4. Sticktortyr (juni 2004)

De andra "propptanterna" slapp heparindropp. De fick Fragminsprutor och sedan Warantabletter och sedan fick de åka hem. Men jag tvingades ligga kopplad till detta Heparindropp dag efter dag efter dag... Varför fick jag inte börja med Waran? Jo, de tordes inte ge mig Waran eftersom jag hade så stora blödningar från underlivet. Heparindropp gick dock bra, eftersom det styr man tämligen exakt med hjälp av den elektroniska pumpen.

Två stora problem fanns, som båda snabbt blev i princip outhärdliga.

Det ena problemet var att när man har Heparindropp så måste man ta blodprov var fjärde timme dygnet runt - och jag är extremt svårstucken! Om de över huvud taget kan hitta några ådror på mig så brukar de gå sönder eller rulla undan. Eller så kommer det typ två droppar men ingenting mer. Pust vilken plåga! De stack och stack och stack, tills hela jag var alldeles full med blåmärken och plåster - som om jag hade ramlat på en kaktus!

Snabbt kom de på att de måste begära stickhjälp från narkosen. På narkosen är de erkända stickexperter. Men DE hade också svårt att få blod ur mig! En gång kom det en äldre narkossköterska mitt i natten och stack mig lite här och där. Jag såg att hon var arg. Typ rosenrasande. Först trodde jag att hon var arg på MIG, för att jag var en så krånglig patient, men snart blev det tydligt att hon var förbannad på medicinavdelningens sätt att handha mitt fall.

En av medicinsjuksköterskorna tittade in och frågade narkossköterskan hur det gick med provtagningen. Narkossköterskan fräste, arg som ett bi: "Hur TROR du att det går! Vad i hela friden håller ni på med på det här stället! Hur mycket ska ni misshandla den här patienten egentligen? Det fattar ni väl att hon måste få en CVK!"

När medicinsjuksköterskan hade gått igen så frågade jag försiktigt vad en CVK var för något. Narkossköterskan förklarade att CVK är en förkortning för central venkakteter, som innebär att man sticker in en smal slang i ett större blodkärl. Slangen sys fast med några stygn ungefär vid nyckelbenet. På slangen sitter det en sedan ett par kranar som gör att man kan använda slangen till lite allt möjligt - blodprovstagning, antibiotika, vätskedropp, blodtransfusion mm.

Blodprovstagning utan hundratals plågsamma stickförsök? Plötsligt hade jag fått en ny och het önskedröm: CVK! Jag tjatade om denna CVK dagligen och stundligen, ända tills jag till slut blev nedskjutsad till operationsavdelningen för att få den lilla grunkan inmonterad. Ingreppet skedde under lokalbedövning. "Hur lång tid kommer det att ta?" frågade jag en av sjuksköterskorna. "Å, det går snabbt", sa hon, "en kvart ungefär."

Doktorn gav mig lokalbedövningssprutan och började sticka och böka vid mitt vänstra nyckelben. Han bökade och bökade. Jag såg på klockan på väggen. Tiden gick... Till slut sa läkaren, till min stora förskräckelse: "Det här går inte! Jag hittar inget blodkärl!" Sedan lade han till: "Finns NN fortfarande kvar i huset? Sök honom i så fall!"

Den eftersökte doktor NN dök upp. Det var nu mitt i natten och schemat var förskjutet. Egentligen hade de inte tid med mig. Den nya doktorn tog den förres plats, gav mig mer lokalbedövning och började böka och sticka och härja. Till slut suckade han och sa: "Det verkar inte fungera den vanliga vägen! Vi blir tvungna att börja om och gå via ljumsken! Men det gör vi INTE i dag. Nu är det dags att avsluta det här... Nej, men vänta... Kolla! Jag hittade ett kärl! Tjoho! Är jag bäst eller är jag bäst?" Alla i rummet jublade. Även jag. Äntligen hade jag fått min CVK!