60. Viktnedgång & väntan (hösten 2007)

Vikten sjönk inte så snabbt, men i stort sett oavbrutet. I början av 2006 hade jag vägt över 140. När jag blev sjuk sommaren 2006 hade jag vägt drygt 130. När jag började med cellgifter i slutet av januari 2007 hade jag vägt 125. När jag opererades i slutet av maj 2007 hade jag vägt 109. När jag blev utskriven från sjukhuset hade jag vägt 102. Och någon månad senare, när jag vägde mig hemma, upptäckte jag att jag inte alls hade gått upp som jag trodde. Jag hade inte alls bantat och ätit jättenyttigt utan tvärtom ätit precis vad jag ville. Feta ostar till exempel och även godis ibland... Naturligtvis proppade jag inte i mig några mängder (det kunde jag inte på grund av alla magbesvär), men ändå. Förut hade jag gått upp i vikt av att bara TITTA på en karamell!

”Hoppas jag inte väger mer än 110 åtminstone”, tänkte jag, ”för det vore verkligen deprimerande!” Men, men... Jag vägde 98! TVÅSIFFRIGT! (Smala personer förstår inte det här, men för en megatjockis så är det STORT att bli TVÅSIFFRIG. Att kunna säga sin vikt utan att behöva börja med ordet ”hundra”! Ofattbart!)

Som sagt, viktnedgången fortsatte gradvis. Understödd av alla mag- och tarmproblem. Jag hade diarré, gaser, magknip och illamående. Så gott som hela tiden. Illamåendet var dock det minsta problemet, för de attackerna gick oftast över av sig själva – utan att jag behövde kräkas. (I själva verket spydde jag inte oftare än ungefär en gång var sjätte vecka sedan jag blev utskriven.) Diarrén var jobbig men ändå inte ny utan tvärtom gammal och välbekant. Det jobbigaste var de ständiga gaserna och magknipen. När tarmarna fick mat så ökade besvären i styrka. Förstås. Så det dröjde inte länge förrän jag utvecklade en vana att äta både LITE och SÄLLAN. Det funkade bäst för magen. Fast ibland kunde jag inte behärska mig utan åt för mycket. Men bestraffningen blev då ofelbart 12 timmars magknip som kändes som en ihållande hjärtattack eller något. Så jag gjorde det inte alltför ofta...

En dum sak som jag gjorde för att lindra magbesvären, det var att jag på eget bevåg satte ut alla mina mediciner! Så ska man så klart INTE bete sig. Inte trixa med några mediciner utan att fråga läkarna först! Men jag blev bara så himla TRÖTT på alla dessa ständiga diarréer, gaser och magknip... Och så kände jag på mig att jag kanske skulle få nej om jag FRÅGADE... Så jag bara slutade med alla tabletter utan att fråga! Jag satte ut antibiotikan, magnesiumet och diabetesmedicinen – alla tre kända för att leda till (eller förvärra) magbesvär.

När jag sedan träffade onkinnan i slutet av augusti så bekände jag vad jag hade gjort. Hade strategin haft avsedd effekt? Lite, men inte så mycket. Tyvärr så var det nog bara att inse att magbesvären var mer eller mindre konstanta efter senaste operationen! Jag skolkade dock INTE från anti-östrogenerna. Och Trombyl fick jag också insatt. På egen begäran faktiskt, efter att en ”gyncancerkompis” hade skrämt upp mig genom att få en massa proppar i benen. Cancer ger ju ökad risk för blodproppar. Och proppar ville jag HELST inte ha ovanpå alltihopa. Inte om det gick att undvika.

Anti-östrogenerna gjorde mig tunnhårig på skulten som en gammal gubbe! (Det blev en kort period utan virkad kalott på skallen.) Men annars var jag förvånansvärt besvärsfri. Inga klimakteriebesvär! Inte minsta lilla värmevallning! Ingen ledstelhet! Mycket underligt. Men trevligt förstås. Vakuumpumpen togs bort till slut, när såret hade blivit tillräckligt litet, och jag bröt sjukskrivningen gradvis, först på halvtid och sedan helt och hållet. Nu var det bara att hoppas på att anti-östrogenerna skulle fungera och bromsa cancern!

Dagen efter kontroll-CT:n i slutet av november blev jag kallad till läkare på vårdcentralen. Nu skulle diabetesen kollas upp... Det oroade mig lite grand. Visserligen så hade jag gått ner ordentligt i vikt (nu vägde jag till och med strax under 85!), men jag hade ju också slutat på eget bevåg med diabetesmedicinen... Och jag åt INTE den perfekta maten...

När jag var hos distriktsläkaren fick jag veta att kolesterolet var en aning för högt, men annars var alla värden jättebra. Blodtrycket var perfekt (118/75), fasteblodsockret låg på 4,9 mmol/l och HbA1c (”långsockret”) var bara 4,2%! Jaja, en helt FRISK person har ett ÄNNU lägre HbA1c visserligen, typ någonting på 3, men ändå... 4,2 är VÄLDIGT bra för att vara en diabetiker. Jag blev alldeles paff och kunde inte fatta hur det var möjligt.
– Hur kan HbA1c vara så lågt? Jag har ju inte tagit Metformin på flera månader!
– Du har gått ner massor i vikt.
– Men jag har ju inte motionerat ett endaste dugg!
– Du har gått ner massor i vikt.
– Men jag äter ju inte den perfekta maten! Ibland äter jag tokigheter!
– Återigen: Du har gått ner massor i vikt!

Onsdagen 5 december fick jag en tid hos onkinnan... Nu skulle jag äntligen få veta. Höll metastaserna sig lugna? Eller växte de och frodades?

Ibland hade jag känt mig himla pigg och tänkt att ”Jo, det här fungerar nog faktiskt!” Ibland hade jag tvärtom extra mycket besvär med magknip och mystiska kramper i bäckenbottenmuskulaturen. Och DÅ tänkte jag förstås att ”Fan också, nu lever de loppan där inne och växer sig dubbelt så stora!” Dessutom hade jag upptäckt att högra sidan av buken, ovanför midjan, var liksom hård och lite uppsvälld. Mystiskt! Var det levern som växte? På grund av metastaser?

Jaja, så blir man av att ha cancer. Ibland tänker man inte ALLS på sin sjukdom, särskilt inte när det kör ihop sig på jobbet (att arbeta är ofta en utmärkt distraktion!) men ibland tror man att till och med dåligt väder måste bero på metastaser...