53. Sårpanik (maj 2007)

I mitten av maj fick jag sista cellgiftsbehandlingen före operationen. Sedan var det meningen att jag skulle få två extradoser efteråt, ”för säkerhets skull”. Egentligen hade jag velat opereras tidigare. Efter giftomgång nr 4 till exempel, för då skulle jag bara behövt få 6 doser sammanlagd. Så som det var planerat från början. Men onkinnan sa att hon helst ville att jag skulle få 6 doser före op.
– Ifall vi av någon anledning inte kan ge dig mer cytostatika efteråt. Då är det bra om du har fått en fullständig kur redan innan.

I samband med sista giftdosen skulle jag ta en Neulasta-spruta bestämde onkinnan. Det var en spruta som skulle stärka immunförsvaret genom öka de vita blodkropparna. En enda spruta. Till det facila priset av drygt 12.000 spänn! Som tur var ingick medicinen i högkostnadsskyddet.

En och en halv vecka före op tittade jag in på onkologavdelningen för att lämna blodprover eftersom jag haft lite feber. Träffade gynkirurgskan som var glad att jag gått ner så pass i vikt som jag hade. Från 125 kg till 109 kg. Det skulle underlätta op! Ja, kanske skulle jag till och med kunna få ett bråcknät inlagt tack vare det!

Men sedan upptäckte onkinnan och gynkirurgskan någonting fatalt. Jag hade ett blödande sår under magen...

Min mage var stor och utputande/nedhängande – dels på grund av överdriven bukfetma, dels på grund av bautabråcket. Och under hängmagen gick huden ofta sönder i ärret. Nu var det trasigt där. Blod läckte ut. Och tydligen även var...

Panik, panik! Doktorinnorna blev mäkta upprörda.
– Bla, bla öppet sår! Bla, bla pågående infektion! Och du som snart ska OPERERAS!
– Oops...
– Varför SA du ingenting?
– Oops...
– Hur länge har du haft såret?
– Vet inte riktigt… Länge tror jag... Har haft såna där besvär av och till ända sedan hysterektomin 2004...
– Mutter, mutter!
– Är bråcknätet i fara?
– Ja! Hela operationen är fara! I värsta fall kan den inte genomföras som planerat.
– Oops...

Jag blev inlagd på onkologavdelningen med omedelbar verkan. Intravenös antibiotika. Daglig sårrengöring. Dessutom daglig sårvädring. Det gick till så att jag fick ligga på rygg i sängen med magen upptejpad några gånger om dagen – så att såret skulle få luft och läka bättre.

Fick problem med illamående. Oklart om det berodde på antibiotikan eller infektionen eller båda. Men plötsligt började jag få dagliga illamåendeattacker. Ibland gick de över av sig själv. Ibland inte. En gång spydde jag på golvet precis när jag hade gått och lagt mig. Inte så roligt för nattsköterskan... Som bara någon timme tidigare hade erbjudit mig antikräkmedel – vilket jag hade tackat nej till... Men hon blev ändå inte förbannad på mig. Eller så dolde hon det bra!

Illamåendet och kräkningarna var bra för vikten, som minskade ytterligare, men inte för blodvärdena.
– Då måste äta bättre! Då får inte svälta och hoppa över måltider! Inte inför en operation!
– Jag bantar inte! Inte medvetet. Men jag kan ju inte äta när jag mår illa för sjutton! Så jag passar på att äta när jag INTE mår illa. Det betyder att jag ibland är utan frukost, ibland utan lunch eller middag. Men ett par gånger om dagen äter jag alltid! Fast inte mycket förstås. Då mår jag illa.

En dag, när jag låg på rygg med magen upptejpad, kom gynkirurgskan in på patientsalen. I släptåg hade hon bråckspecialisten, ”dr Kovac”, som jag kände igen från förra sommaren. Det gladde mig. Tydligen menade de allvar med att kanske fixa till bråcket!

Gynkirurgskan och bråckdoktorn ställde sig intill min mage och pekade och diskuterade sinsemellan. Jag förstod inte hälften av vad de sa, naturligtvis, men jag uppfattade i alla fall att de diskuterade olika operationstekniska lösningar. Om snittet skulle läggas si eller så till exempel. Och vad man skulle göra med det öppna såret. Det såg rent och fint ut nu, men det var stort som en femkrona ungefär och skulle inte hinna läka tills det var dags för op. Bråckdoktorn sa: ”Vi kan resecera hela det här området.” Det förstod jag vad det betydde. De skulle skära bort såret.

Efteråt vände sig bråckdoktorn till mig och bad om ursäkt för att de hade pratat OM mig i stället för MED mig.
– Åh, det gör ingenting! Det var bara intressant att få höra! Det lilla jag förstod.
Gynkirurgskan log brett som hon brukade.
– Det här är en påläst och engagerad patient som vill veta ALLT!