58. Vakuumpump (hösten 2007)

Det tog lång tid för såret att läka (ännu efter 6 månader är det inte HELT läkt!), men inte för att något gick fel utan bara för att så lång tid tar det när ett sår är riktigt stort från början.

Först var det vanliga omläggningar två gånger per dag. När det hade gått ett par dagar efter bråckdoktorns besök så började jag så smått ifrågasätta metoden med blöta kompresser och ihoptejpning. Jag sa till sköterskorna att när jag haft liknande sår förut och skötts av infektionskliniken, då hade de haft en massa specialgrejer till såret. Något som kallades för Aquacel till exempel.

Så, några dagar senare... Sköterskorna styrde in en stor rullvagn på mitt rum. Den var fullastad med en massa material för såromläggning, så mycket begrep jag. En av sköterskorna tog upp ett papper och började läsa.
– Få se nu här hur vi ska göra...
– Har ni fått detaljerade instruktioner?
– Yep! Vi har snackat med infektionskliniken och de har talat om precis hur vi ska göra och vilka material som ska användas.
– Är Aquacel med?
– Ja, Agquacel silver.
– Aquacel silver? Det hade de inte sist. Bara vanligt Aquacel.
– En sak är säker: sårläkning tillhör de områden som utvecklas väldigt snabbt! Så gott som varje gång vi frågar så har det kommit någon ny produkt eller någon ny metod. Det gäller att hålla sig uppdaterad!

Bråckgördeln blev blöt då och då av sårvätska som läckte igenom, förstås. Så ibland, typ någon gång i veckan, fick jag snällt ligga på rygg i sängen och vänta på att gördeln skulle tvättas och torkas. Gynavdelningen hade ingen egen tvättmaskin, men på onkologen, som låg snett ovanför, fanns det en. Som tur var.

När jag hade legat inne i 6 veckor började jag känna mig ganska desperat om att få komma hem. En infektionsläkare skulle komma på konsultbesök och uttala sig om såret innan jag fick klartecken. Hon kom, hon såg, hon bleknade... Vilket ju inte var särdeles uppmuntrande för mig...
– Hjälp, vilket stort sår! Det var det största jag sett faktiskt...
(En replik man INTE vill höra av en infektionsläkare och sårexpert!)
– Ja, jag vet att det är stort. Sprack ju upp helt och hållet typ. Men hur blir det, kan jag få åka hem snart eller? Avancerad hemsjukvård kan väl hjälpa mig med både antibiotikan och såromläggningen? Det har de gjort förut. Eller distriktssköterskorna. De har också hjälpt mig hemma förut, när det första såret blev infekterat och sprack upp.
– Hm... Såret är STORT...
– Och stort kommer det att förbli i minst flera månader till! Men jag ska väl inte behöva mantalsskriva mig här för det? Kan inte såret få vara stort HEMMA?

Pust och stön, men efter mycket om och men så blev jag äntligen utskriven och fick komma hem. Hurra! Morsan och farsan bodde hos mig i början och hjälpte mig med en massa praktiska saker. Och tur var det, för jag skuttade inte fram direkt! Det tar ett tag att återhämta sig efter cellgifter, operation och infektion...

AHS (avancerad hemsjukvård) tittade förbi ibland och tog blodprover på mig ur venporten. Distriktssköterskorna kom en gång per dag och lade om såret. Alltihop dirigerades av infektionskliniken som hade tagit över mitt fall (nu när operationen var överstånden). Ibland fick jag återbesökstid på infektionsmottagningen för att de ville se hur såret utvecklade sig. Det var jättestort och vätskade väldigt, men infektionsläkaren tyckte ändå det verkade rent och fint. Han sniffade på det.
– Luktar som rå köttsaft. Och det är helt okej, för det är ju precis vad det är!
– Inget för veganer alltså! Bara äkta köttsoppa, helt utan grönsaker...
– Jag tror jag ska skriva en remiss till plastikkirurgen. Det vore bäst om de fick se det här ändå...
– Varför det? Är det något på tok?
– Nej, inte alls. Men det finns en speciell behandling som jag tror skulle kunna vara bra i ett fall som det här. En behandling som gör att stora sår läker snabbare. Man använder en speciell sorts vakuumpump. Det håller såret torrt och fint och stimulerar läkningen.

Och mycket riktigt. Så fort jag kommit till plastikkirurgmottagningen så sa de genast att mitt sår var som gjort för vakuumbehandling. Det gick till så att speciella vita och svarta svampar lades in i såret (och petades in i sårhålorna). Sedan lade de över en genomskinlig plastfilm som fungerade som tejp, gjorde ett litet hål mitt på den stora svarta svampen i mitten och kopplade in en slang. Slangen gick till en vakuumpump som jag sedan fick bära omkring på dygnet runt. Två gånger i veckan åkte jag in till plastikkirurgen för att byta svampar, slang och behållare och tvätta såret. (Såret tvättades inte med natriumklorid utan med väte, som bubblade som kolsyrad läsk.)

Vakuumpumpen var inte så himla stor, som en ordinär/liten handväska ungefär, men den var tung. Och det var hemskt irriterande att snubbla på slangen titt som tätt! Men det var ändå skönt att slippa dagliga såromläggningar. Och så var det uppmuntrande att få höra av sköterskorna och läkarna att såret läkte så att framstegen var fullt synliga från gång till gång.

Infektionsläkaren kom på besök en gång till plastikkirurgmottagningen. Mitt fall hade nu överförts från infektionskliniken och vårdcentralen till plastikkirurgen. Infektionsläkaren och plastikkirurgen, två unga manliga läkare, stod bredvid min brits och diskuterade både såret och vakuumbehandlingen. Jag blundade medan de pratade. Deras samtal avslutades med att de enades om att ”vakuumpumpar är framtiden”.