52. Bantningsmedel (våren 2007)

I slutet av 2005 vägde jag som mest – 143 kg (BMI 58). I slutet av februari 2006 vägde jag 141 kg (BMI 57). När jag blev sjuk sommaren 2006 vägde jag 133 kg (BMI 54). När jag blev utskriven efter sjukhusvistelsen vägde jag 120 kg (BMI 48).

När jag började med Taxol i slutet av januari 2007 så vägde jag 125 kg (BMI 50). Det betydde en viktökning visserligen, men bara fem kilo. Vilket var förvånansvärt lite – med tanke på min viktökningskapacitet i vanliga fall. En gång (när det varit superrea på Aladdin och Paradis chokladpraliner) hade jag lyckats med förskräckliga bedriften att gå upp 7 kg i vikt på 14 dagar!

När jag slutade med Taxol så var vikten oförändrat 125 kg. Eftersom Taxol varken gör en illamående eller påverkar aptiten. Men sedan gick jag ju över till Taxotere… Taxotere påverkade visserligen inte heller matlusten. Jag var hungrig mest hela tiden. Det var bara det att maten plötsligt smakade skit!

Det märktes direkt. Så fort jag kom hem från första Taxotere-dosen så fixade jag till nudlar med köttfärssås och ost och dråsade ner i TV-soffan för att käka. Jag visste att det skulle vara rena döden för blodsockret, nu när jag hade fått en massa kortison intravenöst, men jag hade inte ätit någonting alls på hela dagen och var jättehungrig. Plus att kortison i sig självt är hungerframkallande!

Jag stoppade in en tugga i munnen... Konstigt! Varför smakade maten som blöt pappersmassa med en lätt touch av gamla gummiband? Hade jag glömt både chilipeppar och salt? Nej, jag öste ju ALLTID på massor av chilipeppar! Och så hade jag ju nudelkryddorna i. Där det mesta var salt. Ändå SMAKADE det ingen salt! Jag kryddade på lite extra, men inget hjälpte. Då fattade jag till slut. Fan, den sabbade smaken måste vara en biverkning av Taxotere!

Jag svalde några tuggor av maten ändå, eftersom magen råmade av hunger, men sedan sköt jag tallriken ifrån mig. Usch! Det gick ju inte äta! För att trösta mig hämtade jag lite snask ur godisförrådet. Sega bilar och choklad... Tvi vale! Bilarna smakade lika äckelsött som morsans Hermesetas-tabletter. Och chokladen var inte god den heller.

Kors i taket. Planeterna stannade i sina omloppsbanor. Choklad var inte längre gott!

Men suck. Vad skulle jag NU göra? Nu när jag inte längre kunde tröstäta? Ja, knappt äta över huvud taget!

Jag lärde mig snart att det enda som smakade gott när jag var nytankad med Taxotere, det var SURA grejer. Salt och sött smakade gam. Men surt gick bra. Så innehållet i kylskåp och skafferi skiftades raskt. Ut med bröd, pasta, chili con carne, smågodis, choklad och kakor. In med apelsinjuice, mandariner, äpplen, lime, ananas, nektariner, kiwi, frysta hallon och frysta blåbär. En favorit var omogen kiwi. En annan favorit var konserverade mandariner indränkta i färskpressad limejuice.

På vecka 3, strax före nästa Taxotere-dos, hade smaken börjat normaliseras igen. Men då var det ju snart dags för nästa smakförstörare. Så även om jag åt "vanlig mat" under varje vecka 3, så utgjorde detta inte längre grunden för kosthållningen som helhet.

Resultat: 15-20 kilos viktnedgång med Taxotere! :-)

Alltid något! Även om cellgiftsdieten i och för sig inte är något man kan rekommendera rent allmänt...

Plötsligt gick det upp för mig vad fetman egentligen var. Den var ett jättestort energilager som var till för att användas som reserv när man inte hade tillgång till mat. Eller inte kunde äta på grund av att all mat smakade skit. Praktiskt egentligen! För tänk att gå ner 15-20 kg om man var smal redan från början... Det var nog inte lika roligt!