41. CT & cellprov (januari 2007)

Första vardagen efter nyårshelgen, när jag var hemma igen, ringde jag direkt till onkologmottagningen. Hoppades att onkinnan inte skulle ha semester. Det hade hon! :-( Då hoppades jag att de inte skulle avspisa mig med att ”du får återkomma om en vecka när din egen läkare är tillbaka”. Men det gjorde de inte. Jag fick prata med den äldre gynonkolog som hälsat på mig som hastigast när jag låg inne på sjukhus ett halvår tidigare.

– Jag har en knöl i magen! Den sitter på samma ställe som den förra. Under naveln, mitt i bukväggsbråcket. Fast den här knölen är mindre. Typ golfboll i stället för fotboll.
– Det kan vara ärrvävnad du känner.
– Jo, visserligen, men jag skulle vilja VETA SÄKERT. Hårda knölar i magen gör mig liksom lite misstänksam nu för tiden!
– Känns det hårt alltså?
– Ja, knölen är stenhård! Precis som den förra var. Och precis som den förra så verkar den här sitta fast i bukhinnan den också.
– Är den öm?
– Nej, inte ett dugg. Det känns ingenting när jag klämmer på den.
– Få se nu... Det står här att du är inplanerad för en CT-buk och bröstkorg den tionde januari. Har du fått kallelsen?
– Ja, det har jag.
– Det blir perfekt att du går på den undersökningen. Man måste göra en ny CT och jämföra med föregående CT för att se om det handlar om något nytillkommet eller inte.
– Naturligtvis ska jag gå på den planerade CT:n. Absolut. Men jag tänkte bara att i somras så gjorde jag både CT och MRT, som båda visade ATT jag hade en knöl i magen men som inte visade VAD för en knöl. Det var biopsin, punktion under ultraljud, som visade att knölen var en metastas.
– Hm. Jaja. Jag skriver en remiss för ultraljud i nästa vecka. Och i remissen skriver jag att de ska ta ett stickprov, om de hittar någonting misstänkt att sticka i. Vad sägs om det?
– Jättebra. Tack. Det var det jag var ute efter.

Efteråt började jag grubbla över vad ”jag ska skriva remiss för ultraljud i nästa vecka” egentligen betydde. Betydde det att ultraljudet skulle ske i nästa vecka? Eller betydde det att remissen skulle skrivas i nästa vecka?

Dagen efter, på morgonen, ringde det en sköterska och berättade att ultraljudsundersökningen hade samordnats med CT:n. Den tionde januari skulle det bli CT på förmiddagen och ultraljud på eftermiddagen.

CT:n gick inte helt utan missöden.
– Nu kan det kännas lite VARMT när den intravenösa kontrasten kommer...
– Ähum! Det känns KALLT. Och blött! Läcker det någonstans?
– Hoppsan! Slangen var visst inte ordentligt fastsatt... Kom ihåg att om du ska göra lungröntgen också i dag så måste du ta av dig tröjan först! Annars kommer kontrastfläckarna att spöka på röntgenbilderna.

Ultraljudet med provtagning gick inte till riktigt som förra gången. Förra gången använde de en lång, grov nål och gav bedövning före. Den här gången var nålen mindre och jag fick ingen bedövning. Men det gick bra ändå. Av de tre sticken så kändes ett inte alls och de två andra ytterst lite. Sedan när jag var på väg ut så fick jag syn på flera blodiga fläckar utsmetade på en radda objektglas.
– Förra gången såg det annorlunda ut! Då var det liksom små vita korvar som simmade omkring i någon sorts genomskinlig vätska.
– Förra gången gjordes en biopsi. Man plockade ut bitar. Den här gången har vi tagit cellprov. Då ser det ut så här.
– När är svaret färdigt?
– Tja, säg det. Om någon vecka kanske.

En vecka. Jaha. Nu visste jag när jag skulle börja tjatkampanjen! Om jag kunde behärska mig så länge som en vecka alltså.