6. Cancer! (juni 2004)

Jag skjutsades ner från medicinavdelningen till gynmottagningen, med Heparindropp och allt. Fick träffa den av gynläkarna som hade jour för tillfället. Undersökningen bestod av att han tittade och kände och till slut tog ett prov från livmoderslemhinnan. (Det nyps rätt rejält när de kniper till med tången!)

Jag frågade gynläkaren vad han trodde om min teori, att blödningarna berodde på att Provera hade slutat fungera. Han sa bara "hm". Jag frågade om de skulle göra en skrapning av livmodern. Då sa han "hm" igen.

När gynundersökningen var över, vilket den snabbt var, så blev jag hämtad tillbaka till medicinavdelningen igen. Flera andra olika undersökningar väntade. Hade jag kanske t.ex några proppar i lungorna? Lungröntgen! Nej, inga proppar i lungorna. Osv, osv.

Varje dag så frågade jag avdelningssköterskan om det kommit något svar på provet som gynläkaren tagit. Varje dag sa hon: "Nej, inte än!" Ända tills en dag när hon i stället sa: "Ja, nu har provsvaret kommit!"
- Hurra! Äntligen! Nå, vad visar svaret då? Och när blir det skrapning?
- Det kan jag inte säga. Men du ska ner till gynmottagningen om en timme och träffa gynläkaren. Han kommer att förklara allting för dig!

Nu började jag ana ugglor i mossen. Vaddå "det kan jag inte säga"? Och varför skulle jag ner till gynmottagningen IGEN, om det inte gällde en skrapning utan bara en "förklaring"?

Gynläkaren satt på andra sidan skrivbordet och tittade på mig.
- Som du vet har du PCO...
- Ja?
- Det finns två allvarliga följdsjukdomar som man alltid är rädd för vid PCO. Den ena är diabetes typ 2...
- Jag har inte diabetes! Inte så vitt jag vet i alla fall.
- Den andra följdsjukdomen är livmodercancer. Och, tyvärr, du har alltså livmodercancer.
- Va! Jag kände till det där med ökad risk för diabetes typ 2, men livmodercancer visste jag inget om! Hm... Jaha. Cancer... Vad händer nu då?
- Du kommer att opereras så fort som möjligt. Egentligen är livmodercancer en långsamt progredierande sjukdom som man kan ha ganska länge innan man blir allvarligt sjuk. Men du har ju så stora blödningar. De gör situationen ohållbar.
- Det vill jag livligt instämma i! Vad blir det för sorts operation? Hysterektomi?
- Just det. Hela livmodern kommer att tas bort. Även äggstockarna och äggledarna.
- Va? Äggstockarna också! Varför det?
- För att livmodercancer, i likhet med bröstcancer, är östrogenkänslig. Och för att förhindra återfall i äggstockarna. Och naturligtvis så får du aldrig ta någon form av östrogen sedan, varken piller eller plåster.
- Ja, men... Om äggstockarna tas bort och jag inte får ta östrogen... Då kommer jag väl i klimakteriet? Med buller och bång!
- Ja, så klart. Hur så?
- Jag är ju bara 35 år! Det verkar himla trist med värmevallningar, benskörhet, torra slemhinnor, inkontinens osv, osv.
- Se det så här: Alternativet är ännu tråkigare!

Efteråt, när jag var tillbaka på medicinavdelningen, så frågade sköterskan (med anletsdragen i moll) om jag ville byta till ett enkelrum. Det fattade jag inte alls vitsen med. Jag var inte deppig eller nedstämd. Tvärtom så var jag liksom uppjagad/upprymd, som om jag gick på högvarv. Det var väl stresshormonerna som susade fram i blodomloppet och gav sina order till alla system: "Gasa på! Nu ger vi järnet!" Jag ringde hundratals telefonsamtal kändes det som. (Och så såg det också ut på telefonräkningen efteråt, haha!)

Läkarna på medicinavdelningen sa att nu visste de orsaken till min blodpropp. Proppen berodde på tumören sa de. "Maligniteter orsakar ofta proppar. Ibland är blodpropp det första tecknet på cancer." Budskapet förvånade mig, för jag hade aldrig hört talas om sambandet mellan cancer och blodproppar. Men senare, när jag kom in mer i cancersvängen, så stod det snart tydligt att jag inte var den enda som hade drabbats på samma vis.

Det ingick dock verkligen inte i mina planer på den tiden, 2004, att jag skulle bli någon sorts stamkund på onkologen! Jag tänkte på morsan som haft cancer två gånger - en gång var det bröstcancer (egentligen förstadiet till bröstcancer) och en gång var det en snabbväxande cancertumör högt uppe i ena skinkan, nära ischiasnerven. Båda tumörsjukdomarna var helt obesläktade med varandra. Bröstcancern hade de fixat med operation (sk "tårtbit") och strålning. Den andra tumören tog de kål på med cellgifter. Morsan hann inte ens få hela kuren innan tumören (som var jättestor) hade gått upp i rök. Det var flera år sedan - och inga återfall hade hon fått. Hon var friskförklarad.

Cancer = ett jävelskap som man klarar av, inte utan besvär men med livet i behåll.