40. Nu igen? (december 2006)

Under själva julhelgen var vi hos brorsan och hans familj i södra Sverige. Sedan bodde jag och mina två katter hos min faster och hennes två katter. Katterna fräste och väste åt varandra. (Katter har absolut INGET sinne för gästfrihet när det gäller artfränder. I stället för ”Hej och välkommen! Får jag bjuda på lite Pussibullar i gelé?” så säger de: ”En inkräktare! Håll dig undan, annars river jag nyllet av dig så att blodet skvätter!”). Jag och fastern kom betydligt bättre överens. Vi liknar varandra i många avseenden och nu betedde vi oss nästan som två tonåringar utan vuxna i närheten. Sånär som på att vi inte drack någon alkohol. Men i övrigt var vi härligt odisciplinerade. I stället för att klä på oss gick vi omkring i T-shirt och trosor. I stället för att laga mat levde vi på smörgåsar och godis. I stället för att städa och hushållsarbeta låg vi pall i varsin soffa med filt och kudde och maratonkollade på min fasters alla Wallander-filmer (hon har en komplett samling).

Samtidigt som jag tittade på video så kände jag på det långa, vertikala operationsärret med ena handen. Ärret var krokigt och liksom bubbligt, ett minne efter den postoperativa infektionen som gjort att det läkt fult. Dessutom var det liksom tjockt och hårt i mitten. Jag tänkte på det som en förhårdnad i huden. Men hela ärret var inte sånt utan bara just i mitten, en bit nedanför naveln, mitt i bråcket – nästan på precis samma ställe som där jättemetastasen hade suttit fästad vid bukhinnan.

Jag försökte komma ihåg om jag hade känt den där förhårdnaden tidigare. Men på grund av sårinfektionen så hade jag undvikit att ta på magen. Så nu visste jag inte om magen alltid hade varit så där eller om det hårda hade dykt upp först på senare tid.

När jag gick till sängs den kvällen så tänkte jag att jag måste känna efter ordentligt. Jag låg platt på rygg och försökte slappna av i magen. Sedan tog jag båda händerna till hjälp och riktigt grävde in fingrarna i bukväggsbråcket. Och det var då jag upptäckte det. Det var inte alls huden som var hård egentligen, utan det kändes hårt därför att det fanns en KNÖL där inne.

Knölen var stor som en golfboll ungefär, men den var inte rund utan mer avlång. Faktiskt påminde den om en stor och tjock tumme, där den ena kortänden var fästad vid bukhinnan. Ungefär som en tummes ena kortände är fästad vid handen. Den andra änden pekade inåt i bukhålan och kändes lös och fri. Jag kunde skjuta omkring den inne i magen genom att trycka på den med fingrarna. Knölen var stenhård. Det gjorde inte ont när jag klämde på den.

Från och med den dagen kunde jag inte låta bli att känna på knölen titt som tätt. Jag klämde och kände och klämde och kände. Medan hjärnan flippade fram och tillbaka, som en binär krets som hakat upp sig.
– Det är säkert cancer! (Etta)
– Men det KAN vara ärrvävnad. (Nolla)
– Det är säkert cancer! (Etta)
– Men det KAN vara ärrvävnad. (Nolla)

På nyårsafton var min faster och jag hos morsan och farsan. De har en liten men mycket estetisk, prydlig och välstädad lägenhet. Min mamma är – trots sitt handikapp efter cancertumören som tryckte på ischiasnerven – Matlagningens, Bakningens och Hushållsarbetets Drottning. (Det borde ju rimligtvis vara en hel massa gener som styr allt det där, men INGEN av dessa har gått i arv till mig! Min kokkonst inskränker sig till vidbrända makaroner och varma mackor i ugnen. Och jag är definitivt Hushållsarbetets Amöba.)

Senare på kvällen gick min faster ut för att delta i nyårsfestligheterna i centrum. Hon var med i kyrkokören och nu skulle hon sjunga på torget tillsammans med några andra. Farsan följde med som publik. Jag stannade hemma med morsan.

När jag hade blivit ensam med morsan så visade jag henne knölen i magen.
– Kolla här! Ser du? Känn! Jag tror jag har fått en ny tumör! På precis samma ställe som den förra.