47. ”Den tid du har kvar” (februari 2007)

Möte på onkologavdelningen. Jag träffade dels onkinnan, dels gynkirurgskan och en ytterligare kirurg. Avsikten med mötet var egentligen att avhandla två olika saker: 1) Skulle tumören opereras bort eller inte? 2) Skulle bukväggsbråcket lagas eller inte? Fast diskussionen kom snart att handla mest om bråcket.

Jag sa att om jag ändå skulle sprättas upp igen, då ville jag helst att bråcket skulle lagas i samma veva. Så att jag slapp genomgå ytterligare en operation bara för den sakens skull. (I själva verket fanns det ännu en orsak till att jag ville få bråcket lagat så fort som möjligt. Jag resonerade nämligen så här: ”Tänk om de tar bort den här tumören – och sedan får jag plötsligt spridning med metastaser lite här och där. Då vill de bergis inte operera mig längre! Så om inte bråcket lagas NU, då blir det kanske aldrig av! Då får jag dras med det här jäkla bråcket ända tills jag dör!” Fast de funderingarna sa jag inget om till någon.)

Kirurggubben sa att ”kirurgi kan man alltid göra, men det är långt ifrån säkert att resultatet blir det önskade”. Och så beskrev han vilka svårigheter som skulle kunna bli följden av en bråckoperation. Andningssvårigheter, problem med tarmarna och så vidare. Han sa att bråcknätet kanske skulle klämma ihop inälvorna som en jättehård korsett som jag inte kunde ta av mig. Och det skulle ju i så fall FÖRSÄMRA min livskvalitet i stället för att förbättra den. Kirurggubben föreslog därför att man skulle operera bort tumören men tills vidare låta bråcket vara.

Onkinnan grep in och understödde kirurggubben.
– Ja, det är verkligen viktigt att vi inte försämrar din livskvalitet! För det kan ju faktiskt handla om den tid du har kvar...

Den tid du har kvar? Den tid du har kvar! O_O

Det var tur att jag satt ner, annars hade jag fallit avsvimmad till golvet. Min första tanke var: ”Pokerfejs! Pokerfejs! Inte visa några känslor!”

Jag tyckte själv att jag upprätthöll en perfekt fasad, men insåg ganska kvickt att jag nog snarare såg precis lika chockad ut som kan kände mig! Onkinnan skyndade sig nämligen att tillägga:
– Ja, jag pratar förstås inte om MÅNADER utan om ÅR...

Åh, hurra. Skulle jag få leva i flera ÅR? Kul att höra när man är 38 att man kanske blir åtminstone 40. Jubel! +_+

Senare under samtalet, när kirurgerna hade gått, frågade jag onkinnan vilka förväntningar man kunde ha på cellgifterna egentligen. Svaret: ”Förhoppningen är att cellgifterna ska bromsa upp förloppet så att du inte får nya återfall lika snabbt som hittills. Men du har alltså det här i dig. Så du kommer att få fler återfall.” Jaha. Nåja. Det ante mig nästan att pratet om ”den tid du har kvar” knappast kunde innebära några lysande framtidsutsikter!

Jag tänkte på det där dystra pensionssparande-behöver-jag-lika-lite-som-jag-behöver-mensbindor-mailet som jag hade skickat till onkinnan. Det var kanske DÄRFÖR hon hade trott att jag var helt förberedd på ”den tid du har kvar” och sånt. Men KAN man någonsin bli förberedd på sin egen död? Jag hade börjat tvivla på det. Och hur som helst så var det i alla fall en himmelsvid skillnad på att tänka såna tankar själv, jämfört med att höra sin egen onkologläkare uttala det ofattbara – att alla sagor faktiskt inte har ett lyckligt slut.