Doktorn var brunhårig och brunögd och talade med svag utländsk brytning. (Faktiskt påminde han lite grand om dr Kovac i Cityakuten! :-) Han tittade allvarligt på mig och sa:
– PAD-svaret har kommit nu. Analysen visar att knölen du har i magen är en metastas från din livmodercancer.
Livmodercancer? Jag trodde knappt mina öron! Om jag inte hade legat på rygg i sängen så skulle jag bergis ha fallit avsvimmad till golvet. Cancer hade jag varit beredd på. Så klart. Men en METASTAS! Hur fan hade det gått till? Hela livmodern hade ju opererats bort, med cancer och allt, och det hade inte funnits någon spridning. Och nu fanns det helt plötsligt spridning. Eller vaddå?
– Är ni verkligen säkra på att det är just LIVMODERCANCER?
– Ja, det är vi säkra på. Cancercellerna är av precis samma sort som de du hade i livmodern för två år sedan.
– Det var som fan!
– Ja, det kan man säga.
– Och vad händer nu då?
– Du kommer att flyttas över till kvinnoklinken. All gyncancer opereras nämligen av gynkirurger. Och sedan blir det förstås någon form av cancerbehandling. Kanske cellgifter. Men det är inget som vi kirurger lägger oss i. Det kommer att skötas av onkologen. Eller rättare sagt gynonkologen. Visst har du en doktor där?
– Ja. Fast hon har semester nu.
– Nå, det kan ju ändå inte bli någonting förrän det kirurgiska är avklarat.
– Och hur blir det med bråcket? Kan ni inte laga det också när ni ändå är i farten? Jag skulle helst vilja få ett nät inlagt.
– Ja, det stämmer att man lagar bråck med nät. Bråck är mitt specialintresse för övrigt. Jag har gjort många bråckoperationer. Och ditt bukväggsbråck skulle verkligen behöva åtgärdas. Men tyvärr är det inte säkert att det går att ordna i samband med just den här operationen. Troligtvis inte.
– Varför det? För att jag är för tjock?
– Nja, inte bara därför. Jag tänkte mer på din infektion. Och så vet vi inte riktigt hur det ser ut där inne förrän vi har öppnat och tittat. Antagligen blir det en ganska komplicerad operation. Tumören är stor och går in i tarmarna. Och det är ju viktigt att försöka få bort ALL cancer. Så vi får nog koncentrera oss på tumören den här gången och fixa bråcket en annan gång.
Vad gör man när man har fått ett cancerbesked? Jag vet vad JAG gjorde. Samma som förra gången. Jag ringde till mamma!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Klart man ringer till sin mamma i ett sånt läge. Jag gjorde det inte första gången för jag visste att hon inte kunde hämta mig för hon hade ingen bil. Men sen har mamma varit med varje gång jag fått något form av besked.
Hälsningar Cissi/Tilten
Cissi/Tilten --> Ja, så reagerar nog de flesta. Det är som en av Cancertjejerna sa:"Mamma är ändå alltid mamma!" Jag tycker verkligen synd om alla som är i min ålder (snart 40) och inte längre har sina föräldrar kvar i livet.
Skicka en kommentar