46. Glödlampornas drottning (februari 2007)

Stickningarna i fötterna lugnade ner sig lite grand efter någon vecka. De försvann inte, men de blev mer uthärdliga. Ja ibland, när jag till exempel tittade på något spännande på TV, så kunde jag till och med klara av att inte tänka på dem alls! Promenader, att till exempel gå fram och tillbaka till affären, förvärrade dock tillståndet för flera timmar framåt. Men jag var ändå väldigt glad för den förbättring som trots allt skett.

Började intressera mig för håret. Hade läst på nätet att håravfallet skulle vara ”uttalat” med Taxol. Och det var också vad onkinnan sagt. När det gått drygt en vecka började jag dra mig själv i håret varje dag. Provdra liksom. För att se om det var på väg att lossna. Men det satt lika hårt fast hela tiden. Utom på dag 14. Då fick jag plötsligt hela näven full med hår! Det släppte hur lätt som helst!

Då tog jag en stor plastbytta och satte mig framför TV:n. Plockade lösa hår från skallen samtidigt som jag kollade på en deckare. Jag tänkte att ”det som släpper, det släpper, resten blir kvar”. Sedan gick jag in i köket för att slänga håret i soporna. När jag passerade hallspegeln fick jag världens chock. ”Resten” visade sig nämligen vara cirka tre strån på hjässan och fyra i nacken! Jag såg ut som en skallig örn! Soon to be biljardboll!

Mailade till onkinnan och berättade om min nyblivna skallighet. Var på ganska bra humör, ”taxfötterna” till trots, och hade inga problem att skämta. Bifogade en bild på Bengt Ekerot som Döden i ”Det sjunde inseglet”. Skojade om att jag nog också skulle se ut så snart! När även ögonbrynen och ögonfransarna hade försvunnit...

Mailade också till brorsan och berättade om min nya Skalliga Damen-look. Han skrev tillbaka att jag var Glödlampornas Drottning och borde tatuera in OSRAM i nacken! :-D

Att vara helt flintskallig var omvälvande och annorlunda på många vis. Dels ryckte jag till varje gång jag såg en skymt av mig själv i någon spegel. ”Hjälp, vem är det?” typ. Dels var det bara så himla ovant. När jag gick från det ena rummet till det andra i lägenheten, då kände jag FARTVIND mot huvudet. En märklig känsla! När jag satt i soffan så kände jag sofftyget mot nacken och huvudet. När jag låg i sängen så kändes kudden obehaglig. För först kändes örngottet iskallt, för att sedan bli liksom varmt och svettigt. Jag införde vanan att sova med en frottéhandduk utbredd över kudden.

Någon peruk blev det aldrig av att jag skaffade. Iddes inte. Utomhus hade jag en rejäl vintermössa på mig. I februari är Västerbotten ungefär som Nordpolen! Inomhus, ”bland folk”, hade jag oftast en virkad kalott på skallen. Familj och vänner (och även personalen på onkologen) fick dock finna sig i att se mig au naturel. Glödlampornas drottning!

Eller kanske Marshmallows-Drottningen? Det föll mig in att när allt kroppshår hade försvunnit, då skulle jag se ut som världens största vandrande marshmallows! Kritvit, slät och pösigt mjuk. Adjö, Neanderthalkvinna med ögonbryn som växer ihop över näsroten! Adjö, hormonrubbade PCO-kvinna med hårväxt på såväl armar och ben som haka och mage!

Det gick en TV-reklam där en mycket lång och smal, vacker kvinna var huvudpersonen. Hon hade långt och svallande mörkbrunt hår, glänsande och tjusigt, som hon slängde med framför kameran. Hon utropade, triumferande och entusiastiskt:
– I’m just like you!
– Ja, PRECIS. Vi måste vara tvillingar! :-P