48. I dödens skugga (februari 2007)

Inför Taxol-omgång nr 2 så sänktes dosen lite grand, på grund av neurologiska biverkningarna jag hade. De hade visserligen minskat efter tre veckor, men absolut inte försvunnit. Och det var ett varningstecken. Just Taxol är känt för att kunna ge bestående nervskador, enligt onkinnan. Men samtidigt så måste dosen man får så klart vara tillräckligt stor för att vara verksam. Tala om värdelöst annars!

Dagen före varje cellgiftsomgång så var det först blodprovstagning på morgonen och sedan träff med onkinnan på eftermiddagen, när provsvaren var klara. Blodproverna är nämligen avgörande för om cellgifter kan ges eller inte. För att tåla gifterna så måste ens inre kemi vara i tillräcklig ordning. Blodvärdena behöver inte vara jättebra visserligen, men de måste vara TILLRÄCKLIGT bra. Det är cancern som ska fara åt pipsvängen – inte patienten! Helst ska man vara frisk och stark när man får cytostatika. Svag och sjuk är inte okej. Då fick man antingen minska dosen eller stå över helt och hållet.

Mina blodvärden var okej. Och Taxol brukar inte heller påverka blodbilden särskilt mycket. Det var bara det att jag fick de där hemska nervsmärtorna av det. Vilket inte alls alla får för övrigt. Det finns till och med de som tycker att Taxol är ett riktigt favoritgift – just för att det har så få biverkningar. Man blir inte trött, man blir inte illamående, aptiten påverkas inte. Fast för just mig var Taxol något av ett skräckgift. Jag hade MYCKET hellre varit jättetrött och kräkts tio gånger om dagen!

Trots att jag inte var trött i fysisk mening så kände jag mig deppig och allmänt håglös. Sur och grinig. Dyster inför framtiden. Jag tänkte att livet med cancer egentligen var precis som det vanliga livet, bara det att en mörk skugga ständigt låg över alltihop.

Plötsligt fick jag en idé till en teckning. Jag hade inte tecknat någonting på nästan 20 år, det vill säga inte sedan jag gick i gymnasiet och hade bildlektioner. Men nu letade jag fram ritblock (hade köpt ett för några år sedan men aldrig använt det) och penna och sudd. Teckningen fick namnet ”I dödens skugga”, men den var inte alltigenom allvarlig utan hade drag av skämtteckning eller serieteckning. Och efter att den var klar så kände jag mig på klart bättre humör. Ja, riktigt upplivad! Det var ju ROLIGT att teckna!