14. Deppigt (hösten 2004, 2005)

Under cancertiden och cancerbehandlingen hade jag onekligen varit med om en del ganska jobbiga problem - med blodbad, sticktortyr, bukväggsbråck, galopperande sårinfektion osv, osv. Men jag hade aldrig varit nedstämd eller deprimerad. För det fanns liksom ingen tid över till det. Det enda som gällde var det ena symptomet efter det andra, den ena behandlingen efter den andra.

Men i slutet av strålbehandlingen så började jag känna mig låg på ett helt nytt vis. Liksom dyster och tungsint. Jag försökte förklara det för onkinnan med hjälp av en liknelse om en lång korridor med en massa stängda dörrar med jämna mellanrum. Att få cancer och påbörja behandling, det är som att långsamt ta sig fram i en sådan korridor.

Man öppnar den ena dörren efter den andra och går sakta vidare. Det är tungt med de där stora, tröga järndörrarna så man ser verkligen fram emot den dagen då man har kommit till den sista dörren och all behandling är avklarad. "Det ska bli skönt", tänker man, "för då slipper jag alla de där stängda dörrarna som måste öppnas hela tiden."

Men så kommer man till den sista dörren. Bakom den finns det ingen ytterligare dörr - utan bara en vägg. Och plötsligt inser man vad det faktiskt betyder att det inte finns någon mer dörr att öppna. Det betyder inte alls friheten! Tvärtom, det betyder att man står i en återvändsgränd och inte kan komma vidare! Ingen dörr = ingenstans att ta vägen, ingenstans att gå.

Jag kände mig inte deppig i betydelsen "hjälp jag vill ta livet av mig". Känslan var mer som att hänga i luften, att befinna sig i ett vakuum, att vara delvis avskuren från omvärlden. Mina arbetskamrater engagerade sig precis som vanligt i de vanliga intrigerna på arbetsplatsen. Och de intrigerna engagerade också mig, delvis, men inte helt och fullt. Inte på samma sätt som förr. Hälften av mig kände tvärtom ett stort avstånd till allt detta, som om jag bodde på en annan planet eller något.

Jag var mig själv, men ändå inte riktigt. Ungefär som i skräckfilmer och TV-spel, där det ibland finns "mörkervärldar" - dimensioner som är parallella med vår egen och liknar den ytligt sett, men där det också finns en massa otäcka övernaturliga inslag typ zombies och mordiska monster. Någonting liknande hade hänt med mig kändes det som. Folk tittade på mig, konstaterade att jag såg ut ungefär som innan och tog för givet att jag var den gamla vanliga Tintomara. Men i själva verket hade jag förvandlats till min egen parallella skuggsyster.

Jag var övertygad om att jag var fri från cancern, men jag förstod ändå inte hur jag skulle hitta tillbaka till livet sådant det var förut, sådant det var innan jag blev sjuk. Jag irrade omkring i en underjordisk labyrint kändes det som. Jordytan finns, solskenet finns - men hur hittar man dit? Var är dörren?

Dessutom hade det inträffat en sak som kom mig att misstänka att den där dörren, även om jag skulle lyckas hitta den, antagligen skulle vara låst för evigt och omöjlig för mig att forcera. Det som hade hänt var att jag hade tappat sexlusten.

Och så hade jag fått diabetes typ 2 mitt upp i alltihop! Fast i början blev diabetesen ett lyft faktiskt, hur konstigt det än kan verka.