7. Operation (juli 2004)

Jag flyttades över från medicinkliniken till kvinnokliniken när jag skulle opereras. Gyncancer opereras nämligen inte av "vanliga" kirurger utan av gynkirurger.

Det är en massa ståhej före ett krirugiskt ingrepp, speciellt om det ska ske under narkos. Man får träffa kirurgen, fylla i en flera sidor lång så kallad preop-bedömning (där man svarar på massor av medicinska frågor) och man får också träffa narkosläkaren som ställer en massa frågor till en.

Narkosläkaren berättade att det finns i huvudsak två olika metoder för postoperativ smärtlindring vid stora bukoperationer - morfinpump eller epiduralbedövning. Morfinpump är vad det låter som. Epiduralbedövning går ut på att narkospersonalen (medan patienten ännu är vaken) för in en smal slang i ryggraden. Genom den slangen får man sedan ett lokalbedövningsmedel som bedöver de rätta nerverna.

OM det är något som går riktigt på tok vid epiduralbedövning så kan man i värsta fall bli förlamad i benen och hamna i rullstol. Men det är YTTERST sällsynt. Fördelen med epiduralbedövning, jämfört med morfinpump, är att patienten inte behöver lika mycket narkosmedel och därför mår bättre och återhämtar sig snabbare efter operationen.

Fördelen med morfinpump är att man inte riskerar något förlamningstillstånd. Å andra sidan är morfin och morfinbaserade preparat ANDNINGSHÄMMANDE, särskilt i stora doser. Men morfinpumpar är förstås så konstruerade att patienten INTE ska kunna överdosera. Pumpen är programmerad för en viss, säker maxdos och den kan man omöjligen överskrida.

Jag tyckte det lät jätteläskigt att sticka in någonting i ryggraden. Och otäckt att riskera förlamning! Valde morfinpump.

När jag vaknade upp ur narkosen så låg jag på rygg i min vanliga sjukhussäng. Jag uppfattade att rummet var en stor, stor sal med högt i tak och jag hörde en massa snarkningar runt omkring mig. Förstod att jag låg på något slags uppvakningsavdelning. En "hjälpsam" sköterska kom fram och tryckte på morfinpumpen åt mig. Jag var hemskt trött efter nakosen och ville bara sova, inspirerad dessutom av alla snarkningar jag hörde. Men nu började det otäcka...

Det automatiska i min andning hade försvunnit! Jag hade inga som helst problem att andas så länge jag var vaken, men så fort jag slappnade av och höll på att somna - då glömde kroppen bort att andas! Detta ledde förstås till att jag vaknade med ett ryck och drog ett par djupa andetag för att få syre. Så var det hela tiden. Jag var tvungen att TÄNKA att jag skulle andas för att andningen skulle fungera. Men den sortens tankeverksamhet/koncentration är så klart oförenlig med riktig avslappning och sömn!

Direkt misstänkte jag morfinpumpen. Morfin var ju andningshämmande! Det var säkert det fenomenet jag hade råkat ut för! Jag påkallade personalens uppmärksamhet och klagade på att morfinet gjorde det svårt för mig att andas så fort jag inte koncentrerade mig på uppgiften. Det hela slutade med att jag fick tillbringa ett extra dygn på IVA som straff.

För det var så jag upplevde IVA - som en riktig straffkommendering! Jag var kopplad till hundratals slangar känns det som. Vätskedropp, smärtlindring och kisskateter naturligtvis. Jag hade också EKG-elektroder fästa på kroppen. Jag hade en klämma på ena fingret, för kontroll av syremättnaden. Jag fick syrgas från en obehaglig nosgrimma. Jag hade en automatisk blodtrycksmanchett på mig. Med jämna mellanrum blåste den upp sig själv och kramade livet ur min ena arm. Det gjorde verkligen skitont! Och alltihop var kopplat till en stor apparat som kontrollerade alla värden - och ställde till med ett fasligt hallå om något avvek det minsta från den smala vägen. Då börjar åbäket pipa och tjuta och blinka och blöska. Och genast kom då en massa vårdpersonal springande och började tjata om att jag hade tappat fingerklämman eller att jag absolut inte fick ta av mig nosgrimman. Dessutom var det aldrig riktigt mörkt eller helt tyst i rummet. Även mitt i natten fick man stå ut med tända lampor och prat och kackel.

Ingen rofylld miljö direkt! Har man inte stresshormonerna på topp redan innan så får man det garanterat av att ligga på IVA. När jag till slut fick lämna stället och blev hämtad upp till avdelningen så var det som att få semester! Äntligen kunde jag pusta ut och vila mig lite grand.