9. Sårinfektion (juli, aug 2004)

Ett par dagar efter operationen lade jag märke till att såret inte såg riktigt friskt ut när sköterskorna bytte förband. Såret var liksom rött i kanterna på ett ställe. Och så rann det ut en gul vätska mellan sårkanterna. Det gula var naturligtvis VAR. Och problemet var förstås att jag hade drabbats av en postoperativ sårinfektion.

Men dum som jag var så tänkte jag så här: "Eftersom skjuksköterskorna inte reagerar på att såret är rött och på att det läcker ut var, så är det väl så här det ska vara. OM det hade varit något fel, då skulle de väl ha reagerat? Varskott en läkare och gett mig antibiotika. Eller något sånt. Men de reagerar ju inte alls på såret - bara plåstrar om mig och byter förband som om ingenting alls är på tok. Så då är väl allt okej!"

Så fort jag hämtat mig hjälpligt efter operationen och kunde gå upprätt (någorlunda upprätt), då skickades jag från kvinnokliniken tillbaka till medicinavdelningen. Jag tänkte: "Få se nu hur medicinavdelningens sköterskor reagerar på mitt sår...." Det rann nämligen bara mer och mer gult från såret. Och det röda området hade vuxit i omfång.

Men medicinavdelningens sjuksköterskor brydde sig inte heller om allt var som kom från såret. De bara plåstrade om mig med tjockare och tjockare förband. "Jaha", tänkte aningslösa jag, "då är det väl så här ett operationssår ska se ut då - eftersom de inte gör någonting åt det. Det är tydligen helt i sin ordning med lite infektioner! Antar att det går över av sig själv så småningom..."

Heparindroppet slapp jag i alla fall. Nu var det Fragminsprutor och Warantabletter som gällde, för mig precis som för alla andra "propptanter".

CVK:n hade nu suttit så pass länge att den hade beckat ihop och inte gick att ta prover ur längre. Men den skulle ändå ha tagits bort, för jag var på väg att skrivas ut och man får inte ha en CVK när man lämnar sjukhuset. CVK är bara för inneliggande.

När man käkar blodförtunnande medel, som t.ex Waran, då måste ta regelbundna blodprover - för att kontrollera att blodet håller sig LAGOM tunt. Om det är för tjockt så riskerar man proppar. Och om det är för tunt så riskerar man att hux flux få en hjärnblödning. Eller att förblöda om man råkar skada sig.

På vårdcentralerna så tas dessa Waranprover, sk PK-prov, alltid venöst, dvs de sticker en i armen eller handen eller något. Men som tur är, tur för mig och alla andra svårstuckna individer, så går det även att ta PK-prov kapillärt, dvs med stick i fingret. På vårdcentralerna kan de inte göra det, men det kan de på sjukhusets stora labb.

Så jag blev förstås stamkund på Kemlab. En eller ett par gånger i veckan var jag där för provtagning. Sedan blev jag uppringd av någon Waranmottagningens sköterskor som sa hur jag skulle dosera tabletterna.

Jag fick dock allt svårare och svårare att ta mig in till Kemlab. Det berodde på att jag fick mer och mer ont i magen. Dessutom kände jag mig allt sjukare för varje dag som gick. Det blev värre och värre. Jag hade feber och till slut gick jag dubbelvikt av smärta och var tvungen att stödja mig mot väggarna för att inte ramla omkull! Då kapitulerade jag och tog en taxi till akuten.

Där höll doktorn på att få spader när han fick syn på mitt uppluckrade, köttiga operationssår som formligen spydde ur sig var. Hans upprördhet blev inte mindre när jag försökte förklara att jag hade trott att allting var okej eftersom varken kvinnokliniken eller medicinkliniken hade brytt sig om att såret varade.
- Det är INTE okej med ett sår som varar! Är de inte riktigt kloka i huvudet eller vad är det frågan om! Du ska till gynmottagningen så fort som möjligt! Den här skiten är det deras ansvar att reda ut! Men jag skriver ut antibiotika nu, som du ska ta med början OMEDELBART.
- Men jag var ju medicincinklinikens patient? Det var där jag låg inne EGENTLIGEN liksom. Blev bara tillfälligt överflyttad till kvinnokliniken för själva operationen.
- Eftersom det är en gynkirurg som har opererat dig... Förresten, vem ÄR det som har opererat dig? Hur som helst så är det kvinnoklinikens ansvar att föja upp sina egna ingrepp! Så här ska det INTE gå till!

Ett par dagar senare var jag på gynmottagningen och träffade en av läkarna där. Jag låg på rygg på en brits och doktorn lösgjorde de stora sjoken av variga förband och dynor som jag hade tejpat över hela magen. Sedan höll han upp de begagnade förbanden mot sitt eget ansikte och andades in med djupa andetag. Typ som tjuren Ferdinand luktar på blommor. Med hela den slemmiga, gulaktiga sörjan bara några millimeter från näsan! "Ahhh...", sa han, "luktar som ganska snälla bakterier det här! De riktiga elakingarna stinker mycket värre!"

Sedan sa han: "Nu ska vi se ur djupt infektionen har gått..." Och så tog han ett långt metallinstrumet och körde in det rakt in i buken på mig! Jag trodde inte mina ögon när metallpinnen försvann djupt in i magen, utan att det gjorde det minsta ont. Läskigt!

Därefter började en lång, lång följetång med hembesök av vårdcentralens disktriktssköterskor för såromläggning. Länge var de tvungna att komma varje dag och spola och tvätta och härja. De sprutade in koksaltlösning i ett av hålen i magen - och då bubblade det upp i ett annat hål! De sa att jag hade så kallade fistelgångar. Men efter hand kunde besöken och omläggningarna glesas ut till ett par gånger i veckan.

Såret började faktiskt läka ihop till slut, fast det tog flera månader innan allt var HELT klart. Strålningen bromsade läkningsprocessen också, men stoppade den i alla fall inte.