2008-02-16

79. Tvättäkta kroniker

Fick äntligen komma hem i går. Blev utskriven från onkologavdelningen och inskriven på Avancerad Hemsjukvård (AHS). Min kompis L hjälpte till att frakta hem både mig och alla mina pinaler.

Det var väldigt skönt att vara hemma igen, men samtidigt blev jag lite besviken. Det var som om jag hade trott att jag skulle bli friskare av att komma hem. Men så var det ju så klart inte. Lika sjuk, lika trött och orkeslös. Jag blev lite nedstämd av att jag inte orkade någonting. Orkade knappt lyfta fötterna tillräckligt för att komma över trösklarna i lägenheten. Blev ansträngd och lite andfådd av att bara sitta på en valig stol. Dråsade ner i sängen ganska omgående. Nå, sängen var mjuk åtminstone. En resårsäng. Inga stålribbor här inte!

Men sedan pratade jag ganska länge i telefon med en cancerforumkompis och blev då genast på mycket bättre humör. Hon har den effekten på folk! :-)

Att prognosen är som den är (dödlig utgång) är ingenting nytt. Inte heller progressen (försämringen) är någonting nytt. Spridningen till levern är i och för sig en nyhet, men ändå inte. Klart att en cancer som man inte får bort sprider sig till slut.

Nej, det som skrämde och överraskade mig var fyra andra saker. För det första att allting vältes över ända så snabbt. Att tillståndet blivit gradvis sämre och sämre har jag känt hela hösten, men inte alls som några dramatiska förändringar. Och sedan, helt plötsligt, så ballar allting ur på samma gång! Stora blödningar från tarmen, snabbt sjunkande Hb och blodtryck, helgalet blödningsstatus, gulsot, svimfärdig och orkeslös.

För det andra. Dråpslaget, som jag tyckte, kom i går när jag pratade med onkinnan om tröttheten och den mystiska orkeslösheten – att jag har så svårt för att lyfta fötterna och inte orkar resa mig upp själv om jag inte sitter på någonting som är högre än normal sitthöjd. De fick ju stopp på blödningarna till slut och Hb svarade självklart med att stiga. Fick dessutom ett par extra påsar blod för att ha lite marginal. Bra Hb således. Men det löste ju inte alls alla problem, som jag hade trott. Jag var FORTFARANDE trött och orkeslös. Jag frågade onkinnan vad det berodde på.
– Det beror på tumörerna! De liksom utsöndrar gifter i kroppen som man blir sjuk av.
O_O

Men god natt! Jag HADE faktiskt sett fram emot att få må åtminstone LITE bättre än så här... Hur kul är det att knappt komma över trösklar och att bli tungandad av att sitta på stol? Fast jag kan ändå inte sluta hoppas på att få bli LITE piggare framöver. Kanske om bilirubinet (det som gör en gul/orange) sjunker spontant? Enligt onkinnan kan man inte vara helt säker än på vad de förhöjda värdena beror på.

För det tredje. Jag har förstås läst en massa om andra kroniker, om att de käkar morfintabletter, har toalettsitsförhöjare, duschstol, rullstol och så vidare, och så vidare. Då har jag alltid tänkt att ”Hjälp, så SJUKA de måste vara!” Och: ”Vad är det som händer med dem egentligen? Hur kan man bli sån?”

Och nu är jag själv precis likadan! En tvättäkta kroniker med morfintabletter, toalettsitsförhöjare, duschstol och dagliga besök av AHS. Ska prova ut rullstol (för utomhusbruk) på måndag. Måste också ringa till hyresvärden och be om en handikappramp. Jag bor på bottenvåningen visserligen, men alldeles framför porten så finns det en cementplatta som man måste kliva upp på. Den är inte hög, kanske som ett halvt trappsteg ungefär, men det är tillräckligt för att JAG inte ska klara av att komma upp för egen maskin.

Det känns fortfarande overkligt. Typ ”Hjälp, vad är det som händer?” Funktionsdugliga kropp, vart tog du vägen? Jag = handikappad? Bara så där helt plötsligt från den ena dagen till den andra!

För det fjärde. Tidsperspektivet har förändrats tämligen drastiskt. Förut har jag alltid varit stensäker på att jag skulle hinna fylla åtminstone 40. Typ ”Det är ju bara ett år kvar! Vad kan hinna gå allvarligt på tok inom den korta tidsrymden?”. NU känns ett år betydligt mer avlägset.

Det är dock ingenting jag går omkring och grubblar på för jämnan precis. För det orkar jag inte! Alltså orkar inte rent fysiskt. Hjärnan har också gått ner i tempo känns det som. Tänker mest primitiva, ytterst simpla tankar. Typ ”torr i munnen”, ”bajsnödig”, ”trött”, ”måste vila”, ”ont i magen” och annat föga intressant.

31 kommentarer:

Castafiore sa...

Jobbigt att du inte kunde få må lite bättre nu när du kom hem, tänker på dig, det känns orättvist det som händer, men jag läser och hoppas det blir bättre ändå! Det märks dock inte att din hjärna har gått ner i tempo, dina inlägg är lika välformulerad och fascinerande som vanligt. Jag är så imponerad av din attityd till din sjukdom, kram C

Anonym sa...

Jag har nyligen börjat läsa din blogg men har också läst i den tillbaka i tiden.Jag har själv en dotter som har cancer och därför tycker jag att det är till en viss hjälp att se hur andra med denna sjukdom har det.
Jag tycker att du skriver så otroligt bra trots att du känner dig trött och kraftlös just nu. Men du har verkligen förmåga att uttrycka dig, så mitt i det sorgliga är det roligt att läsa det du skriver.

Anonym sa...

Du skriver så fantastiskt klokt och bra trots att jag förstår att du är mycket sjuk nu. Jag är här ibland och kikar också och inte bara i vårat "vanliga forum". Vill bara skicka dig en hälsning och tänker på dig i kväll när jag ska sova...

"Fjortonde maj"

Anonym sa...

HALLAO, SYRRAN!

Att jag skriver en kommentar på din blogg just nu känns kanske en aning... Skitnödigt!? I nuläget sitter du nämligen mindre än 5 meter ifrån mig! För jag är ju här!

Dessa rader knappas just nu in på samma svarta tangentbord som utgör verktyget för skapandet av dina slipade, välformulerade & ALLTID intressanta & gripande berättelser ur en 39-årig cancersjuk kvinnas vardag... Ur din vardag... Ur min kära storasysters vardag!

Drar mig till ,minnes någon annans kommentar i din blogg efter ett tidigare inlägg där vederbörande sa något om att du borde ta kontakt med ett förlag för framtida publicering... Kan inte annat än hålla med!

Givetvis redogör inte countern antalet "trogna" följare rakt av... Men väl några av dem. & de är med största säkerhet ganska många. Ändå vågar jag nog påstå att din allra mest trogna fan är undertecknad;-)

Slutligen vill jag bara säga att det är jätteskönt att kunna ge stöd i mer än bara ord & tanke! Skönt att kunna hjälpa till rent handgripligen! Tack för att jag får!

Kramar,
Brorsan! för tillfället med familjen ca 100 mil härifrån:-(

Anonym sa...

Önskar också att du fick må bättre nu när du kom hem. Du skriver verkligen jätte bra! Skickar en stor varm kram till Dig! /m

Tintomara sa...

Vad SNÄLLA ni är allihopa! :-)

Anonym sa...

Vad skönt att du fått komma hem, "Borta bra men hemma bäst" stämmer ju verkligen in på din situation just nu.....Liksom förgående skrivare m.fl....kanske ge ut detta i bokform då du skriver så rakt, naket och sätter ord på våra känslor som c-drabbad/kroniker.
Tänker på dig och ett tips, ang tidsperspektivet; "fira" vart 3 månad med ngt kul (dvs vad kroppen och du orkar med)....så görs ngt roligt, både för dig själv och dina nära, inför målet att nå den stora dagen....ty så gör jag...som sagt ett tips....tänker på dig och följer din kamp.....//Maria

Anonym sa...

Helt otroligt att du orkar skriva o du skriver så bra !! har börjat läsa din blogg, ja även bakåt i tiden. Blev så orolig o tänkte på dej efter den sista bloggen. Skönt du är tillbaka. Hoppas du känner dej lite bättre tillmods om solen är lika stark som här..Vår..
fast vi har många månader kvar..
Kram!!!

Anonym sa...

Vad stark du är trots allt, har försökt följa dig i din resa både på forumet och i din blogg,Håller alla tummar för att du ska få må lite bättre nu när du äntligen kommit hem igen.Du skriver fast du är så trött och orkeslös, jag är mäkta imponerad av din styrka mitt i eländet...Tänker på dig..Kram från Christel.

Anonym sa...

Måste bara skicka en värmande och stärkande kram till dig!

Ibland behöver man det...

*KRAM*

Joanna

www.livsvinst.se

Jag Hellen sa...

Skickar en stor varm styrkekram!
Bea

Anonym sa...

Hej!

Har följt din blogg dagligen ett bra tag och imponeras av din enorma styrka!

Ville skicka dig en hälsning och säga att jag tänker på dig, fast jag "bara" är en främling därute i internet-etern. :)

Blogg on! Kram!
/J

Anonym sa...

Skönt att du fått komma hem! Jag skickar en massa styrkekramar till dig genom cyberrymden!
Du är en riktig kämpe!
Kram Helena

Anonym sa...

Jag blir så ledsen när jag läser att du är så dålig nu. Men också otroligt faschinerad av att du kan o orkar skriva så rakt om din sjukcom. Jag tänker mycket på dig och läser o följer din blogg sedan en tid tillbaks. Jag hoppas att jag om jag också skulle hamna i din situation kan ta den på samma sätt som du gör. Du är en stark människa och personlighet. Och skriver rakt in i själen på oss som läser. Sänder dig massor av styrkekramizzar o värmande tankar.
Siv-Ann ( Cancertjejernas forum)

Anonym sa...

Men det är tur att det finns rullstolar, toasitshöjare m.m. när de behövs. Se till att inte ha ont, knapra morfin och ta till vara på de dagar/veckor/månader som finns kvar. Syns på forumet

BC-syster Effie

Anonym sa...

Hej min vän. Vad glad jag blir att jag lyckades göra dig lite gladare häromdagen. Du vet att du är i mina tankar dagligen. När jag var i kyrkan i söndags tände jag åter ett ljus särskilt för dig och bad en innerlig bön för dig. Du har så mycket styrka och livskraft men jag vet att du också har ledsenhet och oro. Jag finns här för dig. Tveka inte att ringa, även om det är natt när du behöver prata. Imorgon är jag på sjukhuset hela dagen men sen är jag hemma i sängen o har all tid i världen.
Jag vet ju att du har din bror hos dig nu men när han åker kan det ju bli ensamt igen även om du inte ska vara hemma.
Skönt att läsa att dom fixar en rullstol så snabbt, det kan ju vara skönt att komma ut lite.
Jag hade önskat att jag bott lite närmre så vi kunnat träffas, men datorn och telefonen får duga. Så jag skickar dig åter en "cyberkram" istället för en äkta, men det får duga. Kramar från Kristina

Anonym sa...

Min idol, ja det är du det, så tapper och så verklig.
Jag förstår dina tankar då scenariot plötsligen ändrades så fort. Dina ord då du skriver är ändå lika starka och full av vilja som tidigare.Och jag vill jag ge hopp och en bjässe stor och varm styrkande kram./ellen

Anonym sa...

Tänker på dig och hoppas att du mår lite bättre..Kram Christel

Anonym sa...

Tänker på dig och skickar lite styrkekramar, då det är lite tyst från dig. Hoppas det går, en dag i taget samt att du njuter av familjens närhet. //Maria

Jag Hellen sa...

Tänker på dej och undrar hur du mår?
Kramar Bea.

Anonym sa...

Du har inte skrivit på ett tag så man blir litet orolig och undrar hur du mår. Tänker på dig och hoppas du inte har allt för besvärligt.
/Anitha

Anonym sa...

Tänker på dig! Skickar lite värmande styrkekramar! / Helena H

Anonym sa...

Tänker på dig och skickar varma styrkekramar.

Anonym sa...

Hej min vän
Jag saknar verkligen dina kloka ord och dina, så fyndiga, formuleringar. Letar ständigt efter en liten signal från dig både här och på forumet. Du är så beundransvärd som orkar skriva som du gör även om jag, någonstans, förstår att det kostar på att visa upp en sådan positiv attityd.
Jag tänker ständigt på dig och hur du har det just nu.
du får många stykekramar från mig
Vivi

Anonym sa...

Hittade till din blogg för några veckor sen, längesen var det som jag skrattat och gråtit så om vartannat. Genialiskt,naket och ärligt är allt som skrivs. Skickar dig en värmande tanke och hoppas du får må lite bättre alldeles snart.
Maria

Anonym sa...

Förstår at du har det tufft, hoppas ändå att du fick känna på det vackra vårvädret och allt vackert ljus med sol som var här i norr igår. Mina tankar går till dej rätt ofta då du tagit en del i mitt hjärta av allt du berättat.
Hoppas att du inte mår allt för risigt. Tänker på dig och önskar dig allt väl.
Stora kramar från mig till dig.

Anonym sa...

TINTOMARA
Följer din sidavill bara sända dig mjuka kattkramar som är fyllda med värme ock omtankar Kare

Anonym sa...

Hoppas att du snart känner dig lite bättre/starkare igen. Saknar dina inlägg och dina betraktelser av livet och vardagen.

Varmaste kramarna och tankarna till dig!

Joanna
www.livsvinst.se

Anonym sa...

Hur går det för dig, Tintomara?
Jag tänker så mycket på dig!
Kramar Helena

Anonym sa...

Jag undrar så hur du har det. Har följt din kamp länge, och nu har du inte skrivit på ett tag. Jag vet att du är trött, mår dåligt, och helt säkert har annat att göra och tänka på än att uppdatera din blogg. Men vi är många som har dig i våra tankar.

Jag tycker du är beundransvärd i ditt sätt att förhålla dig till allt som händer, och samtidigt orkar dela med dig till alla andra. Tänk mycket på dig själv också!!!

Många styrkekramar från Christel i Hgb

Tintomara sa...

Tack snälla ni för all omtanke! Jag blev alldels paff när jag loggade in i dag och såg 30 kommentarer!

Ursäkta om jag förorsakat någon oro genom att inte höra av mig länge, men jag orkar inte längre sitta vid datorn så mycket nuförtiden.