64. Mera blod

Fick två påsar blod i samband med cellgiftet i fredags 14/12. I måndags 17/12 åkte jag in till polcyten och lämnade ett blodprov för att se om Hb var okej eller om jag behövde mer blod. Sedan åkte jag ner på stan.

Egentligen är det så klart vansinne att gå på stan när man nyss har tankat gifter. Men jag var tvungen att fixa tre julklappar. Dessutom visste jag vad jag köpa och vart jag skulle gå så jag tänkte att det här kommer att gå snabbt och enkelt. Kände mig inte särskilt trött heller. Och naturligtvis hade jag tagit 4 Loperamid (anti-diarrékapslar). Visserligen står det på bipacksedeln att man absolut INTE får ta mer än 2 kapslar åt gången, på grund av risk för förstoppning. Men jag känner mina knäppa tarmar. Risk för förstoppning? Bwahaha!

Stadsvandringen blev inget roligt äventyr. När jag stod i kö så höll jag på att svimma, jag hade ont i magen hela tiden och med jämna mellanrum var jag tvungen att sätta mig ner och vila för att orka gå vidare. Plus att det kändes som om jag skulle skita på mig vilken minut som helst!

När jag äntligen var hemma igen (som tur är utan att ha gjort i byxorna) så ringde jag till polcyten och frågade vad blodprovet visat.
– Hb 88. Så vi har beställt två påsar blod till dig till i morgon.

Hb 88 är lägre än vad man normalt ska ligga på (ska vara typ mist 120), men det var ändå inte särskilt lågt för att vara jag. Har i princip legat kring Hb 90 ända sedan operationen i somras. Så kunde det verkligen vara DET som var orsaken till att jag känt mig trött och svimfärdig när jag gick på stan? Eller var det på grund av Caelyx?

Hur som helst så blev jag faktiskt piggare nästa dag, när de två påsarna extra blod hade gått in. Fick kommentarer om det också – flera personer sa att jag hade fått färg i ansiktet och såg friskare ut.

Hade också ett uppiggande samtal med en annan patient med samma diagnos som jag själv. Den kvinnan låg i sängen jämte min och fick cellgift samtidigt som jag fick blod. Hon var äldre än jag men yngre än mina föräldrar tror jag. Glad och trevlig och utåtriktad. Vi diskuterade livmodercancer, symptom, behandling och prognos.

Trots att livmodercancer egentligen är en vanlig form av gyncancer (vanligare än både livmoderhalscancer och äggstockscancer) så har jag bara träffat en enda person förut med livmodercancer. Som dog. Inte så uppmuntrande direkt! Att bara känna en enda person med samma diagnos som man själv – som dött! Men den här tanten som jag träffade nu, hon såg rätt pigg ut. Långt ifrån döende i alla fall. Jag hoppas jag träffar henne fler gånger.

Samma dag som jag fick blod så var jag till plastikkirurgen för den vanliga såromläggningen. Och tyvärr, tyvärr – för första gången sedan jag kom dit i somras/höstas så hade såret FÖRSÄMRATS i stället för att förbättras. På grund av cytostatikan förstås! Men vad ska man göra? Plastikkirurgen sa:
– Naturligtvis måste du få cancerbehandling! Hur det går med såret kan inte hjälpas. Det läker nog till slut, när du är klar med cellgifterna.

Om jag BLEV klar med cellgifterna någon gång? Jag blundade och såg för min inre syn hur jag provade det ena cellgiftet efter det andra, allt medan tumörerna bara blev fler och fler och större och större... Usch! Jag tittade upp igen och försökte växla spår till att tänka på någonting annat. Senast jag träffade onkinnan så hade jag NÄSTAN frågat: ”Vad händer om inte Caelyx fungerar? Vad gör man då?” Men jag ställde aldrig frågan. Var rädd för att svaret skulle bli ”Taxol!” (mitt skräckgift). Eller (ännu värre): ”Ja, säg det...”

Tja. Man får väl resonera som morsan brukar göra: ”Den dagen, den sorgen!”

En sak ser jag i alla fall fram emot – att få träffa min brorson igen. Sist jag såg honom så krälade han omkring på mitt köksgolv som en otålig liten kålmask. Men nu har han visst lärt sig GÅ. Hur coolt är inte det! :-)