42. Nu igen! (januari 2007)

Det behövdes ingen tjatkampanj. Och väntan blev minimal. Redan dagen efter CT:n och cellprovet, vid 18-tiden, ringde telefonen. ”Skyddat nummer” stod det i displayen. ”Gynonkologen!” tänkte jag genast. Och mycket riktigt. Jag kände igen onkinnan på rösten redan innan hon hade hunnit säga sitt namn. Telefonsamtalet överraskade mig inte i och för sig, men jag var förvånad över att det kom så snabbt.

– Har du fått svaret REDAN! Jag trodde inte det skulle bli förrän tidigast på måndag!
– Jag begärde snabbsvar.
– Och svaret är?
– Att den undersökta knölen innehåller maligna celler.
– Är knölen en livmodercancermetastas?
– Det kan man inte utläsa av ett cellprov. Det säger egentligen bara att cellerna är maligna. Alltså cancer. Men man måste nog räkna med att det är en metastas. Det utgår jag ifrån att det är.
– Så nu blir det cellgifter? Eftersom högdos-Provera inte fungerat?
– Just det. Planen är att du gör EKG och njurfunktionsundersökning i nästa vecka. Veckan därpå läggs du in ett par dagar för gynundersökning i narkos och uppstart av cellgiftsbehandlingen.
– Ingår kortison?
– Ja, det gör det.
– Men kortison får man ju högt blodsocker av! Kan det bli så att jag måste ta sprutor?
– Ja, du måste hålla koll på blodsockret. Och räkna med att det kan hända att du behöver insulinbehandling under den tid du står på kortison.
– Hur blir det med kirurgi då? Ska knölen inte opereras bort?
– Det vet vi inte än. Först måste vi få känna på den. Och så behöver vi få CT-svaret också.
– Är CT-svaret avgörande för operation eller inte?
– Ja. Om CT:n visar att den här knölen som vi redan känner till är den enda tumören du har, och om den sitter lämpligt till för kirurgi, då kan man tänka sig att det blir operation.
– Men om CT:n visar att det är flera krumelurer på gång där inne?
– Då kommer saken i ett annat läge.
– Hm... Det känns bra att få kännedom så här långt i alla fall. Och framför allt fint att det gick så snabbt! Ovisshet är faktiskt det allra värsta tycker jag.
– Det tycker de flesta.

En månad tidigare, i mitten av december, hade jag skrivit till ”Fråga doktorn om cancer” på Bristol-Myers Squibbs hemsida. Jag beskrev den första diagnosen och det första återfallet (den metastas som jag nu tänkte på som Storasyster Fotboll) och frågade om riskerna för ytterligare återfall. Svaret blev att risken ”nog får anses vara relativt hög”.

Och nu, en månad senare, stod det alltså klart att den elaka Storasyster Fotboll hade vräkts från sin lägenhet bara för att genast ersättas av en ny husockupant: Lillasyster Golfboll. En precis lika asocial typ som inte heller betalade hyra – och som även hon roade sig med att elda på parketten och gå lös på väggarna med yxa, slägga och motorsåg. Om hon fick fortsätta att härja fritt (och dessutom föröka sig!) så var det så klart bara en tidsfråga innan hela huset rasade ihop... +_+

Men nu skulle vi tömma giftbägaren tillsammans, jag och Lillasyster Golfboll. Förhoppningsvis skulle gifterna skada henne mer än de skadade mig.