59. Mystiska knölar (augusti 2007)

Eftersom de hela tiden stoppade in grejer i sårhålorna (först var det Aquacel, sedan vakuumsvampar), så tänkte jag först inte på att det fanns en knöl där inne. Men till slut gick det upp för mig att knölen jag kände under huden INTE kom sig av grejerna som stoppats in. Utan den hårda lilla knölen fanns liksom lite grand på sidan. Hm...

Jag beslöt mig för att fråga plastikkirurgen vid nästa omläggning. Eftersom jag trots allt haft en stor sårinfektion så var det kanske någonting helt normalt, typ missbildad ärrbildning eller något. Det var det svaret jag VILLE få. Svaret jag fick:
– Inte vet jag vad det där är för något! Det finns en knöl längre ner till vänster också förresten... Du har haft cancer va? Fråga onkologen!

Ugh! O_O

Ja, efter DET beskedet så ringde jag naturligtvis ringde genast till gynonkologmottagningen!
– Bla, bla, bla, mystiska knölar! Jag ska ju göra en kontroll-CT snart, visserligen, men jag skulle vilja ta prov direkt på själva knölarna också! I alla fall på den största...

Det var onkinnan själv som utförde cellprovet. Med visst besvär. Tydligen var det svårt att få ut celler till provet. Några dagar senare var det dags för CT buk och bröstkorg. Och sedan fick jag en tid hos onkinnan.

Jag hade funderat på lite olika scenarier. Fyra möjligheter kom jag fram till:
1 (det bästa): Ingen cancer någonstans.
2 (det näst bästa): Cancer i någon av de ytliga småknölarna, men inte inne i bukhålan.
3 (det näst sämsta): Metastaser inne i bukhålan, men ingen annanstans.
4 (det allra sämsta): Metastaser lite här och där, i både buken, levern och lungorna till exempel.

Mina föräldrar hade åkt till Finland för att hälsa på morsans släkt precis då. Jag sa åt dem (jag sa UTTRYCKLIGEN åt dem): ”Ring INTE! Ni får veta när ni kommer hem!” För OM beskedet var dåligt, vad skulle det då tjäna till att deras besök i Finland förstördes till ingen nytta? De kunde ju ändå inte göra någonting åt det, oavsett hur det än var.

Onkinnan berättade att den ytliga knölen inte var någon cancer. Lungorna var också rena. Men i tarmkäxet satt det några metastaser som var cirka 3 cm stora...

”Alternativ nr 3!” tänkte jag genast, och kände hur en rullgardin av bly liksom drogs ner i mitt inre. *Dunk!* Som järnridån eller något. CANCERN VAR KVAR I MAGEN! Vad betydde det? Jo, så klart att jag var (ve o fasa) KRONIKER. Nu skulle jag bli precis som de andra ”återfallarna” – med ständigt nya metastaser här och där och nya otäcka behandlingar ända tills kroppen gav upp! Helvetes jävlar! Jag VAR den femte kvinnan! Hon som INTE blev frisk...

Jag begärde, och fick då genast, en kopia på CT-svaret. ”Höggradig misstanke om metastasering till mesenteriet” etc, etc. Minst två filurer var 3 cm stora. Och tydligen var det även någonting skumt/dåligt med levern, men det trodde de ändå inte berodde på metastaser utan på den genomgångna cellgiftsbehandlingen.

Toppen! Gifterna hade sabbat min livsviktiga lever – men inte fungerat på cancern! Det slog mig att cellgifter, om de inte fungerar, faktiskt tar död på patienten SNABBARE. En ny och inte särskilt rolig tanke. För när det gällde mig så visste de ju inte vilka cellgifter som fungerade! Om det över huvud taget fanns något som fungerade...

På grund av såret i magen var det inte aktuellt med cellgifter för närvarande. I stället fick jag recept på anti-östrogen-tabletter (Aromasin). ”Det funkar på vissa”, sa onkinnan. Hm... Jag fick även en förlängd sjukskrivning i tre månader, men onkinnan rekommenderade ändå att jag själv skulle bryta sjukskrivningen inom en inte alltför avlägsen framtid. På deltid i alla fall. Jag svarade att jag så klart ville jobba om jag mådde bra. Men först ville jag se vilka biverkningar anti-östrogenerna skulle ge. Klimakteriebesvär kunde jag räkna med, och även ledstelhet var vanligt, men exakt hur svårt en viss patient drabbas går så klart inte att säga i förväg. Man måste prova och se. Om tre månader, i slutet av november, skulle det bli en ny kontroll-CT för att se om Aromasin fungerade på mig eller inte.

Jag blev verkligen chockad av beskedet, att cancern inte hade avlägsnats under operationen, som man trott, utan funnits kvar där inne hela tiden. På mitt nya sjukintyg stod det inte heller, som det brukade göra förut, ”recidiv”. Den här gången stod det ”progress”.

Direkt efter träffen med onkinnan så skulle jag EGENTLIGEN ha gått direkt till sekreteraren i receptionen för att fixa kopior på sjukintyget. Sedan skulle jag ha gått till plastikkirurgen för omläggning och därefter direkt till Apoteket för att hämta ut den nya medicinen. Men vad gjorde jag? Jag gick till plastikkirurgen och sedan åkte jag hem! Först när jag satt på bussen så slog det mig att jag hade glömt flera saker. Och sedan fortsatte hela dagen i precis samma hjärndöda stil. Minst en gång i minuten sa jag till mig själv: ”Få se nu, vad var det jag skulle göra?” Alltså jag var helt BORTA i skallen! Inte precis deppig (då), men snurrig till max. Typ akut demens!

Nästa dag ringde telefonen. Naturligtvis var det morsan och farsan i Finland.
– Hur gick det? Vad visade undersökningarna?
*Suck!*

Farsan hördes himla ledsen på rösten när jag läste högt ur CT-svaret och förklarade vad ”metastasering till mesenteriet” innebar.

Efteråt kände jag mig verkligen hemsk. Tänk att ställa till med besvär för sina föräldrar när man är så gammal som jag! Skandal var vad det var! 14-åringar, det var ju en sak. Men snart 40-åringar! De borde ABSOLUT kunna klara sig själva och inte förorsaka sina åldrande föräldrar vare sig oro eller besvär! Min snälla lilla pappagubbe... Jag ville att han skulle tänka på sina fantastiska färgrika målningar, som flödade ur hans fantasi som ur ett ymnighetshorn... BARA på dem!