så vi är väl familjen Bråck helt enkelt! Familjen Bukmuskelruptur. Liksom trollen spricker vi i solskenet! :-)
Hur som helst, när man blåser så där med motstånd så kommer det ibland upp slem i luftrören. Och då är förstås ens naturliga instinkt att HOSTA. Problemet är bara att när man är nyopererad i magen så tål man inte sådana våldsamma krafter som hostning och nysning innebär. JAG tålde det i alla fall inte!
Egentligen hade jag naturligtvis INTE tänkt släppa fram en hostning. Men reflexen kom så plötsligt och var så stark. Jag kunde inte hejda hostningen. Hann inte hejda hostningen. Utan plötsligt, på dag två efter operationen, hostade jag till - en riktigt djup och rejäl hostning.
Smärtan var omedelbar, skarp och överväldigande. Det kändes som om någon huggit ett svärd rakt in i magen på mig. "Nu sprack jag!" tänkte jag. "Nu dör jag knall och fall pga av världens största inre blödning. Gud så idiotiskt!"
Nå, jag överlevde. Men förmodligen var det då som jag fick mitt stora bukväggsbråck. Dvs förmodligen var det då som bukmuskelväggen sprack hela vägen längs med operationssnittet, ända uppifrån och ner. Såna där ärrbråck inträffar ibland efter stora bukoperationer, men feta, stormagade patienter (som jag t.ex) är särskilt riskbenägna. Så klart.
Efteråt var jag hemskt arg på mig själv för att jag inte hade sagt till i förväg om att jag ville få ett stödjande bråcknät inlagt i magen. Morsan, som också är tjock och har genomgått flera stora bukoperationer, har nämligen också haft problem med bukväggsbråck. Och efteråt blivit reparerad och återställd med hjälp av bråcknät. Så det var ju inte det att jag inte visste om att bråckrisken fanns och hur den kunde åtgärdas. Jag var bara tanklös. Och straffades omdelbart för detta.
Förresten är muskelsvagheten kanske genetiskt betingad också. Jag är nämligen född med dubbelsidigt ljumskbråck ("hålen" syddes ihop under narkos när jag var 8 år). Och farsan har också haft ljumskbråck. Så vi är väl familjen Bråck helt enkelt! Familjen Bukmuskelruptur. Liksom trollen spricker vi i solskenet! :-)
7. Operation (juli 2004)
Jag flyttades över från medicinkliniken till kvinnokliniken när jag skulle opereras. Gyncancer opereras nämligen inte av "vanliga" kirurger utan av gynkirurger.
Det är en massa ståhej före ett krirugiskt ingrepp, speciellt om det ska ske under narkos. Man får träffa kirurgen, fylla i en flera sidor lång så kallad preop-bedömning (där man svarar på massor av medicinska frågor) och man får också träffa narkosläkaren som ställer en massa frågor till en.
Narkosläkaren berättade att det finns i huvudsak två olika metoder för postoperativ smärtlindring vid stora bukoperationer - morfinpump eller epiduralbedövning. Morfinpump är vad det låter som. Epiduralbedövning går ut på att narkospersonalen (medan patienten ännu är vaken) för in en smal slang i ryggraden. Genom den slangen får man sedan ett lokalbedövningsmedel som bedöver de rätta nerverna.
OM det är något som går riktigt på tok vid epiduralbedövning så kan man i värsta fall bli förlamad i benen och hamna i rullstol. Men det är YTTERST sällsynt. Fördelen med epiduralbedövning, jämfört med morfinpump, är att patienten inte behöver lika mycket narkosmedel och därför mår bättre och återhämtar sig snabbare efter operationen.
Fördelen med morfinpump är att man inte riskerar något förlamningstillstånd. Å andra sidan är morfin och morfinbaserade preparat ANDNINGSHÄMMANDE, särskilt i stora doser. Men morfinpumpar är förstås så konstruerade att patienten INTE ska kunna överdosera. Pumpen är programmerad för en viss, säker maxdos och den kan man omöjligen överskrida.
Jag tyckte det lät jätteläskigt att sticka in någonting i ryggraden. Och otäckt att riskera förlamning! Valde morfinpump.
När jag vaknade upp ur narkosen så låg jag på rygg i min vanliga sjukhussäng. Jag uppfattade att rummet var en stor, stor sal med högt i tak och jag hörde en massa snarkningar runt omkring mig. Förstod att jag låg på något slags uppvakningsavdelning. En "hjälpsam" sköterska kom fram och tryckte på morfinpumpen åt mig. Jag var hemskt trött efter nakosen och ville bara sova, inspirerad dessutom av alla snarkningar jag hörde. Men nu började det otäcka...
Det automatiska i min andning hade försvunnit! Jag hade inga som helst problem att andas så länge jag var vaken, men så fort jag slappnade av och höll på att somna - då glömde kroppen bort att andas! Detta ledde förstås till att jag vaknade med ett ryck och drog ett par djupa andetag för att få syre. Så var det hela tiden. Jag var tvungen att TÄNKA att jag skulle andas för att andningen skulle fungera. Men den sortens tankeverksamhet/koncentration är så klart oförenlig med riktig avslappning och sömn!
Direkt misstänkte jag morfinpumpen. Morfin var ju andningshämmande! Det var säkert det fenomenet jag hade råkat ut för! Jag påkallade personalens uppmärksamhet och klagade på att morfinet gjorde det svårt för mig att andas så fort jag inte koncentrerade mig på uppgiften. Det hela slutade med att jag fick tillbringa ett extra dygn på IVA som straff.
För det var så jag upplevde IVA - som en riktig straffkommendering! Jag var kopplad till hundratals slangar känns det som. Vätskedropp, smärtlindring och kisskateter naturligtvis. Jag hade också EKG-elektroder fästa på kroppen. Jag hade en klämma på ena fingret, för kontroll av syremättnaden. Jag fick syrgas från en obehaglig nosgrimma. Jag hade en automatisk blodtrycksmanchett på mig. Med jämna mellanrum blåste den upp sig själv och kramade livet ur min ena arm. Det gjorde verkligen skitont! Och alltihop var kopplat till en stor apparat som kontrollerade alla värden - och ställde till med ett fasligt hallå om något avvek det minsta från den smala vägen. Då börjar åbäket pipa och tjuta och blinka och blöska. Och genast kom då en massa vårdpersonal springande och började tjata om att jag hade tappat fingerklämman eller att jag absolut inte fick ta av mig nosgrimman. Dessutom var det aldrig riktigt mörkt eller helt tyst i rummet. Även mitt i natten fick man stå ut med tända lampor och prat och kackel.
Ingen rofylld miljö direkt! Har man inte stresshormonerna på topp redan innan så får man det garanterat av att ligga på IVA. När jag till slut fick lämna stället och blev hämtad upp till avdelningen så var det som att få semester! Äntligen kunde jag pusta ut och vila mig lite grand.
Det är en massa ståhej före ett krirugiskt ingrepp, speciellt om det ska ske under narkos. Man får träffa kirurgen, fylla i en flera sidor lång så kallad preop-bedömning (där man svarar på massor av medicinska frågor) och man får också träffa narkosläkaren som ställer en massa frågor till en.
Narkosläkaren berättade att det finns i huvudsak två olika metoder för postoperativ smärtlindring vid stora bukoperationer - morfinpump eller epiduralbedövning. Morfinpump är vad det låter som. Epiduralbedövning går ut på att narkospersonalen (medan patienten ännu är vaken) för in en smal slang i ryggraden. Genom den slangen får man sedan ett lokalbedövningsmedel som bedöver de rätta nerverna.
OM det är något som går riktigt på tok vid epiduralbedövning så kan man i värsta fall bli förlamad i benen och hamna i rullstol. Men det är YTTERST sällsynt. Fördelen med epiduralbedövning, jämfört med morfinpump, är att patienten inte behöver lika mycket narkosmedel och därför mår bättre och återhämtar sig snabbare efter operationen.
Fördelen med morfinpump är att man inte riskerar något förlamningstillstånd. Å andra sidan är morfin och morfinbaserade preparat ANDNINGSHÄMMANDE, särskilt i stora doser. Men morfinpumpar är förstås så konstruerade att patienten INTE ska kunna överdosera. Pumpen är programmerad för en viss, säker maxdos och den kan man omöjligen överskrida.
Jag tyckte det lät jätteläskigt att sticka in någonting i ryggraden. Och otäckt att riskera förlamning! Valde morfinpump.
När jag vaknade upp ur narkosen så låg jag på rygg i min vanliga sjukhussäng. Jag uppfattade att rummet var en stor, stor sal med högt i tak och jag hörde en massa snarkningar runt omkring mig. Förstod att jag låg på något slags uppvakningsavdelning. En "hjälpsam" sköterska kom fram och tryckte på morfinpumpen åt mig. Jag var hemskt trött efter nakosen och ville bara sova, inspirerad dessutom av alla snarkningar jag hörde. Men nu började det otäcka...
Det automatiska i min andning hade försvunnit! Jag hade inga som helst problem att andas så länge jag var vaken, men så fort jag slappnade av och höll på att somna - då glömde kroppen bort att andas! Detta ledde förstås till att jag vaknade med ett ryck och drog ett par djupa andetag för att få syre. Så var det hela tiden. Jag var tvungen att TÄNKA att jag skulle andas för att andningen skulle fungera. Men den sortens tankeverksamhet/koncentration är så klart oförenlig med riktig avslappning och sömn!
Direkt misstänkte jag morfinpumpen. Morfin var ju andningshämmande! Det var säkert det fenomenet jag hade råkat ut för! Jag påkallade personalens uppmärksamhet och klagade på att morfinet gjorde det svårt för mig att andas så fort jag inte koncentrerade mig på uppgiften. Det hela slutade med att jag fick tillbringa ett extra dygn på IVA som straff.
För det var så jag upplevde IVA - som en riktig straffkommendering! Jag var kopplad till hundratals slangar känns det som. Vätskedropp, smärtlindring och kisskateter naturligtvis. Jag hade också EKG-elektroder fästa på kroppen. Jag hade en klämma på ena fingret, för kontroll av syremättnaden. Jag fick syrgas från en obehaglig nosgrimma. Jag hade en automatisk blodtrycksmanchett på mig. Med jämna mellanrum blåste den upp sig själv och kramade livet ur min ena arm. Det gjorde verkligen skitont! Och alltihop var kopplat till en stor apparat som kontrollerade alla värden - och ställde till med ett fasligt hallå om något avvek det minsta från den smala vägen. Då börjar åbäket pipa och tjuta och blinka och blöska. Och genast kom då en massa vårdpersonal springande och började tjata om att jag hade tappat fingerklämman eller att jag absolut inte fick ta av mig nosgrimman. Dessutom var det aldrig riktigt mörkt eller helt tyst i rummet. Även mitt i natten fick man stå ut med tända lampor och prat och kackel.
Ingen rofylld miljö direkt! Har man inte stresshormonerna på topp redan innan så får man det garanterat av att ligga på IVA. När jag till slut fick lämna stället och blev hämtad upp till avdelningen så var det som att få semester! Äntligen kunde jag pusta ut och vila mig lite grand.
2007-09-28
6. Cancer! (juni 2004)
Jag skjutsades ner från medicinavdelningen till gynmottagningen, med Heparindropp och allt. Fick träffa den av gynläkarna som hade jour för tillfället. Undersökningen bestod av att han tittade och kände och till slut tog ett prov från livmoderslemhinnan. (Det nyps rätt rejält när de kniper till med tången!)
Jag frågade gynläkaren vad han trodde om min teori, att blödningarna berodde på att Provera hade slutat fungera. Han sa bara "hm". Jag frågade om de skulle göra en skrapning av livmodern. Då sa han "hm" igen.
När gynundersökningen var över, vilket den snabbt var, så blev jag hämtad tillbaka till medicinavdelningen igen. Flera andra olika undersökningar väntade. Hade jag kanske t.ex några proppar i lungorna? Lungröntgen! Nej, inga proppar i lungorna. Osv, osv.
Varje dag så frågade jag avdelningssköterskan om det kommit något svar på provet som gynläkaren tagit. Varje dag sa hon: "Nej, inte än!" Ända tills en dag när hon i stället sa: "Ja, nu har provsvaret kommit!"
- Hurra! Äntligen! Nå, vad visar svaret då? Och när blir det skrapning?
- Det kan jag inte säga. Men du ska ner till gynmottagningen om en timme och träffa gynläkaren. Han kommer att förklara allting för dig!
Nu började jag ana ugglor i mossen. Vaddå "det kan jag inte säga"? Och varför skulle jag ner till gynmottagningen IGEN, om det inte gällde en skrapning utan bara en "förklaring"?
Gynläkaren satt på andra sidan skrivbordet och tittade på mig.
- Som du vet har du PCO...
- Ja?
- Det finns två allvarliga följdsjukdomar som man alltid är rädd för vid PCO. Den ena är diabetes typ 2...
- Jag har inte diabetes! Inte så vitt jag vet i alla fall.
- Den andra följdsjukdomen är livmodercancer. Och, tyvärr, du har alltså livmodercancer.
- Va! Jag kände till det där med ökad risk för diabetes typ 2, men livmodercancer visste jag inget om! Hm... Jaha. Cancer... Vad händer nu då?
- Du kommer att opereras så fort som möjligt. Egentligen är livmodercancer en långsamt progredierande sjukdom som man kan ha ganska länge innan man blir allvarligt sjuk. Men du har ju så stora blödningar. De gör situationen ohållbar.
- Det vill jag livligt instämma i! Vad blir det för sorts operation? Hysterektomi?
- Just det. Hela livmodern kommer att tas bort. Även äggstockarna och äggledarna.
- Va? Äggstockarna också! Varför det?
- För att livmodercancer, i likhet med bröstcancer, är östrogenkänslig. Och för att förhindra återfall i äggstockarna. Och naturligtvis så får du aldrig ta någon form av östrogen sedan, varken piller eller plåster.
- Ja, men... Om äggstockarna tas bort och jag inte får ta östrogen... Då kommer jag väl i klimakteriet? Med buller och bång!
- Ja, så klart. Hur så?
- Jag är ju bara 35 år! Det verkar himla trist med värmevallningar, benskörhet, torra slemhinnor, inkontinens osv, osv.
- Se det så här: Alternativet är ännu tråkigare!
Efteråt, när jag var tillbaka på medicinavdelningen, så frågade sköterskan (med anletsdragen i moll) om jag ville byta till ett enkelrum. Det fattade jag inte alls vitsen med. Jag var inte deppig eller nedstämd. Tvärtom så var jag liksom uppjagad/upprymd, som om jag gick på högvarv. Det var väl stresshormonerna som susade fram i blodomloppet och gav sina order till alla system: "Gasa på! Nu ger vi järnet!" Jag ringde hundratals telefonsamtal kändes det som. (Och så såg det också ut på telefonräkningen efteråt, haha!)
Läkarna på medicinavdelningen sa att nu visste de orsaken till min blodpropp. Proppen berodde på tumören sa de. "Maligniteter orsakar ofta proppar. Ibland är blodpropp det första tecknet på cancer." Budskapet förvånade mig, för jag hade aldrig hört talas om sambandet mellan cancer och blodproppar. Men senare, när jag kom in mer i cancersvängen, så stod det snart tydligt att jag inte var den enda som hade drabbats på samma vis.
Det ingick dock verkligen inte i mina planer på den tiden, 2004, att jag skulle bli någon sorts stamkund på onkologen! Jag tänkte på morsan som haft cancer två gånger - en gång var det bröstcancer (egentligen förstadiet till bröstcancer) och en gång var det en snabbväxande cancertumör högt uppe i ena skinkan, nära ischiasnerven. Båda tumörsjukdomarna var helt obesläktade med varandra. Bröstcancern hade de fixat med operation (sk "tårtbit") och strålning. Den andra tumören tog de kål på med cellgifter. Morsan hann inte ens få hela kuren innan tumören (som var jättestor) hade gått upp i rök. Det var flera år sedan - och inga återfall hade hon fått. Hon var friskförklarad.
Cancer = ett jävelskap som man klarar av, inte utan besvär men med livet i behåll.
Jag frågade gynläkaren vad han trodde om min teori, att blödningarna berodde på att Provera hade slutat fungera. Han sa bara "hm". Jag frågade om de skulle göra en skrapning av livmodern. Då sa han "hm" igen.
När gynundersökningen var över, vilket den snabbt var, så blev jag hämtad tillbaka till medicinavdelningen igen. Flera andra olika undersökningar väntade. Hade jag kanske t.ex några proppar i lungorna? Lungröntgen! Nej, inga proppar i lungorna. Osv, osv.
Varje dag så frågade jag avdelningssköterskan om det kommit något svar på provet som gynläkaren tagit. Varje dag sa hon: "Nej, inte än!" Ända tills en dag när hon i stället sa: "Ja, nu har provsvaret kommit!"
- Hurra! Äntligen! Nå, vad visar svaret då? Och när blir det skrapning?
- Det kan jag inte säga. Men du ska ner till gynmottagningen om en timme och träffa gynläkaren. Han kommer att förklara allting för dig!
Nu började jag ana ugglor i mossen. Vaddå "det kan jag inte säga"? Och varför skulle jag ner till gynmottagningen IGEN, om det inte gällde en skrapning utan bara en "förklaring"?
Gynläkaren satt på andra sidan skrivbordet och tittade på mig.
- Som du vet har du PCO...
- Ja?
- Det finns två allvarliga följdsjukdomar som man alltid är rädd för vid PCO. Den ena är diabetes typ 2...
- Jag har inte diabetes! Inte så vitt jag vet i alla fall.
- Den andra följdsjukdomen är livmodercancer. Och, tyvärr, du har alltså livmodercancer.
- Va! Jag kände till det där med ökad risk för diabetes typ 2, men livmodercancer visste jag inget om! Hm... Jaha. Cancer... Vad händer nu då?
- Du kommer att opereras så fort som möjligt. Egentligen är livmodercancer en långsamt progredierande sjukdom som man kan ha ganska länge innan man blir allvarligt sjuk. Men du har ju så stora blödningar. De gör situationen ohållbar.
- Det vill jag livligt instämma i! Vad blir det för sorts operation? Hysterektomi?
- Just det. Hela livmodern kommer att tas bort. Även äggstockarna och äggledarna.
- Va? Äggstockarna också! Varför det?
- För att livmodercancer, i likhet med bröstcancer, är östrogenkänslig. Och för att förhindra återfall i äggstockarna. Och naturligtvis så får du aldrig ta någon form av östrogen sedan, varken piller eller plåster.
- Ja, men... Om äggstockarna tas bort och jag inte får ta östrogen... Då kommer jag väl i klimakteriet? Med buller och bång!
- Ja, så klart. Hur så?
- Jag är ju bara 35 år! Det verkar himla trist med värmevallningar, benskörhet, torra slemhinnor, inkontinens osv, osv.
- Se det så här: Alternativet är ännu tråkigare!
Efteråt, när jag var tillbaka på medicinavdelningen, så frågade sköterskan (med anletsdragen i moll) om jag ville byta till ett enkelrum. Det fattade jag inte alls vitsen med. Jag var inte deppig eller nedstämd. Tvärtom så var jag liksom uppjagad/upprymd, som om jag gick på högvarv. Det var väl stresshormonerna som susade fram i blodomloppet och gav sina order till alla system: "Gasa på! Nu ger vi järnet!" Jag ringde hundratals telefonsamtal kändes det som. (Och så såg det också ut på telefonräkningen efteråt, haha!)
Läkarna på medicinavdelningen sa att nu visste de orsaken till min blodpropp. Proppen berodde på tumören sa de. "Maligniteter orsakar ofta proppar. Ibland är blodpropp det första tecknet på cancer." Budskapet förvånade mig, för jag hade aldrig hört talas om sambandet mellan cancer och blodproppar. Men senare, när jag kom in mer i cancersvängen, så stod det snart tydligt att jag inte var den enda som hade drabbats på samma vis.
Det ingick dock verkligen inte i mina planer på den tiden, 2004, att jag skulle bli någon sorts stamkund på onkologen! Jag tänkte på morsan som haft cancer två gånger - en gång var det bröstcancer (egentligen förstadiet till bröstcancer) och en gång var det en snabbväxande cancertumör högt uppe i ena skinkan, nära ischiasnerven. Båda tumörsjukdomarna var helt obesläktade med varandra. Bröstcancern hade de fixat med operation (sk "tårtbit") och strålning. Den andra tumören tog de kål på med cellgifter. Morsan hann inte ens få hela kuren innan tumören (som var jättestor) hade gått upp i rök. Det var flera år sedan - och inga återfall hade hon fått. Hon var friskförklarad.
Cancer = ett jävelskap som man klarar av, inte utan besvär men med livet i behåll.
5. Blodbad (juni 2004)
Det andra stora problemet för mig på avdelningen, förutom sticktortyren, var de SYNNERLIGEN rikliga underlivsblödningarna.
Jag hade haft oregelbundna och konstiga menstruationer i många år och 1998 sökte jag kvinnokliniken akut pga störtblödningar. Blev då undersökt och fick diagnosen PCO, dvs polycystiska ovarier = "mångblåsiga" äggstockar. Den som har PCO har menrubbning och ägglossningsrubbning, ofta ingen ägglossning alls. Äggstockarna får liksom ett hårt, tjockt skal runt omkring sig. En PCO-kvinna har vajsing på sina könshormoner. Hon får både för mycket östrogen och för mycket testosteron. (Ja, kvinnor har också testosteron, men i betydligt mindre mängd än männen. På samma sätt har männen östrogen, men i betydligt mindre mängd än vad kvinnorna har.) Överskottet av manligt könshormon ger PCO-kvinnorna "manliga" egenskaper som t.ex en annorlunda fettfördelning med "äppelfetma" (stor mage men relativt sett smala höfter och lår) i stället för "päronfetma" (smal midja men breda höfter och tjocka lår). En PCO-kvinna får även hårväxt på "okvinnliga" ställen, t.ex på hakan och på magen. Och naturligtvis har en PCO-kvinna ruskigt svårt att bli gravid. Inte lätt att bli gravid utan ägglossning!
De sakerna hade dock aldrig bekymrat aningslösa lilla mig. Skägg går ju att raka bort! Och vem vill ha barn? Ja, det finns många som vill ha barn förstås, men JAG hade inga planer på att försöka bli gravid inom den närmaste tiden. Glesa menstruationer störde mig inte heller. Bara praktiskt att inte ha mens oftare än 3-4 gånger om året, tyckte jag. Men sedan började jag blöda allt mer och mer. Till slut blev det ohållbart och jag sökte kvinnokliniken, där jag undersöktes och fick diagnos och behandling. Behandlingen bestod av Provera (ett hormonpreparat innehållande så kallat gulkroppshormon). Det tog ett tag innan Provera började verka, men till slut hjälpte tabletterna bra. Jag slutade tokblöda och fick regelbundna, till synes normala menstruationer.
Två år senare, år 2000, blev jag kallad till återbesök på kvinnokliniken. Man gjorde samma sak som man hade gjort 1998, dvs ultraljudsundersökning av äggstockarna och provtagning från livmoderslemhinnan. Ultraljudet och provtagningarna visade samma sak båda gångerna: Ja, äggstockarna är polycystiska och, nej, det är inget fel på livmoderslemhinnan. Jag fortsatte hela tiden med Provera.
Något/några år senare skickade de ytterligare en kallelse till mig. Där stod det typ att "Vi har MÅNGA som väntar på att få komma till oss just nu. Hör av dig om du ABSOLUT vill få en tid!" Jaså? Ja, inte är jag den som tränger mig på i onödan! SÅ roligt är det inte med gynundersökningar... Jag slängde lappen i soporna.
Gradvis märkte jag att blödningarna började bli större igen. Det var som om Provera inte hjälpte lika bra längre. Jag funderade på att ringa till kvinnokliniken, men drog mig för att ringa i "onödan". Så länge blödningarna var liksom ett stilla sipprande brydde jag mig inte. Men under 2003 och 2004 började blodet flöda ordentligt. Jag blev storkonsument av tamponger och bindor. Körde ofta dubbelt - både tampong och binda!
I april 2004 började jag blöda igenom även på nätterna. Då tänkte jag att "Nej, det här GÅR ju inte längre! Nu MÅSTE jag söka gyn!" Men sedan dog Antonia och jag fick proppen i benet osv, osv. Så jag hann aldrig träffa någon gynekolog. Men NU skulle det äntligen bli av! Läkaren på medicinavdelningen skrev en akutremiss till kvinnokliniken för undersökning och eventuell skrapning. Jag frågade om det inte var lika bra att ta bort livmodern helt och hållet, så att man slapp alla problem för gott. Men medicinläkaren sa att man tar förstås inte bort livmodern på en kvinna i fertil ålder.
En gynundersökning var sannerligen befogad. Jag blödde nu så mycket att jag var tvungen att gå på toa minst en gång i timmen, dygnet runt! Jag förbrukade medicinavdelningens inkontinensblöjor (som jag hade till mensbindor) i snabb takt - så att det knappt blev några blöjor över till de stackars gamla tanterna! Jag blödde så mycket så att de var tvungna att tanka mig med två påsar blod varannan dag! Och ändå sjönk Hb som en sten hela tiden.
Blodet formligen forsade ur mig. Varje morgon när jag vaknade låg jag i en liten pöl av blod... Hur äckligt är det på en skala? Sköterskorna var tvungna att byta mina sängkläder MINST en gång om dagen, trots att de lade fler och fler plastskynken i sängen. Ibland lämnade jag till och med blodspår efter mig i korridoren! Medicinavdelningen är nämligen så uråldrig att den inte ens har en toalett till varje sal. Nej, alla patienter som behöver gå på toa måste skutta ut i korridoren varje gång, med droppställning och allt. Bekvämt så det förslår! *Mutter, mutter*
Jag hade haft oregelbundna och konstiga menstruationer i många år och 1998 sökte jag kvinnokliniken akut pga störtblödningar. Blev då undersökt och fick diagnosen PCO, dvs polycystiska ovarier = "mångblåsiga" äggstockar. Den som har PCO har menrubbning och ägglossningsrubbning, ofta ingen ägglossning alls. Äggstockarna får liksom ett hårt, tjockt skal runt omkring sig. En PCO-kvinna har vajsing på sina könshormoner. Hon får både för mycket östrogen och för mycket testosteron. (Ja, kvinnor har också testosteron, men i betydligt mindre mängd än männen. På samma sätt har männen östrogen, men i betydligt mindre mängd än vad kvinnorna har.) Överskottet av manligt könshormon ger PCO-kvinnorna "manliga" egenskaper som t.ex en annorlunda fettfördelning med "äppelfetma" (stor mage men relativt sett smala höfter och lår) i stället för "päronfetma" (smal midja men breda höfter och tjocka lår). En PCO-kvinna får även hårväxt på "okvinnliga" ställen, t.ex på hakan och på magen. Och naturligtvis har en PCO-kvinna ruskigt svårt att bli gravid. Inte lätt att bli gravid utan ägglossning!
De sakerna hade dock aldrig bekymrat aningslösa lilla mig. Skägg går ju att raka bort! Och vem vill ha barn? Ja, det finns många som vill ha barn förstås, men JAG hade inga planer på att försöka bli gravid inom den närmaste tiden. Glesa menstruationer störde mig inte heller. Bara praktiskt att inte ha mens oftare än 3-4 gånger om året, tyckte jag. Men sedan började jag blöda allt mer och mer. Till slut blev det ohållbart och jag sökte kvinnokliniken, där jag undersöktes och fick diagnos och behandling. Behandlingen bestod av Provera (ett hormonpreparat innehållande så kallat gulkroppshormon). Det tog ett tag innan Provera började verka, men till slut hjälpte tabletterna bra. Jag slutade tokblöda och fick regelbundna, till synes normala menstruationer.
Två år senare, år 2000, blev jag kallad till återbesök på kvinnokliniken. Man gjorde samma sak som man hade gjort 1998, dvs ultraljudsundersökning av äggstockarna och provtagning från livmoderslemhinnan. Ultraljudet och provtagningarna visade samma sak båda gångerna: Ja, äggstockarna är polycystiska och, nej, det är inget fel på livmoderslemhinnan. Jag fortsatte hela tiden med Provera.
Något/några år senare skickade de ytterligare en kallelse till mig. Där stod det typ att "Vi har MÅNGA som väntar på att få komma till oss just nu. Hör av dig om du ABSOLUT vill få en tid!" Jaså? Ja, inte är jag den som tränger mig på i onödan! SÅ roligt är det inte med gynundersökningar... Jag slängde lappen i soporna.
Gradvis märkte jag att blödningarna började bli större igen. Det var som om Provera inte hjälpte lika bra längre. Jag funderade på att ringa till kvinnokliniken, men drog mig för att ringa i "onödan". Så länge blödningarna var liksom ett stilla sipprande brydde jag mig inte. Men under 2003 och 2004 började blodet flöda ordentligt. Jag blev storkonsument av tamponger och bindor. Körde ofta dubbelt - både tampong och binda!
I april 2004 började jag blöda igenom även på nätterna. Då tänkte jag att "Nej, det här GÅR ju inte längre! Nu MÅSTE jag söka gyn!" Men sedan dog Antonia och jag fick proppen i benet osv, osv. Så jag hann aldrig träffa någon gynekolog. Men NU skulle det äntligen bli av! Läkaren på medicinavdelningen skrev en akutremiss till kvinnokliniken för undersökning och eventuell skrapning. Jag frågade om det inte var lika bra att ta bort livmodern helt och hållet, så att man slapp alla problem för gott. Men medicinläkaren sa att man tar förstås inte bort livmodern på en kvinna i fertil ålder.
En gynundersökning var sannerligen befogad. Jag blödde nu så mycket att jag var tvungen att gå på toa minst en gång i timmen, dygnet runt! Jag förbrukade medicinavdelningens inkontinensblöjor (som jag hade till mensbindor) i snabb takt - så att det knappt blev några blöjor över till de stackars gamla tanterna! Jag blödde så mycket så att de var tvungna att tanka mig med två påsar blod varannan dag! Och ändå sjönk Hb som en sten hela tiden.
Blodet formligen forsade ur mig. Varje morgon när jag vaknade låg jag i en liten pöl av blod... Hur äckligt är det på en skala? Sköterskorna var tvungna att byta mina sängkläder MINST en gång om dagen, trots att de lade fler och fler plastskynken i sängen. Ibland lämnade jag till och med blodspår efter mig i korridoren! Medicinavdelningen är nämligen så uråldrig att den inte ens har en toalett till varje sal. Nej, alla patienter som behöver gå på toa måste skutta ut i korridoren varje gång, med droppställning och allt. Bekvämt så det förslår! *Mutter, mutter*
4. Sticktortyr (juni 2004)
De andra "propptanterna" slapp heparindropp. De fick Fragminsprutor och sedan Warantabletter och sedan fick de åka hem. Men jag tvingades ligga kopplad till detta Heparindropp dag efter dag efter dag... Varför fick jag inte börja med Waran? Jo, de tordes inte ge mig Waran eftersom jag hade så stora blödningar från underlivet. Heparindropp gick dock bra, eftersom det styr man tämligen exakt med hjälp av den elektroniska pumpen.
Två stora problem fanns, som båda snabbt blev i princip outhärdliga.
Det ena problemet var att när man har Heparindropp så måste man ta blodprov var fjärde timme dygnet runt - och jag är extremt svårstucken! Om de över huvud taget kan hitta några ådror på mig så brukar de gå sönder eller rulla undan. Eller så kommer det typ två droppar men ingenting mer. Pust vilken plåga! De stack och stack och stack, tills hela jag var alldeles full med blåmärken och plåster - som om jag hade ramlat på en kaktus!
Snabbt kom de på att de måste begära stickhjälp från narkosen. På narkosen är de erkända stickexperter. Men DE hade också svårt att få blod ur mig! En gång kom det en äldre narkossköterska mitt i natten och stack mig lite här och där. Jag såg att hon var arg. Typ rosenrasande. Först trodde jag att hon var arg på MIG, för att jag var en så krånglig patient, men snart blev det tydligt att hon var förbannad på medicinavdelningens sätt att handha mitt fall.
En av medicinsjuksköterskorna tittade in och frågade narkossköterskan hur det gick med provtagningen. Narkossköterskan fräste, arg som ett bi: "Hur TROR du att det går! Vad i hela friden håller ni på med på det här stället! Hur mycket ska ni misshandla den här patienten egentligen? Det fattar ni väl att hon måste få en CVK!"
När medicinsjuksköterskan hade gått igen så frågade jag försiktigt vad en CVK var för något. Narkossköterskan förklarade att CVK är en förkortning för central venkakteter, som innebär att man sticker in en smal slang i ett större blodkärl. Slangen sys fast med några stygn ungefär vid nyckelbenet. På slangen sitter det en sedan ett par kranar som gör att man kan använda slangen till lite allt möjligt - blodprovstagning, antibiotika, vätskedropp, blodtransfusion mm.
Blodprovstagning utan hundratals plågsamma stickförsök? Plötsligt hade jag fått en ny och het önskedröm: CVK! Jag tjatade om denna CVK dagligen och stundligen, ända tills jag till slut blev nedskjutsad till operationsavdelningen för att få den lilla grunkan inmonterad. Ingreppet skedde under lokalbedövning. "Hur lång tid kommer det att ta?" frågade jag en av sjuksköterskorna. "Å, det går snabbt", sa hon, "en kvart ungefär."
Doktorn gav mig lokalbedövningssprutan och började sticka och böka vid mitt vänstra nyckelben. Han bökade och bökade. Jag såg på klockan på väggen. Tiden gick... Till slut sa läkaren, till min stora förskräckelse: "Det här går inte! Jag hittar inget blodkärl!" Sedan lade han till: "Finns NN fortfarande kvar i huset? Sök honom i så fall!"
Den eftersökte doktor NN dök upp. Det var nu mitt i natten och schemat var förskjutet. Egentligen hade de inte tid med mig. Den nya doktorn tog den förres plats, gav mig mer lokalbedövning och började böka och sticka och härja. Till slut suckade han och sa: "Det verkar inte fungera den vanliga vägen! Vi blir tvungna att börja om och gå via ljumsken! Men det gör vi INTE i dag. Nu är det dags att avsluta det här... Nej, men vänta... Kolla! Jag hittade ett kärl! Tjoho! Är jag bäst eller är jag bäst?" Alla i rummet jublade. Även jag. Äntligen hade jag fått min CVK!
Två stora problem fanns, som båda snabbt blev i princip outhärdliga.
Det ena problemet var att när man har Heparindropp så måste man ta blodprov var fjärde timme dygnet runt - och jag är extremt svårstucken! Om de över huvud taget kan hitta några ådror på mig så brukar de gå sönder eller rulla undan. Eller så kommer det typ två droppar men ingenting mer. Pust vilken plåga! De stack och stack och stack, tills hela jag var alldeles full med blåmärken och plåster - som om jag hade ramlat på en kaktus!
Snabbt kom de på att de måste begära stickhjälp från narkosen. På narkosen är de erkända stickexperter. Men DE hade också svårt att få blod ur mig! En gång kom det en äldre narkossköterska mitt i natten och stack mig lite här och där. Jag såg att hon var arg. Typ rosenrasande. Först trodde jag att hon var arg på MIG, för att jag var en så krånglig patient, men snart blev det tydligt att hon var förbannad på medicinavdelningens sätt att handha mitt fall.
En av medicinsjuksköterskorna tittade in och frågade narkossköterskan hur det gick med provtagningen. Narkossköterskan fräste, arg som ett bi: "Hur TROR du att det går! Vad i hela friden håller ni på med på det här stället! Hur mycket ska ni misshandla den här patienten egentligen? Det fattar ni väl att hon måste få en CVK!"
När medicinsjuksköterskan hade gått igen så frågade jag försiktigt vad en CVK var för något. Narkossköterskan förklarade att CVK är en förkortning för central venkakteter, som innebär att man sticker in en smal slang i ett större blodkärl. Slangen sys fast med några stygn ungefär vid nyckelbenet. På slangen sitter det en sedan ett par kranar som gör att man kan använda slangen till lite allt möjligt - blodprovstagning, antibiotika, vätskedropp, blodtransfusion mm.
Blodprovstagning utan hundratals plågsamma stickförsök? Plötsligt hade jag fått en ny och het önskedröm: CVK! Jag tjatade om denna CVK dagligen och stundligen, ända tills jag till slut blev nedskjutsad till operationsavdelningen för att få den lilla grunkan inmonterad. Ingreppet skedde under lokalbedövning. "Hur lång tid kommer det att ta?" frågade jag en av sjuksköterskorna. "Å, det går snabbt", sa hon, "en kvart ungefär."
Doktorn gav mig lokalbedövningssprutan och började sticka och böka vid mitt vänstra nyckelben. Han bökade och bökade. Jag såg på klockan på väggen. Tiden gick... Till slut sa läkaren, till min stora förskräckelse: "Det här går inte! Jag hittar inget blodkärl!" Sedan lade han till: "Finns NN fortfarande kvar i huset? Sök honom i så fall!"
Den eftersökte doktor NN dök upp. Det var nu mitt i natten och schemat var förskjutet. Egentligen hade de inte tid med mig. Den nya doktorn tog den förres plats, gav mig mer lokalbedövning och började böka och sticka och härja. Till slut suckade han och sa: "Det verkar inte fungera den vanliga vägen! Vi blir tvungna att börja om och gå via ljumsken! Men det gör vi INTE i dag. Nu är det dags att avsluta det här... Nej, men vänta... Kolla! Jag hittade ett kärl! Tjoho! Är jag bäst eller är jag bäst?" Alla i rummet jublade. Även jag. Äntligen hade jag fått min CVK!
3. På medicinavdelningen (juni 2004)
Efter ultraljudsundersökningen tog de blodprov på mig (inte det lättaste minst sagt - är svårstucken som fan!) och satte på mig ett blått plastarmband märkt med namn, personnummer och klinik/avdelning. Sedan kördes jag upp till en av medicinavdelningarna. Det hade hunnit bli tämligen sent på kvällen och jag började oroa mig för Octavia. Hon hade ju inte fått någon mat sedan frukosten i morse! Jag sa åt en av sköterskorna att jag behövde åka hem en sväng för att ge katten mat.
- Absolut inte! Du får inte gå omkring förrän du har fått Heparinbehandling! Då finns det risk för att proppen lossnar och åker i väg och sätter sig på ett farligare ställe än i benet. Finns det ingen som kan hjälpa dig med katten?
- Nej, inte just nu tyvärr! Min kompis L har precis åkt utomlands. Jag ska fråga M sedan om hon kan hjälpa mig, men M har ingen bil och kan inte göra någonting NU. Men katten behöver mat! Innan hon svälter ihjäl!
- Hon klarar väl sig till i morgon? I morgon på ronden så ska vi höra vad doktorn säger, om du kan få åka hem på en snabbvisit. Det ska nog gå bra.
Nåja. Det var väl bara att ge sig till tåls till nästa dag då! Jag låg på en tresal. De andra två kvinnorna var 80+ år gamla men verkade trevliga. När jag precis skulle till att somna dök det upp en karl i vit rock vid min säng. Han presenterade sig som jourläkare och sa att det var konstigt att jag hade fått en propp i benet men att de skulle undersöka saken vidare. Jag blev förvånad.
- Hur så konstigt? Det är väl inget konstigt att en tjockis får en blodpropp! Eller?
- Jo, i ditt fall är det konstigt. Du är alldeles för ung! Övervikten räcker inte som förklaring. Man brukar INTE få proppar före 50 års ålder. Och du är ju inte 40 ens! Så NÅGOT måste det vara...
Nästa morgon kom det in en sköterska och sa att nu skulle de koppla in ett Heparindropp på mig. Droppet skulle styras av en elektronisk pump som satt med sladd i väggen. Men pumpen skulle ha tillräcklig laddningsförmåga för att jag skulle kunna ta loss kontakten ur väggen när jag behövde gå på toaletten.
- Ska Heparindroppet kopplas in NU?
- Ja, så fort som möjligt. Det är farligt att gå omkring med en propp! Vi måste sätta i gång behandlingen.
- I så fall måste jag åka hem och ge katten mat först! Hon har inte fått någonting på ett helt dygn nu...
- Öh... Du kan tyvärr inte åka någonstans alls! Jag pratade med doktorn i morse och han sa att du absolut inte får lämna avdelningen.
- VA! Men Octavia har ju inte fått mat på ett helt dygn nu! Jag kan väl inte låta henne svälta ihjäl bara för att jag själv har blivit sjuk? Så ansvarslöst kan man ju inte bete sig! Har man djur så måste man ju för sjutton ta hand om dem NO MATTER WHAT.
- Tyvärr! Doktorn säger att du inte får lämna avdelningen!
- Tillämpar ni tvångsvård eller? Octavia MÅSTE få mat! Det är väl illa nog att hennes tvillingsyster nyss har dött! Ska Octavia OCKSÅ dö, bara för att ingen ids ge henne mat och vatten? Sanslöst! Det går jag inte med på! Ring efter en taxi åt mig! NU! Annars tar jag bussen! *Buhu, buhu, buhu!* (Bölade så att det stänkte om det, till mitt eget stora förtret. Tycker inte om att gråta när främlingar ser på.)
- Okej, okej! Lugna dig nu! Vänta här! Jag går och pratar med överläkaren, nu på direkten.
När skjuksköterskan hade gått ut ur rummet så klädde jag på mig. Tog även på mig skorna. Sedan satte jag mig ner i en fåtölj och väntade. Efter ett tag dök det upp en lång, mager, skallig karl i övre medelåldern. Han hade vit rock på sig och presenterade sig som överläkare. Han började med att förklara hur allvarligt de ser på en djup ventrombos i benet, hur viktigt det är att man snabbt får behandling och att man inte innan dess springer omkring, så att proppen lossnar och far i väg till lungorna eller hjärnan...
Jag stirrade stelt på doktorn - stirrade med fientliga, rödkantade, små grisögon. (Jag hade inte sett mig i spegeln, men det KÄNDES som att mina ögon såg ut just så.)
Läkaren fortsatte prata.
- Du har visst en katt där hemma som behöver få mat?
- Ja, jag vill ju inte att hon ska svälta ihjäl!
- JAG vill inte att du ska lämna avdelningen. Det är absolut olämpligt att du gör det. Men jag kan inte hindra dig heller. Du åker dock på egen risk. Och du måste skynda dig tillbaka. Vi behöver köra i gång med Heparin så fort som möjligt. Sjuksköterskan ringer efter en taxi åt dig...
- Va? FÅR jag åka? Hurra, hurra! Tack, tack! Jag sticker direkt! Är tillbaka inom en timme senast!
- Absolut inte! Du får inte gå omkring förrän du har fått Heparinbehandling! Då finns det risk för att proppen lossnar och åker i väg och sätter sig på ett farligare ställe än i benet. Finns det ingen som kan hjälpa dig med katten?
- Nej, inte just nu tyvärr! Min kompis L har precis åkt utomlands. Jag ska fråga M sedan om hon kan hjälpa mig, men M har ingen bil och kan inte göra någonting NU. Men katten behöver mat! Innan hon svälter ihjäl!
- Hon klarar väl sig till i morgon? I morgon på ronden så ska vi höra vad doktorn säger, om du kan få åka hem på en snabbvisit. Det ska nog gå bra.
Nåja. Det var väl bara att ge sig till tåls till nästa dag då! Jag låg på en tresal. De andra två kvinnorna var 80+ år gamla men verkade trevliga. När jag precis skulle till att somna dök det upp en karl i vit rock vid min säng. Han presenterade sig som jourläkare och sa att det var konstigt att jag hade fått en propp i benet men att de skulle undersöka saken vidare. Jag blev förvånad.
- Hur så konstigt? Det är väl inget konstigt att en tjockis får en blodpropp! Eller?
- Jo, i ditt fall är det konstigt. Du är alldeles för ung! Övervikten räcker inte som förklaring. Man brukar INTE få proppar före 50 års ålder. Och du är ju inte 40 ens! Så NÅGOT måste det vara...
Nästa morgon kom det in en sköterska och sa att nu skulle de koppla in ett Heparindropp på mig. Droppet skulle styras av en elektronisk pump som satt med sladd i väggen. Men pumpen skulle ha tillräcklig laddningsförmåga för att jag skulle kunna ta loss kontakten ur väggen när jag behövde gå på toaletten.
- Ska Heparindroppet kopplas in NU?
- Ja, så fort som möjligt. Det är farligt att gå omkring med en propp! Vi måste sätta i gång behandlingen.
- I så fall måste jag åka hem och ge katten mat först! Hon har inte fått någonting på ett helt dygn nu...
- Öh... Du kan tyvärr inte åka någonstans alls! Jag pratade med doktorn i morse och han sa att du absolut inte får lämna avdelningen.
- VA! Men Octavia har ju inte fått mat på ett helt dygn nu! Jag kan väl inte låta henne svälta ihjäl bara för att jag själv har blivit sjuk? Så ansvarslöst kan man ju inte bete sig! Har man djur så måste man ju för sjutton ta hand om dem NO MATTER WHAT.
- Tyvärr! Doktorn säger att du inte får lämna avdelningen!
- Tillämpar ni tvångsvård eller? Octavia MÅSTE få mat! Det är väl illa nog att hennes tvillingsyster nyss har dött! Ska Octavia OCKSÅ dö, bara för att ingen ids ge henne mat och vatten? Sanslöst! Det går jag inte med på! Ring efter en taxi åt mig! NU! Annars tar jag bussen! *Buhu, buhu, buhu!* (Bölade så att det stänkte om det, till mitt eget stora förtret. Tycker inte om att gråta när främlingar ser på.)
- Okej, okej! Lugna dig nu! Vänta här! Jag går och pratar med överläkaren, nu på direkten.
När skjuksköterskan hade gått ut ur rummet så klädde jag på mig. Tog även på mig skorna. Sedan satte jag mig ner i en fåtölj och väntade. Efter ett tag dök det upp en lång, mager, skallig karl i övre medelåldern. Han hade vit rock på sig och presenterade sig som överläkare. Han började med att förklara hur allvarligt de ser på en djup ventrombos i benet, hur viktigt det är att man snabbt får behandling och att man inte innan dess springer omkring, så att proppen lossnar och far i väg till lungorna eller hjärnan...
Jag stirrade stelt på doktorn - stirrade med fientliga, rödkantade, små grisögon. (Jag hade inte sett mig i spegeln, men det KÄNDES som att mina ögon såg ut just så.)
Läkaren fortsatte prata.
- Du har visst en katt där hemma som behöver få mat?
- Ja, jag vill ju inte att hon ska svälta ihjäl!
- JAG vill inte att du ska lämna avdelningen. Det är absolut olämpligt att du gör det. Men jag kan inte hindra dig heller. Du åker dock på egen risk. Och du måste skynda dig tillbaka. Vi behöver köra i gång med Heparin så fort som möjligt. Sjuksköterskan ringer efter en taxi åt dig...
- Va? FÅR jag åka? Hurra, hurra! Tack, tack! Jag sticker direkt! Är tillbaka inom en timme senast!
2. Propp i benet! (maj 2004)
I början av maj 2004 fick jag plötsligt ont i ena benet. Jag kände det direkt en morgon när jag vaknade. Jag tittade efter och såg en liten röd fläck på vänster lår, nära knäet. Fläcken var varm och ömmade när jag tryckte på den. "Flebit", tänkte jag direkt. Jag hade haft likadant en gång förut för flera år sedan och då hade morsan sagt att det var flebit, dvs en ytlig liten inflammation i en av venerna. Morsan var ingen läkare eller sjuksköterska visserligen, men hon har haft problem med både åderbråck och blodproppar i benen. Sist jag hade haft flebit så hade det gått över ganska fort. Därför hetsade jag inte upp mig utan gick till jobbet som vanligt.
"Snart går det över!" tänkte jag. Och: "Någon gång MÅSTE det ju gå över!" Men det gjorde inte mindre ont i benet, utan tvärtom bara mer och mer ont. På fredagen haltade jag fram som en skadeskjuten kråka i korridorerna på jobbet. "Har du ont i knäet?" undrade en av sjuksköterskorna. (Jag jobbar på ett sjukhus, dock inte som vårdgivare utan som sekreterare.) Jag förstod varför hon gissade på knäet. Alla som känner mig någorlunda vet att jag har problem med en ledbandsskada i vänster knä. "Nej, inte i knäet", sa jag, "utan strax ovanför. Det är en röd fläck som är varm och gör ont. Är väl en iflammation i en ven eller något..."
Sjuksköterskan drog efter andan och spände ögonen i mig. "Förstår du inte att du kan ha en PROPP?" sa hon. "Djup ventrombos kan vara FARLIGT! Dvs ifall proppen kommer loss och far i väg och sätter sig på fel ställe. Gå till akuten! NU!" Nåja. Varför inte? Jag haltade iväg till akuten. En läkare där gjorde en ultraljudsundersökning av mitt vänstra ben. Men ingen djup ventrombos hittades, utan diagnosen blev tromboflebit. Dvs jag hade ingen djupt liggande propp utan bara en liten en som satt ytligt och orsakade in lätt inflammation i en ven. Jag fick recept på en speciell sorts salva som jag skulle smörja in den röda fläcken med varje dag. Sedan fick jag åka hem.
Nå, salvan fungerade verkade det som. Efter någon vecka hade den röda fläcken bleknat bort och smärtan i benet hade minskat väsentligt. Hurra, jag var nästan frisk! I några dagar typ... Sedan dök det plötsligt upp en ny röd fläck som gjorde ont. Den satt inte på exakt samma ställe som den förra, men inte långt ifrån. Vänster ben var det. Jaja. Vad ska man göra? Fram med salvan igen!
De röda fläckarna kom och gick. De dök upp plötsligt, som röda rosor på benet, och försvann igen efter några dagar. Men det onda i benet var konstant. Eller rättare sagt så blev det bara värre och värre. I slutet av maj var jag tvungen att ta fram kryckorna ur garderoben. (Pga ledbandsskadan i knäet behöver jag kryckor ibland, har därför egna.) Jag ringde till distriktsläkaren och sa att jag ville ha förlängd sjukskrivning och nya, starkare värktabletter. Doktorn sa: "Kom hit!"
Jag hoppade iväg med kryckorna - mot vårdcentralen! Väl inne hos doktorn fick jag ta av mig långbyxorna och skorna. Den kvinnliga läkaren tittade och klämde och kände på mitt vänstra ben.
- Du är väldigt svullen... Hm... Jag skriver en akutremiss för ultraljud nu med det samma.
- Men jag gjorde ju ultraljud för bara några veckor sedan! Och DÅ hade jag ingen djup ventrombos! Bara de här ytliga småpropparna...
- Man kan faktiskt ha BÅDE ytliga och djupa proppar SAMTIDIGT. Och hur det såg ut för några veckor sedan... Jag är mer intresserad av hur det ser ut NU. Så jag skriver ultraljudsremissen genast. Sedan ordnar vi en sjuktransport åt dig.
Någon timme senare låg jag på en brits i ett undersökningsrum på sjukhuset. Två kvinnliga läkare gjorde ultraljud på mitt vänstra ben. De pratade med varandra. De sa en massa som jag inte uppfattade, men ordet "ljumsken" återkom ständigt i deras konversation. Vad betydde det? Hade jag en propp i ljumsken? Eller vad var det frågan om?
- Ähum! Hur är det? Kan jag få åka hem snart?
- Nej, absolut inte! Du har en djup ventrombos i vänster ljumske. Du blir inlagd.
- Va? Inlagd? När då? Var?
- NU. På medicinavdelningen. Och du får inte GÅ dit! Du blir skjutsad i rullstol.
"Snart går det över!" tänkte jag. Och: "Någon gång MÅSTE det ju gå över!" Men det gjorde inte mindre ont i benet, utan tvärtom bara mer och mer ont. På fredagen haltade jag fram som en skadeskjuten kråka i korridorerna på jobbet. "Har du ont i knäet?" undrade en av sjuksköterskorna. (Jag jobbar på ett sjukhus, dock inte som vårdgivare utan som sekreterare.) Jag förstod varför hon gissade på knäet. Alla som känner mig någorlunda vet att jag har problem med en ledbandsskada i vänster knä. "Nej, inte i knäet", sa jag, "utan strax ovanför. Det är en röd fläck som är varm och gör ont. Är väl en iflammation i en ven eller något..."
Sjuksköterskan drog efter andan och spände ögonen i mig. "Förstår du inte att du kan ha en PROPP?" sa hon. "Djup ventrombos kan vara FARLIGT! Dvs ifall proppen kommer loss och far i väg och sätter sig på fel ställe. Gå till akuten! NU!" Nåja. Varför inte? Jag haltade iväg till akuten. En läkare där gjorde en ultraljudsundersökning av mitt vänstra ben. Men ingen djup ventrombos hittades, utan diagnosen blev tromboflebit. Dvs jag hade ingen djupt liggande propp utan bara en liten en som satt ytligt och orsakade in lätt inflammation i en ven. Jag fick recept på en speciell sorts salva som jag skulle smörja in den röda fläcken med varje dag. Sedan fick jag åka hem.
Nå, salvan fungerade verkade det som. Efter någon vecka hade den röda fläcken bleknat bort och smärtan i benet hade minskat väsentligt. Hurra, jag var nästan frisk! I några dagar typ... Sedan dök det plötsligt upp en ny röd fläck som gjorde ont. Den satt inte på exakt samma ställe som den förra, men inte långt ifrån. Vänster ben var det. Jaja. Vad ska man göra? Fram med salvan igen!
De röda fläckarna kom och gick. De dök upp plötsligt, som röda rosor på benet, och försvann igen efter några dagar. Men det onda i benet var konstant. Eller rättare sagt så blev det bara värre och värre. I slutet av maj var jag tvungen att ta fram kryckorna ur garderoben. (Pga ledbandsskadan i knäet behöver jag kryckor ibland, har därför egna.) Jag ringde till distriktsläkaren och sa att jag ville ha förlängd sjukskrivning och nya, starkare värktabletter. Doktorn sa: "Kom hit!"
Jag hoppade iväg med kryckorna - mot vårdcentralen! Väl inne hos doktorn fick jag ta av mig långbyxorna och skorna. Den kvinnliga läkaren tittade och klämde och kände på mitt vänstra ben.
- Du är väldigt svullen... Hm... Jag skriver en akutremiss för ultraljud nu med det samma.
- Men jag gjorde ju ultraljud för bara några veckor sedan! Och DÅ hade jag ingen djup ventrombos! Bara de här ytliga småpropparna...
- Man kan faktiskt ha BÅDE ytliga och djupa proppar SAMTIDIGT. Och hur det såg ut för några veckor sedan... Jag är mer intresserad av hur det ser ut NU. Så jag skriver ultraljudsremissen genast. Sedan ordnar vi en sjuktransport åt dig.
Någon timme senare låg jag på en brits i ett undersökningsrum på sjukhuset. Två kvinnliga läkare gjorde ultraljud på mitt vänstra ben. De pratade med varandra. De sa en massa som jag inte uppfattade, men ordet "ljumsken" återkom ständigt i deras konversation. Vad betydde det? Hade jag en propp i ljumsken? Eller vad var det frågan om?
- Ähum! Hur är det? Kan jag få åka hem snart?
- Nej, absolut inte! Du har en djup ventrombos i vänster ljumske. Du blir inlagd.
- Va? Inlagd? När då? Var?
- NU. På medicinavdelningen. Och du får inte GÅ dit! Du blir skjutsad i rullstol.
1. Kattbegravning (maj 2004)
Fredag Valborgsmässoafton 2004 blev jag tvungen att ta ledigt från jobbet och åka akut till veterinären med Antonia, en av mina kattflickor. Jag hade två kattflickor, enäggstvillingar tror jag - Antonia & Octavia, födda 1996.
Tyvärr var Antonia inte bara sjuk utan dödssjuk. Ingen räddning fanns. Veterinären rekommenderade omedelbar avlivning! :-( Sagt och gjort. Antonia fick en spruta sömnmedel i magen (i levern). Sedan släckte veterinären lyset i taket och gick ut och stängde dörren efter sig. Jag satt kvar i undersökningsrummet med min älskade lilla "favoritbebis" i famnen. Veterinären hade gett mig en rejäl bit hushållspapper också, men den räckte inte långt! Efter fem minuter var hela jag alldeles plaskblöt och kladdig av tårar och snor...
När jag kom hem ställde jag ner kattburen, med Antonia inuti, på hallgolvet. Jag lät burdörren stå öppen. Tanken var förstås att hennes syster skulle få hälsa på henne en sista gång. Det gjorde hon också. Octavia gick in i kattburen och sniffade nyfiket på den döda Antonia.
Dagen efter, på morgonen den 1:a maj, var det dags för begravning. Antonia var alldeles likstel nu, så det var lätt att svepa henne. Jag lindade in henne i min favoritpyjamaströja och en blommig sjal som jag fått av morsan. Antonia fick en sista puss på sina sammetsmjuka öron innan jag lät även hennes ansikte täckas av svepningen. Det syntes tydligt att hon var död, men hon såg ändå inte otäck ut. Tvärtom. Hon var min älskade kattflicka, min lilla "favoritbebis" - och så såg hon också ut! Även i döden.
Jag lade Antonia i en plastkasse tillsammans med en liten trädgårdsspade, några värmeljus och en trästatyett som föreställer en sittande svart katt. Sedan gav jag mig i väg till begravningen. Det var tidigt på morgonen och solen steg precis ovanför trädtopparna när jag ordnade med graven. Jag grävde graven så att Antonia kom att ligga med huvudet i riktning mot den uppgående solen. Det sista jag gjorde var att lägga några stenar över jordhögen och arrangera en liten ceremoni.
Jag satte träkatten på den största av stenarna och tände några värmeljus runt omkring. Antonia, min älskade kattflicka - nu fanns hon inte hos mig längre! Nu var hon hemma hos den egyptiska kattgudinnan Bast, i katternas eget dödsrike. Jag satt gråtande på marken och fantiserade om katternas dödsrike och tillvaron hos kattgudinnan Bast, allt medan värmeljusen brann. Sedan samlade jag ihop mina pinaler och gick hem.
Tjälen hade inte gått ur jorden riktigt. Dessutom fanns det många stenar och sega rötter och skit i marken. Därför hade jag inte klarat av att gräva särdeles djupt med min lilla trädgårdsspade. Tänk om någon räv eller lösspringande hund kände lukten av Antonia, sprang dit och grävde upp henne! Jag bestämde mig för att på måndag skulle jag besöka graven och se om den var skändad eller om den hade fått vara i fred.
Men på måndag morgon så kände jag direkt att det var något på tok med mitt vänstra ben...
Tyvärr var Antonia inte bara sjuk utan dödssjuk. Ingen räddning fanns. Veterinären rekommenderade omedelbar avlivning! :-( Sagt och gjort. Antonia fick en spruta sömnmedel i magen (i levern). Sedan släckte veterinären lyset i taket och gick ut och stängde dörren efter sig. Jag satt kvar i undersökningsrummet med min älskade lilla "favoritbebis" i famnen. Veterinären hade gett mig en rejäl bit hushållspapper också, men den räckte inte långt! Efter fem minuter var hela jag alldeles plaskblöt och kladdig av tårar och snor...
När jag kom hem ställde jag ner kattburen, med Antonia inuti, på hallgolvet. Jag lät burdörren stå öppen. Tanken var förstås att hennes syster skulle få hälsa på henne en sista gång. Det gjorde hon också. Octavia gick in i kattburen och sniffade nyfiket på den döda Antonia.
Dagen efter, på morgonen den 1:a maj, var det dags för begravning. Antonia var alldeles likstel nu, så det var lätt att svepa henne. Jag lindade in henne i min favoritpyjamaströja och en blommig sjal som jag fått av morsan. Antonia fick en sista puss på sina sammetsmjuka öron innan jag lät även hennes ansikte täckas av svepningen. Det syntes tydligt att hon var död, men hon såg ändå inte otäck ut. Tvärtom. Hon var min älskade kattflicka, min lilla "favoritbebis" - och så såg hon också ut! Även i döden.
Jag lade Antonia i en plastkasse tillsammans med en liten trädgårdsspade, några värmeljus och en trästatyett som föreställer en sittande svart katt. Sedan gav jag mig i väg till begravningen. Det var tidigt på morgonen och solen steg precis ovanför trädtopparna när jag ordnade med graven. Jag grävde graven så att Antonia kom att ligga med huvudet i riktning mot den uppgående solen. Det sista jag gjorde var att lägga några stenar över jordhögen och arrangera en liten ceremoni.
Jag satte träkatten på den största av stenarna och tände några värmeljus runt omkring. Antonia, min älskade kattflicka - nu fanns hon inte hos mig längre! Nu var hon hemma hos den egyptiska kattgudinnan Bast, i katternas eget dödsrike. Jag satt gråtande på marken och fantiserade om katternas dödsrike och tillvaron hos kattgudinnan Bast, allt medan värmeljusen brann. Sedan samlade jag ihop mina pinaler och gick hem.
Tjälen hade inte gått ur jorden riktigt. Dessutom fanns det många stenar och sega rötter och skit i marken. Därför hade jag inte klarat av att gräva särdeles djupt med min lilla trädgårdsspade. Tänk om någon räv eller lösspringande hund kände lukten av Antonia, sprang dit och grävde upp henne! Jag bestämde mig för att på måndag skulle jag besöka graven och se om den var skändad eller om den hade fått vara i fred.
Men på måndag morgon så kände jag direkt att det var något på tok med mitt vänstra ben...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
