56. Från päron till äpple (juni 2007)

Som vanligt återhämtade jag mig snabbt efter kirurgin. Redan efter några dagar var jag uppe och gick, fullt påklädd. Alla slangar var borttagna, förutom ett av dränen. Efter ”bukplastiken” (det vill säga inläggningen av bråcknätet) hade jag två aktiva drän. Slangarna gick in vid strax ovanför ljumskarna där de satt fastsydda med några stygn. I andra änden av slangarna fanns en liten genomskinlig plastbubbla och några plastklämmor. Slangarna avslutades med varsin dränpåse där den gulrödaktiga vätskan samlades. Meningen var att man skulle klämma ihop plastbubblorna och sätta plastklämmorna på ett sånt sätt att det bildades ett vakuum som aktivt sög ut sårvätska från magen till dränpåsarna.

I början blev det lite kontroverser omkring de där dränen. Skulle de vara aktiva eller skulle de vara passiva? Vårdpersonalen hade lite olika teorier om det. Men gynkirurgskan förklarade att drän från buken ska vara aktiva när det handlar om bukplastik, annars passiva. Och det var på grund av bråcknätet som jag hade dränen. Sålunda skulle de vara aktiva. Trots att passiva drän alltså var det normala vid en ”vanlig” bukoperation.

Det var lite bökigt att släpa omkring på de där dränpåsarna. Eller i alla fall den vänstra av dem. Det högra dränet blev jag av med redan efter några dagar, eftersom det då kom så pass lite i det att slangen kunde tas bort. Men i det vänstra dränet kom det ganska länge mycket vätska.

När jag gick omkring på avdelningen så hade jag förstås dränpåsen instoppad i byxorna. Men ibland ramlade den fram ur byxbenet och släpade på golvet efter mig. Irriterande!

Bråckgördeln skulle jag ha i 6 veckor sa gynkirurgskan. Först i tre veckor både dag och natt. Sedan i tre veckor bara på dagarna.

Att ha den där gördeln upplevde jag som både positivt och negativt. Å ena sidan kändes det skönt och tryggt med något som hjälpte till att ”hålla emot”. Å andra sidan var det irriterande när övre kanten vek sig/rullade sig. Då skapades en hård kant som liksom tryckte in i revbenen. Efter ett tag gjorde det ganska ont på höger sida. Varför korsetten vek sig just på den sidan vet jag inte. Kanske var det för att jag hade scolios (konstaterat i barndomen)? Eller så var det bara en slump.

Jag fascinerades av hur HÄRLIGT det faktiskt var att äntligen ha blivit av med bukväggsbråcket. Jag hade så klart ont i magen efter operationen, men ändå kände jag direkt att ”bråcktrycket” var borta. Trots att jag var alldeles nyopererad i magen så kunde jag både stå och gå med helt rak rygg! ”Fällknivslooken” fanns inte alls. Och så kunde jag HOSTA – utan att det kändes som om en häst sparkade mig magen! Entusiastiskt förklarade jag för gynkirurgskan att jag REDAN märkte fördelarna med att vara bråckfri.

Och sist men inte minst så hade en stor del av min enorma putmage trollats bort! Bråcket hade ju vällt fram som en jättestor medicinboll alldeles ovanför venusberget. Men nu var allting liksom undanstoppat och tillplattat.

I korridoren på gynavdelningen så fanns det på ett ställe en ganska stor väggspegel. Nu kunde jag inte låta bli att gå fram och tillbaka framför den där spegeln och spana in min egen profil... Magen såg verkligen helt annorlunda ut från sidan! Från att ha sett ut som ett päron (tjockast nedanför midjan) så såg jag numera snarare ut som ett äpple (tjockast ovanför midjan). Och när jag satt ner på en stol, då kunde jag utan vidare se en rejäl bit av mina egna lår när jag tittade ner. En märklig upplevelse! Förut hade jag bara sett min egen mage och sedan knäskålarna, absolut ingenting av låren. Alltså, stormagen var ju nästan helt borta! Den som tidigare hade varit en så... hm... framträdande del av min person. Typ först kom stormagen, sedan kom Tintomara – en halvmeter bakefter.

Viktnedgången hade så klart gjort mig smalare, men det var utan tvekan bråckoperationen som gjorde att jag nu verkligen SÅG smalare ut också.