13. Håravfall (oktober 2004)

Under hösten 2004 märkte jag att jag höll på att tappa håret. Jag hade halvlångt hår, alltid uppsatt, och i vanliga fall fungerade det så här: När jag skulle tvätta håret så borstade och kammade jag det först, för att reda ut tovorna. Sedan tvättade jag det (schampo + balsam), torkade det med två handdukar, kammade och borstade igen och satte upp det. Och alltid var det på samma sätt. Håret var tovigt och dant vid första kamningen och då tappade jag också en hel del hår, men sedan var håret utrett och inte många ytterligare strån föll av.

Men nu var håret som förbytt! För det första hade mitt en gång så mjuka, släta och glansiga hår blivit matt, strävt och liksom kladdigt i konsistensen. Uräckligt! Som ett skatbo fullt med klister! Det var jättetovigt jämt, hur mycket jag än kammade - och det lossnade i stora mängder precis hela tiden. När jag stod framåtböjd i duschen och tvättade håret så kändes skillnaden tydligt. Förut hade jag haft en tjock kvast av hår i händerna. Nu var det världens ynkligaste lilla slana! Och när jag tittade mig i spegeln blev jag förskräckt. Jag hade börjat likna en zombie i en skräckfilm! Eller flickan i "The Ring", japanska versionen, när den kvinnliga huvudpersonen har hamnat i brunnen och hittar flickans kvarlevor nere i vattnet. Långt, svart, stripigt hår som sitter nödtorftigt fast på en vit dödskalle... Huga!

Jag berättade om hårproblemen för morsan när jag pratade med henne i telefon. Hon upplevde samma sak visade det sig då.
- Jag tappar också håret! Det har hållit på länge nu. Lossnar i drivor. Och jag som var tunnhårig redan från början... Vojne, vojne! Snart är jag väl flintskallig! Men det var likadant förra gången jag åt Waran också...
- VA! Står du OCKSÅ på Waran?
- Ja, naturligtvis! Visste du inte det? Och det värsta är att den här gången får jag kanske inte sluta med det heller. Jag måste nog äta de här hemska tabletterna resten av livet.
- Hummelihum... Vänta så ska jag kolla i FASS... Aha! Hör här, morsan: "Håravfall" står upptaget under biverkningar! Vad sägs om det? Det är alltså pga WARAN som vi tappar håret! Både du och jag på samma vis, eftersom vi är nära släkt.
- I så fall vägrar jag att fortsätta med Waran! Jag får väl riskera nya blodproppar då. Men jag vill INTE bli flintskallig och se ut sån resten av livet!
- Nej men vänta nu ska du få höra! Det står i mitt informationsmaterial, som jag har fått från Waranmottagningen, att det FINNS ett ersättningspreparat som man kan ta i stället, om man inte tål Waran. Så vi ska inte sluta med blodförtunnande, utan bara sluta med just Waran. Vi måste kräva att få prova den där andra medicinen i stället!
- Ja, genast!

Sagt och gjort. Jag ringde direkt till Waranmottagningen och sa att Waran fick mig att tappa håret och att jag därför ville byta preparat så fort som möjligt. Sköterskan protesterade först och kom med en massa invändningar.
- Varför Waran? Det är säkert strålningbehandlingen som har orsakat håravfallet!
- Nej, det är det inte! För jag strålades mot bäckenet, inte mot huvudet. KÖNSHÅRET tappade jag, eftersom det kom i vägen för strålkanonerna, men inget annat hår någonstans ifrån. Så går det inte till! Strålning påverkar bara den del av kroppen som strålas.
- Men det kan ändå bero på cancern! Eller rättare sagt cancerdiagnosen. För att få ett sånt besked är ju stressande och stress kan leda till håravfall. Det är välkänt.
- Alltså, hör här: Min morsa har inte cancer. Ändå tappar hon håret i drivor! Precis som jag. Och vet du vad hon och jag har gemensamt, förutom vissa arvsanlag? Jo, vi äter båda Waran!
- Men du har ju bara några månader kvar med Waran...
- Några månader? Med den här håravfallstakten ser jag ut som Lennart Hyland redan inom några veckor! Jag vill byta preparat NU.

Riktigt så snabbt gick det inte, men jag fick byta - från Waran till Marcoumar, som är ett licenspreparat som inte står med i FASS. Och så fort jag slutade med Waran så slutade jag tappa håret. Förändringen var i princip ögonblicklig, som att trycka på en strömbrytare. Morsan upplevde precis samma sak. Hon var dock tvungen att argumentera ännu mer än jag hade behövt göra, för hennes läkare visste inte ens om att det fanns något alternativ till Waran. Och när han letade i FASS efter Marcoumar så hittade han det förstås inte... Men morsan stod på sig ("Marcoumar finns visst för det äter min dotter och det vill jag också ha!") och till slut redde det upp sig.

Sedan tog det förstås en evinnerlig tid (kändes det som) innan håret hade blivit lika tjockt som det var förut, men det gick åt rätt håll i alla fall.

I december 2004, när jag stått på blodförtunnande i 6 månader, blev jag kallad till medicinmottagningen och fick träffa en av läkarna som jag kände igen från när jag låg inne på avdelningen pga proppen. Det bestämdes att eftersom blodproppen hade orsakats av tumören och eftersom jag nu var cancerfri så behövde jag inte ta blodförtunnande längre. Det gladde mig. För även om man inte har några biverkningar av den blodförtunnande medicinen, och jag var ju biverkningsfri med Marcoumar, så är det ändå inte riskfritt att stå på blodförtunnande. Om man t.ex ramlar och slår i huvudet så kan man få en hjärnblödning. Och hur skulle det bli om jag behövde akut kirurgi? T.ex om bukväggsbråcket skulle orsaka tramvred (vilket alltid är en risk med bukväggsbråck). Nej, det bästa är att INTE behöva Waran/Marcoumar. Men det är så klart bra att det finns när det behövs. Och ibland måste man tyvärr ha det som livslång behandling, som morsan.