49. Från Taxol till Taxotere (mars 2007)

Inför tredje giftdosen så var onkinnan sjuk. Därför fick jag träffa en annan gynonkolog i stället. Biverkningarna diskuterades.
– Har du fortfarande stickningar i fotsulorna?
– Ja. Fast inte som i början visserligen. Då var det som att gå omkring på en spikmatta hela tiden! Även när jag inte gick alls. Nu är stickningarna mer sockerdricksaktiga liksom. Eller som att gå omkring utan skor i en hög med granbarr kanske? (Vilket jag i och för sig inte har provat.) Kan man inte sänka Taxol-dosen lite mer?
– Nej, för den är redan maximalt sänkt. Därför byter vi till Taxotere i stället. Det är ett liknande preparat men med en lite annan biverkningsprofil. Riskerna för bestående nervskador är mindre med Taxotere än med Taxol. Och man måste se det som ett varningstecken att du inte är helt återställd efter tre veckor.

Dagen efter var jag på polcyten och fick Taxotere i stället för Taxol. En fördel som jag genast upptäckte med Taxotere var att det också, liksom Paraplatin, bara tog en enda timme att få. Taxol hade varit betydligt mera omständligt. Jag typ kom först av alla patienter – och gick sist! Kändes det som.

Fast första Taxotere-omgången var ändå jobbig eftersom de skulle hålla på och kolla blodtrycket på mig stup i kvarten. Ett problem var att jag hade tjocka överarmar och egentligen behövde en speciell sorts blodtrycksmanschett. Cytosyran sa att nästa gång skulle de se till att rätt blodtrycksmanschett fanns till hands redan från början. Svårt att höra min puls var det tydligen också. Särskilt i en stor sal med många cellgiftspatienter och cytosyrror som pratade med varandra... "Min" cytosyrra var tvungen att pumpa upp och lyssna flera gånger. Hon växlade mellan min högra och vänstra arm, för att lindra, men det hjälpte inget vidare. Efter tag kändes det ändå som som jag fick armarna sönderklämda av någon sorts medeltida tortyrredskap!

Efter första Taxotere-dosen var jag tvungen att stanna kvar en halvtimme extra på polcyten. Ifall jag skulle få något slags reaktion på Taxotere. Men inget hände. Så sedan gick jag iväg från polcyten. Jag tog hissen ner i källaren och började gå i kulverten, på väg mot centralhallen och apoteket.

Plötsligt snurrade det lite i skallen. Samtidigt kändes musklerna i kroppen matta och svaga. Liksom kraftlösa. Att det inte kunde bero på lågt blodsocker visste jag. Kortisonet gjorde ju att blodsockret fördubblades! Därför tänkte jag att det måste vara Taxotere som spökade.

Jag lutade mig mot ena betongväggen och funderade. Skulle jag fortsätta eller skulle jag vända och gå tillbaka? Hm. Vad skulle cytosyrrorna göra om jag kom tillbaka och sa att jag var yr? Jo, bergis skulle de tillkalla någon doktor som bestämde att jag måste läggas in för observation! Det avgjorde saken.

Jag släppte väggen och fortsatte gå i riktning mot apoteket. Lårmusklerna kändes som kokt spaghetti och världen tedde sig något svajig. Men jag gick ändå vidare. Långsamt, men inte för långsamt. Det gällde ju att behålla styrfart! Hela tiden sa jag tyst till mig själv: ”Gå rakt! Håll dig upprätt!” Om och om igen, som en kontinuerlig marschorder. Vänster fot fram. ”Gå rakt!” Höger fot fram. ”Håll dig upprätt!” Vänster fot fram. ”Gå rakt!”

Yrseln och svajigheten höll i sig i tre dagar. Muskelsvagheten var däremot mer permanent. Och vilken trötthet! Alltså det var inte så att jag var trött i betydelsen sömnig. Inte alls. Jag kunde sitta i soffan och känna mig jättepigg. ”Vad ska jag göra nu? Jag vill hitta på något!” Men så fort jag reste mig upp så blev jag trött och andfådd. ”Hjälp, jag måste vila!” typ. Högst irriterande! Jag orkade inte ens stå vid spisen i fem minuter och röra om i en kastrull. Jag var tvungen att dra fram stegpallen till spisen och SITTA ner.

Att gå och handla (vilket jag naturligtvis inte kunde göra alls förrän tidigast en vecka efter giftintag) var ett helt projekt. Jag var tvungen att stanna och vila flera gånger på vägen. Luta mig mot murar och staket. Och när jag väl kom fram till Konsum så var jag tvungen att sitta och vila i halvtimme innan jag tog kundvagnen och hasade in mellan hyllorna. Att stå i kö var det värsta. Då tänkte jag hela tiden: ”Svimma inte! Svimma inte!” Som tur var hade jag min ”dramaten” (kappsäck på två hjul) och behövde inte kånka på några kassar. Det skulle inte ha gått.

Om Taxol var som en spikmatta så var Taxotere som en ångvält! Men hellre det.