Inför operationen flyttades jag över från onkologen till kvinnokliniken. Fick ett eget rum. Samma rum som sist faktiskt, då när jag varit isolerad. Fast nu hade de åtminstone fixat en TV till rummet (i stället för den förra som exploderat).
Som vanligt fick jag träffa en narkosläkare och välja postoperativ smärtlindringsmetod. Epiduralbedövning eller morfinpump? Valde morfinpump direkt. Andningssvårigheter är inte roligt visserligen, men smärtsamt skrapande mot nerverna i ryggraden var ju ÄNNU otäckare. Dessutom vägde jag ju en hel del mindre nu än förra gången. Kanske skulle det underlätta andningen?
Dagen före operationen gjorde jag ännu en kontroll-CT, för att man skulle hur det hade gått med tumören. Meningen var förstås att tumören skulle ha krympt och därmed underlätta kirurgin.
30 maj var det dags för operation. Jag kördes ner på morgonen, nyduschad, i min ”egen” säng. Jag hade passat på att smuggla med en nyinköpt pocketdeckare i örngottet. Tänkte att det var ju så himla tråkigt på IVA att man nog kunde behöva lite underhållning!
När jag hasade över från sängen till operationsbordet så lade jag märke till att operationsbordet var liksom delat. Det fanns typ ett ”trappsteg” strax nedanför mitten, så att nedre halvan av bordet var sänkt i höjdled jämfört med övre halvan. Min korsrygg hamnade precis mitt på ”trappsteget”. INTE skönt! Jag protesterade och en av sköterskorna stoppade då in en kudde under min ända, för att liksom jämna ut höjdskillnaden. Det kändes hyfsat för stunden, men skulle det verkligen duga i längden? Jag hade mina tvivel, men tordes inte bråka mer. Funderade på om jag skulle fråga VARFÖR detta ”trappsteg” fanns där över huvud taget. Hann dock inte komma fram till något beslut förrän jag var borta för världen.
När jag vaknade upp igen så var det första jag kände detta: En ryggsmärta som var den värsta jag någonsin upplevt. ”Jävla helvetes trappsteg!” tänkte jag. Och: ”Är det så här det känns att ha ryggskott?”
Jag spanade efter klockan på väggen... Eftermiddag var det, men inte kväll. Så operationen hade tydligen gått snabbare än förra gången i alla fall.
Jag var glad åt att slippa ha en sond i halsen. Jag kände också, med händerna, att jag hade en gördel på mig. Den satt runt höfterna, midjan och nedre delen av bröstkorgen. Min egen bråckgördel tyckte jag det kändes som, den som jag fått en gång på remiss från kirurgen men aldrig använt. Någon måste ha hämtat den från klädskåpet i mitt patientrum. Jag hoppades att gördeln betydde att bråcket var lagat. Fast jag visste inte. Kanske hade jag gördeln just för att bråcket INTE var lagat?
Ryggsmärtorna överskuggade det mesta. Ingen liggställning var vilsam eller bekväm. Allting spände och gjorde jätteont. Dessutom kände jag mig allmänt tung och nerdrogad, inte alls lika pigg och klar som förra gången när jag haft epiduralen. Jag klagade över ryggsmärtorna och ungefär en gång i halvtimmen fick jag hjälp av IVA-personalen att ändra ställning i sängen. Det vill säga själv kunde jag inte göra ett endaste dugg. Men IVA-personerna drog i lakanet jag låg på, så att jag tippade över från ryggläge till höger sida. Och sedan från höger sida till ryggläge igen. Och sedan till vänster sida. Och så vidare och så vidare, om och om igen.
Jag försökte sova, men det var svårt på grund av att det gjorde så himla ont i ryggen hela tiden. Personalen tjatade konstant om jag skulle använda morfinpumpen, men jag vägrade. De förstod inte alls varför jag var så tjurskallig, men det var ju för att jag inte ville få andningssvårigheter eller nedsatt syresättning – vilket i sin tur skulle kunna innebära ett extra ”straffdygn” på IVA. Något jag till varje pris ville undvika. IVA är verkligen hemskt tycker jag, trots att personalen är trevlig. När jag är där så vill jag alltid bort så fort som möjligt!
När jag trevade efter pocketboken i örngottet så märkte jag att den var borta. Men sedan fick jag syn på den. Någon hade tagit ut den och lagt den på IVA-apparaten bredvid mig. Jag läste så mycket jag orkade. Vilket inte var så mycket. Men lite i alla fall. Behövde en distraktion när ryggsmärtorna hindrade mig från att sova.
Nästa morgon blev jag hämtad upp till mitt eget rum på avdelningen igen. Ryggsmärtorna var fenomenala och jag kände mig fortfarande tung i skallen. Som om jag var dyngförkyld – eller som om jag hade ramlat utför en stentrappa med huvudet före. Dessutom mådde jag illa. Ja, faktiskt hade jag aldrig någonsin mått så här dåligt efter en operation förut. Tre stora bukoperationer hade jag genomgått under de senaste tre åren. Men den här var utan konkurrens den jobbigaste. Hur skulle jag stå ut en endaste dag till på samma vis? Det begrep jag bara inte. (Fortfarande vägrade jag att använda morfinpumpen – för att slippa den hotande näsgrimman med syrgas. Jag gillar INTE att ha saker instoppade i näsborrarna.)
Nästa morgon kände jag dock direkt att jag mådde bättre. Inte bra, men ändå bättre. Ryggen gjorde inte fullt så hiskligt ont hela tiden. Det gjorde mig genast på bättre humör. Och ännu gladare blev jag när gynkirurgskan tittade in. Hon log brett, som hon brukar, och sa att operationen hade gått jättebra. Ja, till och med bättre än de hade vågat hoppas. Tumören var borttagen och jag hade fått ett bråcknät inlagt i magen. Bukmusklerna, som varit uppspruckna i tre års tid, hade gått att pussla ihop igen. Hela ”bråcksäcken” hade tagits bort. Och lite bukfläsk hade också följt med på köpet.
Jag var jätteglad! :-)
Ända tills onkinnan, med öppen vit rock, flaxade in på mitt rum som en annan olyckskorp...
Som vanligt fick jag träffa en narkosläkare och välja postoperativ smärtlindringsmetod. Epiduralbedövning eller morfinpump? Valde morfinpump direkt. Andningssvårigheter är inte roligt visserligen, men smärtsamt skrapande mot nerverna i ryggraden var ju ÄNNU otäckare. Dessutom vägde jag ju en hel del mindre nu än förra gången. Kanske skulle det underlätta andningen?
Dagen före operationen gjorde jag ännu en kontroll-CT, för att man skulle hur det hade gått med tumören. Meningen var förstås att tumören skulle ha krympt och därmed underlätta kirurgin.
30 maj var det dags för operation. Jag kördes ner på morgonen, nyduschad, i min ”egen” säng. Jag hade passat på att smuggla med en nyinköpt pocketdeckare i örngottet. Tänkte att det var ju så himla tråkigt på IVA att man nog kunde behöva lite underhållning!
När jag hasade över från sängen till operationsbordet så lade jag märke till att operationsbordet var liksom delat. Det fanns typ ett ”trappsteg” strax nedanför mitten, så att nedre halvan av bordet var sänkt i höjdled jämfört med övre halvan. Min korsrygg hamnade precis mitt på ”trappsteget”. INTE skönt! Jag protesterade och en av sköterskorna stoppade då in en kudde under min ända, för att liksom jämna ut höjdskillnaden. Det kändes hyfsat för stunden, men skulle det verkligen duga i längden? Jag hade mina tvivel, men tordes inte bråka mer. Funderade på om jag skulle fråga VARFÖR detta ”trappsteg” fanns där över huvud taget. Hann dock inte komma fram till något beslut förrän jag var borta för världen.
När jag vaknade upp igen så var det första jag kände detta: En ryggsmärta som var den värsta jag någonsin upplevt. ”Jävla helvetes trappsteg!” tänkte jag. Och: ”Är det så här det känns att ha ryggskott?”
Jag spanade efter klockan på väggen... Eftermiddag var det, men inte kväll. Så operationen hade tydligen gått snabbare än förra gången i alla fall.
Jag var glad åt att slippa ha en sond i halsen. Jag kände också, med händerna, att jag hade en gördel på mig. Den satt runt höfterna, midjan och nedre delen av bröstkorgen. Min egen bråckgördel tyckte jag det kändes som, den som jag fått en gång på remiss från kirurgen men aldrig använt. Någon måste ha hämtat den från klädskåpet i mitt patientrum. Jag hoppades att gördeln betydde att bråcket var lagat. Fast jag visste inte. Kanske hade jag gördeln just för att bråcket INTE var lagat?
Ryggsmärtorna överskuggade det mesta. Ingen liggställning var vilsam eller bekväm. Allting spände och gjorde jätteont. Dessutom kände jag mig allmänt tung och nerdrogad, inte alls lika pigg och klar som förra gången när jag haft epiduralen. Jag klagade över ryggsmärtorna och ungefär en gång i halvtimmen fick jag hjälp av IVA-personalen att ändra ställning i sängen. Det vill säga själv kunde jag inte göra ett endaste dugg. Men IVA-personerna drog i lakanet jag låg på, så att jag tippade över från ryggläge till höger sida. Och sedan från höger sida till ryggläge igen. Och sedan till vänster sida. Och så vidare och så vidare, om och om igen.
Jag försökte sova, men det var svårt på grund av att det gjorde så himla ont i ryggen hela tiden. Personalen tjatade konstant om jag skulle använda morfinpumpen, men jag vägrade. De förstod inte alls varför jag var så tjurskallig, men det var ju för att jag inte ville få andningssvårigheter eller nedsatt syresättning – vilket i sin tur skulle kunna innebära ett extra ”straffdygn” på IVA. Något jag till varje pris ville undvika. IVA är verkligen hemskt tycker jag, trots att personalen är trevlig. När jag är där så vill jag alltid bort så fort som möjligt!
När jag trevade efter pocketboken i örngottet så märkte jag att den var borta. Men sedan fick jag syn på den. Någon hade tagit ut den och lagt den på IVA-apparaten bredvid mig. Jag läste så mycket jag orkade. Vilket inte var så mycket. Men lite i alla fall. Behövde en distraktion när ryggsmärtorna hindrade mig från att sova.
Nästa morgon blev jag hämtad upp till mitt eget rum på avdelningen igen. Ryggsmärtorna var fenomenala och jag kände mig fortfarande tung i skallen. Som om jag var dyngförkyld – eller som om jag hade ramlat utför en stentrappa med huvudet före. Dessutom mådde jag illa. Ja, faktiskt hade jag aldrig någonsin mått så här dåligt efter en operation förut. Tre stora bukoperationer hade jag genomgått under de senaste tre åren. Men den här var utan konkurrens den jobbigaste. Hur skulle jag stå ut en endaste dag till på samma vis? Det begrep jag bara inte. (Fortfarande vägrade jag att använda morfinpumpen – för att slippa den hotande näsgrimman med syrgas. Jag gillar INTE att ha saker instoppade i näsborrarna.)
Nästa morgon kände jag dock direkt att jag mådde bättre. Inte bra, men ändå bättre. Ryggen gjorde inte fullt så hiskligt ont hela tiden. Det gjorde mig genast på bättre humör. Och ännu gladare blev jag när gynkirurgskan tittade in. Hon log brett, som hon brukar, och sa att operationen hade gått jättebra. Ja, till och med bättre än de hade vågat hoppas. Tumören var borttagen och jag hade fått ett bråcknät inlagt i magen. Bukmusklerna, som varit uppspruckna i tre års tid, hade gått att pussla ihop igen. Hela ”bråcksäcken” hade tagits bort. Och lite bukfläsk hade också följt med på köpet.
Jag var jätteglad! :-)
Ända tills onkinnan, med öppen vit rock, flaxade in på mitt rum som en annan olyckskorp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar