12. Strålbehandling (september 2004)

Jag skulle få strålbehandling mot bäckenområdet för att minska risken för återfall. Det var standard för livmodercancer i stadium 1b och 1c. De med stadium 1a, där tumören enbart fanns i livmoderslemhinnan och inte hade hunnit växa in i livmoderväggen, de fick däremot klara sig med enbart operation. Men jag skulle strålas. Det som gällde var standarddosen 2 Gray om dagen måndag till fredag i fem veckor, dvs 50 Gray totalt.

Jag fick lära mig att principen med strålning var ungefär den samma som den med cytostatika, med det undantaget att strålning är mer lokalt verkande medan cellgifter verkar i hela kroppen. Principen är att strålning och cellgifter skadar cellerna, både cancerceller och friska celler, men sedan har de friska cellerna förmågan att återhämta sig igen. Medan cancerceller inte alls är lika bra på det utan dör i stället. Det är i alla fall tanken.

Exakt vilka biverkningar man får av strålning beror först och främst på vilket område av kroppen som strålas. Om man t.ex strålas mot huvudet så tappar man håret på den fläcken och man kanske får svamp i munnen också, om munhålans slemhinnor kommer i vägen för strålningen. För det är just slemhinneceller och hårceller och andra såna snabbväxande celler som tar mest skada av strålning och cellgifter.

För mig som skulle stråla bäckenområdet så var det maghuden, tjocktarmen och urinblåsan som var de utsatta delarna. Jag utlovades apelsinhud, diarré och urineringssmärta som vid urinvägsinfektion. Yep, så blev det.

Att jag hade ett ännu oläkt sår på magen, just i det område som skulle strålas, var förstås inte bra. Strålningen skulle attackera nybildningen av celler och därmed sabba läkningsprocessen. Jag frågade om strålningen inte kunde vänta tills såret var läkt, men det kunde den inte. Budskapet var: "Antingen så strålar vi nu - eller så är det ingen idé att vi gör det över huvud taget!"

Kisseriproblemen kom efter drygt en vecka. Det sved när jag kissade och jag kände mig ofta kissnödig fast jag egentligen inte var det. Odling togs för urinvägsinfektion, men ingen infektion förelåg. Det var bara urinröret som irriterades av strålningen.

Diarréerna startade ännu tidigare, nämligen redan på dag tre, och sedan höll de i sig konstant i fem veckor. Magen lät precis som en gammal tvättmaskin, typ "Rummel, rummel - wooosch! Rummel, rummel - wooosch!" Där "wooosch" står för sköljningen där allt skitvatten spolas ut. Jag blev bajsnödig väldigt ofta, och när det hände så hade jag ungefär tre sekunder på mig att hinna in på toa och dra ner byxorna. Och så gällde det förstås att komma ihåg att slänga upp toalettlocket också, haha! Ibland blev det obehagliga missar...

Jag fick recept på Immodium men tordes inte ta tabletterna pga rädsla för förstoppning. Troligen en helt obefogad rädsla förstår jag nu. Antagligen hade jag kunnat käka de där pillren som cornflakes utan att de hade gjort mig det minsta förstoppad! Men i alla fall, det var så jag tänkte då. (Har en del tråkiga barndomsminnen på temat förstoppning och hemorrojder.)

Själva strålningen gick jättebra. Allt var ju över på några minuter bara och kändes inte ett dugg. Det enda som var lite krångligt var min stora feta hängmage. För det är nämligen så att om huden ligger i veck när den strålas så är det extra stor risk för sår och skador sa röntgenpersonalen. Men de löste problemet på ett ganska fiffigt sätt - de tejpade helt enkelt upp magen på mig. När jag låg på rygg på strålningsbordet så drog de upp min hängmage och tog långa tejpremsor och fäste dem vid magfläsket. Sedan drog de tejpremsorna i kors över bröstet på mig och fäste de fria ändarna i strålningsbordet ovanför mina axlar! Varje dag blev jag "korsfäst" på detta sätt. Men det hjälpte nog, för jag slapp såriga brännskador.

Vissa partier av huden, de delar som fick mest strålning, blev lite grövre och tjockare. "Apelsinhud" eller "elefanthud". Och de gamla hudbristningarna på magen liksom vakade till liv igen och "gick i barndom". När bristningar kommer så är de ju först röda, för att sedan vitna med åren. Nu, i strålkanonernas sken, blev bristningarna åter röda. Och de svullnade upp också. Som feta röda daggmaskar på min mage. Men det var inget som gjorde ont.

Jag var lite orolig för att tarmfunktionen kanske aldrig skulle bli sig lik igen. Hade hört en del skräckhistorier från folk med permanent strålskadade tarmar. Men det var en obefogad rädsla i just mitt fall som tur var. Redan en vecka efter avslutad strålbehandling hade avföringen normaliserats. Skönt!

Jag hade också varit lite orolig för att könshåret inte skulle komma tillbaka. För så var det. Strålningen fick könshåret att ramla av. Pga att min mage var så stor så kunde jag visserligen inte se mitt eget venusberg, men jag kunde ju känna det. Och en dag upptäckte jag plötsligt att musen hade blivit alldeles skallig. Jag ringde genast till onkinnan och frågade om håret skulle växa ut igen. Svaret jag fick var att det beror på. Om hårsäckarna träffas av tillräckligt mycket strålning så återhämtar de sig aldrig utan hårlösheten blir permanent. Men annars så växer håret ut igen. Och det gjorde det på mig. Skönt det också! (Har aldrig varit någon anhängare av den prepubertala looken!)