57. Sprucken varmkorv (juni 2007)

Ett tag efter operationen blev jag inte piggare längre. Tvärtom började jag känna mig trött och hängig. Och frusen... Feber? Ja, så klart! Feber. Stigande snabbsänka. En post-op sårinfektion på gång! Konsulter från infektionskliniken dök upp. En odling togs från såret. Även blododling gjordes.

Jag pumpades full med antibiotika i olika former och var livrädd för att bråcknätet skulle ryka. Tänk om de blev tvungna att sprätta upp mig på nytt och TA BORT nätet! O_O Det var mitt värsta skräckscenario!

Avdelningsläkaren (för övrigt samma person som hade opererat mig för cancern första gången, 2004 när livmodern togs bort) gav instruktioner om att några av agrafferna skulle tas bort när det hade gått tio dagar. (Agrafferna var alltså de häftklamrar av metall som höll ihop operationssåret.) Men på det hela taget var de väldigt försiktiga med agrafferna. De tog bort en och annan, där huden såg ut att vara läkt, men lät de flesta sitta kvar.

Bråckdoktorn kom på besök. Gynavdelningsläkaren hade velat få hans synpunkter på såret. Sjuksköterskorna hade öppnat gördeln och tagit bort förbandet. Bråckdoktorn tittade på min mage och frågade hur lång tid det hade gått sedan operationen. När han fick höra att det var två veckor sedan så spillde han ingen tid.

– Hit med agrafftången! Ett operationssår måste läka underifrån! Så är det bara!
En av sjuksköterskorna gav honom agrafftången.
*Snipp, snapp! Snipp, snapp!*
Såret sprack upp i samma takt som agrafferna togs bort. När allt var klart så såg jag ut som världens största kokta varmkorv! Längst nere på botten av det djupa diket i magen syntes någonting vitt. Bråcknätet. Uack! >_<

– Finns det risk för att bråcknätet måste tas bort?
– Det KAN hända. Om det vill sig illa. Men särskilt troligt är det ändå inte. Ett vanligt bråcknät tar man nämligen inte bort i första taget. Det finns andra sorters nät, ett mer Goretex-liknande nät till exempel, som det är mycket känsligare med. Men nu ska vi se hur djupt den här infektionen egentligen har gått...

Stel av skräck och chock låg jag på rygg i sängen och såg och kände hur bråckdoktorn hårdhänt rotade runt i min uppspruckna mage. Som om min buk var en gammal handväska där man lite snabbt skulle gräva fram någonting från botten! Efteråt slängde han ner ett gäng blöta kompresser i sårhålan, sa ”Tejpa ihop!” till sköterskorna och stövlade ut. Jag tänkte, lite elakt, att kirurger kanske blev kirurger för att de kom bäst överens med MEDVETSLÖSA patienter...

Men sedan kom jag att tänka på gynkirurgskan. Hon var ju också kirurg! Och hon hade aldrig behandlat mig som om jag var en träbit eller något. Tvärtom så hade hon till och med kommit med det osannolikt generösa erbjudandet att jag kunde få låna datorn på avdelningens läkarexpedition! Om jag kanske hade tråkigt ibland och ville surfa lite på nätet?

Makalöst verkligen. Hur många läkare skulle ha kommit på tanken att föreslå någonting så snällt? Och jag hade verkligen inte BETT om det heller. Ja, mig veterligen så hade jag inte ens berättat för någon om mina datorvanor! Men tydligen var det ändå ingen hemlighet att jag led av ett milt Internetberoende... Milt i mina egna ögon, haha. (I själva verket hade jag blivit halvt hysterisk en gång när tangentbordet hade pajat en lördagskväll – och jag inte skulle kunna köpa ett nytt förrän på måndag!)